HELMER OCH CAJANDER...

...ja, alltså.

Ni som följt med min blogg en längre tid, så höjer knappast på

ögonbrynen för ni vet att det har hänt sig ett par, tre somrar eller så att jag 

blivit något av en surrogatmamma för diverse ur boet fallna eller annars övergivna fågelungar.

I år blev det då så att vid en trädfällning ett stycke härifrån drog antagligen 

det fallande trädets grenar med sig  ett kråkbo från trädet intill. Man vet inte riktigt 

vad som hände, men när man började röja grenar från marken så 

hittades två rätt medtagna kråkungar.

Men boet hittades inte i träden intill, så något hade tydligen hänt.

I och med att inga kråkföräldrar heller syntes till under dagen och ungarna blev 

dåsigare och tröttare så hämtades de hit till oss.

Och ja...så kom det sig att vi blev med kråkungar.

Först kallades de bara "pojkarna" för de kändes som pojkar på nåt vis.

Sen vaknade gubben från en liten tupplur och undrade:

- Hur är det med Helmer och Cajander?

Gudarna kanske vet varifrån han fick de namnen i sin sömndruckna hjärna.

Men det blev så att "pojkarna" blev

Helmer och Cajander.

Helmer var den mindre, Cajander den större.

*

Min terrier, Aida (på bild) är ju rätt van vid det här laget att familjen 

ibland består av de mest underliga fjäderförsedda kryp, så

inget märkligt här.

Katten, Myrra, är precis lika van och kikade bara slött in i lådan med 

kråkorna och gäspade; jaha, jaha...så det blev kråkor i år då?! 

Och så har vi ju min brorsas gamla jackrussel som vid det här

laget nog kan räknas som en hundgamyl med allt vad det innebär.

Nästan blind nu, halt sedan födseln och 

(på grund av min svärmors något missriktade 

kärlek mot djuret i fråga...) numera också extremt smällfeta väsen

orkade jag inte riktigt tro att han skulle utgöra ett hot på något plan.

"Mina" djur är ju så vana så jag förstod inte riktigt att vara på min vakt.

Så kom det sig att kråkorna fick en utehage i en pallkrage, med

lock av bräder och hönsnät mot eventuella rovfåglar.

Det ingen av oss kunde tro, var att gamyl-Atte i sin terrierenvishet 

faktiskt skulle kunna rucka på locket och hugga tänderna i en av kråkungarna.

Det var Helmer som råkade illa ut.

Så RIP Helmer.

Men Cajander här, den begrep att fixa sig en egen bodyguard i 

form av en femårig borderterrier med moderskänslor på ytan.

Undrar om man kan få någon bättre livvakt än det?

*

Och visst är det härligt att ha någon att hålla i handen tassen när 

livet känns lite stort och skrämmande.

Eller hur?

Ibland är de bara lite annorlunda tassar än man tänkt sig,

men vem bryr sig? Egentligen?

Huvudsaken att det känns bra! 

KAFFET I VRÅNGSTRUPEN...

...för det mesta klarar jag av en hel del utan mina ögonbryn åker upp till hårfästet.

Och inte är det speciellt ofta jag får kaffet i vrångstrupen heller. 

Inte numera.

Men i dag skedde det. Både och. Och Samtidigt.

Vilket dessutom skedde i 120 km hastighet och kunde förorsakat lidande och annat

elände om jag inte haft turen att färdas på en rätt så tom väg, med många filer! 

Så akta er för att ha take-away-coffe i bilen och lyssna på nyheterna på samma gång! 

Alltså...det ÄR något med den här tidens beslutsfattare som får igång alla mina alarmsystem 

som jag trodde slumrat och även hitta nya som jag inte ens visste att jag hade.

HUR tänker man?

Jord- och skogsbruksministeriet har nu lagt fram att man skulle rucka lite på

det här med älgjakttider. 

Man planerar senarelägga jakttiden för att älgen skall få ha sin brunst i fred.

Och det kan man ju tycka att är okej..men SEN.

SEN tänker man att det skall vara okej att få skjuta en ko med en kalv som

är yngre än ett år.

Liksom WHAT???

Alla, eller de flesta, vet att när älgkon skall kalva på nytt så 

"sparkar hon ut" sin fjolårskalv som då skall klara sig själv. Den kalven är

då yr som en yrvaken humla och lika klumpig och panikslagen och har nollkoll på

något alls. Det är de älgar som vi ibland ser vimsa hit och dit...de just yrar omkring.

Innan ensamchocken lagt sig och de märker att de visst kan det här med att vara älg. 

Helt själv. 

Och ändå är det just då Moder Natur tänkt att det är okej för kalven att bli

självständig. Även om det gör ont när knoppar brister.

Men då har den, kalven, fått det mått av vett-och-etikett som en 

ung älg behöver för att klara sig.

Lite som våra ungar där vid 18-20-snåret.

Men så plötsligt tycker någon att nämen visst - det skall väl vara okej att 

skjuta mamman innan ungen är mogen att klara sig själv. 

Lämna en fjortis-älg vind för våg. Det är väl bara för den att ta lite ansvar liksom?!! 

Jaha...och vad händer då?

I de bästa fall har vi en Mycket Yr och Skräckslagen kalv som 

inte alls har alla verktyg för att klara sig ensam i livet.

Vilken fjortis har?

Den om någon är yr och galen - och förorsakar förmodligen fler

olyckor än en "vuxen" kalv.

I de flesta fall överlever inte kalven ensam utan sin mamma.

Så vad är idén med hela det här förslaget? 

*

Men visst - brunsten bör fredas....................

........men mammorna till halvvuxna ungar kan skjutas.

PÅ RIKTIGT???

Men varför är jag egentligen förvånad?

Under mitt femtioåriga liv har jag aldrig upprörts, berörts och ilsknat till

över lika mycket som under sittande regeringens tid.

Vad kan man förvänta sig av människor som sitter och drar in på

skolning, av universitet, av sjukvård, av allt! 

Man avskedar till höger och vänster. 

Skrotar sådant som funnits i århundraden.

Säljer statens egendom. 

En enkel en tänker - hur är det om det blir kris "på riktigt" och vi inte, som stat,

har koll på det där som håller ihop ett samhälle?

Om någon plötsligt har den makten att sätta en prislapp på

det vi behöver för att överleva. Tänk om.

Men sådant verkar inte vår regering tänka på.

Känns att de mest beter sig som en älgkalv som 

förlorat sin mamma alldeles för tidigt.

Jag bara får kaffet i vrångstrupen. Om och om och om igen! 

VI människor kanske inte förtjänar bättre - för det är ju VI människor som valt in 

dessa galenpannor till regeringen.

Men att de stackars älgkalvarna skall behöva lida för människors enfald.

DET är skam det! 

*

Och så hörde jag idag, från ett par olika håll, att en orsak till att man

förbereder dessa ändringar i jakt av älg är att man dragit in och minskat så mycket personal och så 

inom rättsväsendet att de inte hinner behandla alla fall av olaglig jakt på

älgkor med kalv.

Så man fixar till det problemet med att legalisera det hela.

Liksom vadå? 

Då kan man ju lika gärna legalisera några skojiga droger och småtjuveri för eget husbehov?

Och kanske man kunde få ta livet av en besvärlig granne också för det skulle

göra livet så mycket enklare för så många fler.

Eller bygga på grannens gård - bara det där lilla man inte får rum på sin egengård.

Köra lite överhastighet för att hinna till flyget eller den där livsviktiga palavern?

Listan kunde göras hur lång som helst! 

*

Men älgkalvarna - vad har de gjort för att förtjäna detta?

Jag undrar - och sätter kaffet i vrångstrupen! 

*

En dag eller två senare:

Eftersom jag har en hel del vänner och bekanta som

är jägare själva, eller som bor och lever med en jägare, 

jordnära människor med en sund koppling till naturen.

Och vet ni, inte en.

INTE EN ENDASTE EN,

av dem jag varit i kontakt med skulle få för sig att 

skjuta en ko med kalv.

*INTE*

Just för att det är så mot naturen själv.

-

Och just det gör att hela tanken bakom lagändringen

känns än mer olustig.

För att för VEM görs ändringen då om inte ens jägarna vill ha den?

LITEN RAPPORT...

...från trädgården.

Vet ni våren går med sådan rasande fart att det inte är sant. 

Samma sak precis varje år! 

Småfåglarna har redan ungarna ute ur boet, en del i alla fall.

Och ja, jag hinner bara inte liksom med! 

I gräsmattan växer bellis eller tusensköna så man får åka slalom med

gräsklipparen för att undvika dem. 

Och undvika gullvivorna. 

Det gör att gräsmattan ser...lite speciell ut just nu - lite som om klipparen

hakat upp sig med ojämnt jämna mellanrum.

Men vackert är det ju - om man bara böjer ner sig till gräsrotsnivå, vill säga.

Äppelträden slår precis strax ut i blom.

Här har i tiderna funnits inget mindre än sextio (!) äppelträd, numera 

är de betydligt färre, men blomningen när den väl kommer igång är galet bedårande.

Skall bjuda på lite mer än bara en knoppbild då! 

Men just den här gången gick jag ut med tanken att fånga det lite 

mer osynliga i trädgården. Det man kanske inte på direkten ser och hänförs sig över.

Som ekens blommor - till exempel.

Jag måste verkligen erkänna att så trädgårdsintresserade och de facto till och med

inom området utbildad jag än är, så hade jag aldrig, aldrig innan lagt märke till

ekens blommor.

Det är lite det där att eken i övrigt är så magnifik och stor och ståtlig och

liksom lite för mer.

Bara tänk...hur gammal kan en ek inte bli? Hur stor kan en ek inte bli?

Hur annorlunda är inte ekens löv mot de flesta andra löv?

Hur durabel är inte dess habitus? Hur vackra är inte dess ekollon? 

Men blomningen?

Hur anspråkslös är inte den?

Så man nästan missar den.

Det man inte missar lika lätt är körsbärsträdens blomning.

Här finns tre eller fyra riktigt stora och gamla körsbärsträd och ett dussin, 

eller två självsådda trädbarn till dem. 

Och när jag tassar tunt med min kamera så blir det alldeles solklart att de är släkt:

Körsbäret (ovan) och häggen (nedan).

Prunus i släktnamn båda två.

Inget tvivel om varför, eller hur?

Och så har vi ju den japanska kusinen:

Det japanska körsbärsträdet som blommar som en galning.

I en eller ett par dagar, när det är som bäst, känns det som.

Sedan regnar det bara rosa kronblad över allting och 

föreställningen är över.

I år missade jag nästan hela alltsammans. Jag var på stugan då.

Men hann precis få de sista kvarvarande envisa, lite torra och spröda

kronbladen fångade på bild. Som flortunna balett-tutun hos en trött primadonna

neg de i vinden precis där innan regnet och vinden kom och drog för 

ridån för denna säsong.

Men jag hann - nästan! 

Till näst blir det att trolla fram en liten mysig uteplats bland allt det

gröna. Här är lite bord och stolar utplacerade mest för att känna efter lite

vilken plats som känns bra.

Var kommer en pergola att få växa fram?

Är det här?

Jag tror det. 

VÄDRET...

...det bor nog en sådan där liten katastrof-väder-älskare i mig.

Som någonstans djupt inom mig förtjust gnuggar händerna när

väderlekstjejen med illa dold glädje (hon måste vara en sån som jag)

meddelar att i morgon kommer det minsann att regna lika mycket 

under ett dygn som vanligvis under en hel månad.

Ja, men ni vet?

Visst kittlar det lite extra när man kan vädra lite lagom oväder 

väntande där bakom horisonten, eller hur?

Jag har liksom med tanke på det samlat åt mig lite trevliga

inomhussysslor så jag riktigt kan krypa upp i soffan och sitta och 

planera och rita och skissa och fundera och tänka på medan

regnet knapprar mot takpannorna och regndroppar rinner ner längs

fönsterrutan. Och sådant underbart sommarväder som vi haft 

länge nu, så kan man liksom med gott samvete välkomna lite mycket regn.

På stugan väntar mina plantor törstigt på silvret från himlen.

Jag vet det fast jag inte är där. 

Hade det inte utlovats regn idag så hade jag blivit tvungen

att hitta på något som skulle involverat snälla men kanske lite 

motvilliga sommargrannar.

Så på det sättet är regnet också väldans välkommet.

Och nu, nu skall jag koka mig kaffe en kanna eller så,

krypa upp i soffhörnet med böcker och dator och skissblock och

så skall en pergola födas på papper.

Nästa vecka kommer snickaren och då skall den biten helst 

vara klar, så jag slipper stå där och vispa runt med händerna och

möta något frågande blickar från hantverkarna.

Allt blir så mycket enklare när det finns bilder och en ritning att presentera.

Och så är det ju ESC-kväll minsann.

Aj, att det kommer att vara en bra dag det här idag! 

*

Nu börjar de första regndropparna falla utanför fönstret, himlen

har mörknat så jag behöver snart tända lampan fast det är mitt på dagen.

I trädgården har väderleksblommorna dragit ihop sina kronblad,

så där som de gör i väntan på regnet.

Kurr! 

DE SISTA STRÅLARNA...

...ja, jag går ut en sväng i trädgården precis innan de sista solstrålarna tackar

för idag och drar iväg för att lysa upp någon annans dag på andra sidan jorden.

Jag hade kanske planerat att fota lite fåglar, men eftersom min "kära lilla katta"

tyckte att hon minsann vill följa med så blev det för mig att byta objektiv

från zoom till makro.

Katt och fågelfotografering är inte världens bästa combo.

I och för sig så passade det mig rätt bra ändå. Att byta objektiv.

Det är nämligen så att just makrofotografering är för mig det mest meditativa

sättet att fotografera. Och kanske just i dag det jag mest behövde.

Den senaste veckan har flera av mina bekanta och vänner fått 

besked som förändrat deras, och deras närmastes, liv fullständigt.

Det har varit väldans mycket mollbetonat. 

Allvarlig sjukdom, olycksfall, dödsfall.

Riktigt tråktråkiga nyheter! 

Jag känner mig både omskakad och berörd.

Hur skör och späd är inte livets tråd - egentligen?

Kanske vi bara är som små dun i vinden?

Som greppar oss fast vid den där torra pinnen vi kallar våra liv.

Den som kan brista när som helst. 

När som helst så blir vi tvungna att släppa greppet...

...vill vi eller inte.

De flesta vill inte.

Men vi kan inte välja.

Går sakta vidare och finner en nästan utblommad vitsippa i branten.

Trots att den finaste blomningen är över och kanterna på kronbladen börjat rosta,

så finns det något otroligt vackert i sinnligheten och i sårbarheten hos en trött sippa.

Det är skönt att gå stilla i trädgården precis i den där stunden då allt tystnar.

Ljuden tystnar och ljuset tystnar. 

Vinden mojnar och det känns som att man är extra mycket närvarande i just det ögonblicket.

Just där och nu och i den tanken. I det andetaget. 

Det rensar. I själen.

Lite mollbetonat idag kanhända, men samtidigt, det är så livet är.

Den ljusaste vårdag har sina mörka färger.

Och den mörkaste höstkväll har sitt sken.

*