FRISKA TAG...

...sade vintern och gav oss -20 grader.

Ättelägget uppskattade föga att hans mor släpade ut honom från

datamaskinens sköna sken och hårdskivans sövande surr.

Men så är det. Ut gick vi.

Inga hundar hade vi dock med - för de börjar lyfta på tassarna redan efter tre meter

så små hundar får bara komma ut på bestyr och så snaaaaabbbt in tillbaka.

Katten ja. Hon går ett varv runt bastun och gör sitt i lite 

gamla fjolårslöv - tar maximalt 28 sekunder - och så är hon inne tillbaka

i stugvärmen.

Men vi, vi hade ett liten projekt, som vi försökte oss på

därute. Det gick så där så vi gör ett nytt försök i morgon.

Hoppas kylan håller i sig.

Jag gillar ju nog när det biter till ordentligt.

Det är fint.

Med friska tag! 

DEN GAMLE HUND...

...det är något väldigt fragilt och rörande över åldrandet.

När jag ser hur min brors hund som bott hos mig sedan ett år tillbaka nu

blir skörare och tunnare sakta men säkert så inser jag hur fort

tiden faktiskt går.

För ett år sedan var han en, visserligen lite ålderstigen hundherre, men 

ändå helt med på allt vi hittade på.

Numera är varma fårskinn att föredra fram om äventyr därute.

(Gärna framför riktig brasa och inte här som framför 'fusk'...

men vi väntar på att få också denna eldstad fixad av en murare så 

att det blir möjligt att elda i alla tre eldstäder. Så låt det bli 

riktig vinter bara!)

Jag rörs av det späda, sköra i en åldrande hund.

Ändå hör jag inte till dem som på alla sätt och vis

håller fast, håller vid liv, ofta av rätt så egoistiska skäl.

Det är svårt att släppa taget. Låta gå.

Och att veta när den rätta stunden är.

Innan jul fick han ny medicin för sin benskada som han haft sedan tiden

innan han kom till min bror. Vi vet inte vad som hänt. Då någon gång

Men han har inte haft ont i benet innan, men nu plötsligt har han börjat ömma på det.

Medicinen vi fick har rått bukt på det och han är piggare igen.

Ändå är det bara en tidsfråga då en gammal hund får andra problem.

Han ser redan dåligt, har gjort det en tid nu, men klarar sig.

Det stör inte honom. 

Men han är ändå en gammal hund.

Och med dem är det så viktigt att vara lyhörd

för varje liten försämring och inte egoistiskt blunda

för dem bara för att man inte vill avstå.

Det är rätt klart att det inom en snar framtid är dags för Atte att 

ge sig till hundhimlen.

Dags för en liten hundgentleman att tassa vidare.

Med värdigheten i behåll.

Det är en fördel djur har. 

Att slippa vidare - i tid.

Och det är vårt ansvar som djurägare att uppfylla 

det privilegiet djuren har.

Att slippa lida när man ändå är inne på

den sista versen.

Undrar om inte människor ibland hade önskat samma förmån...?

*

Men än är han med. Den gamle hund.

Och vi tar en dag i taget.

Så länge en ny dag är en bra dag...

...så tassar vi på.

Helt konkret.

MIN FRANSKA SOPPA...

...det finns få saker som jag gillar så starkt med att 

det börjar knäppa av köld därute i husknutarna som det

att då, senast då, är det dags för en hemlagad

fransk löksoppa. 

Den som jag är redo att pikilite dö för.

Här kommer det. Receptet.

Ett knappt kilo lök.

En nätpåse från butiken brukar vara ett halv kilo 

- och så ett par lökar till. 

För fyra personer då.

Är man två så räcker den där påsen galant.

Vitlök

Eftersom jag älskar vitlök så brukar jag dra till med

tre eller fyra klyftor. 

Smör, ett par msk

Vetemjöl, en msk eller ca hälften av smörmängden.

Lite torrt vitt vin, ett glas eller så.

Lite med filosofin; 

ett glas till kocken, ett glas i soppan 

och resten till middagen.

1-1 1/2 l buljong

Ett par lagerblad

torkad timjan 

eller annan torkad ört. 

Pizzatopping går galant i nödfall

Salt och peppar

Skala och skiva löken och vitlöken.

Fräs lökarna i smöret så det får lite färg

och blir så där mjuk och fin.

Strö över vetemjölet 

och häll över vinet och buljongen.

Lägg i lagerblad och timjan.

Låt soppan koka i tre kvart.

Det blir så mycket bättre då! 

Smaka av med salt och peppar.

Rosta ett par goda brödskivor.

Värm ugnen till 225 grader.

Häll upp soppan i portionsformar som tål ugn, 

lägg brödet i och strö på riven ost.

Min favorit är guyéreost, men man tar vad man har.

In med soppskolorna i ugnen för gratinering till osten

fått lite färg. 5 minuter brukar räcka - beroende på ugn.

Och det här är..såååå...sååå...gott! 

*

Och i år skall jag jobba hårt på att försöka få en receptflik 

här på bloggen.

Babblar ju så mycket annat här så inte ens jag själv hittar mina

bästa recept längre.

Upp på to-do-listan åker det.

En recept-flik.

Eller så blir det en egen blogg för mat.

Få se, få se...

*

Mera kalla vinterdagar åt folket så vi får njuta mer löksoppa! 

MED SLÄCKTA LAMPOR...

...sitter jag vid det breda fönsterbrädet som är min absoluta

favoritplats.

Det är murrigt och skönt och nedsläckt. 

Av julen finns bara ljusstakarna i fönstren kvar, resten är

nerpackat för denna jul.

Känner samma aviga glädje att få packa ner julen som jag

känner rättmätig glädje att plocka fram julen då vid advent.

Och bra så.

Ordning på ordningen.

Allt är som det skall vara.

Skall precis krypa i säng, men fastnar kvar en stund.

Det är skumt i knutarna och så tyst, så tyst.

Det susar lätt i elementen - det har blivit kallt därute och

värmesystemet har hostat igång på allvar.

Det doftar lätt av ett doftljus som blivit utblåst.

Hundarna har skrynklat ihop sig i var sitt soffhörn.

Katten som ännu för en stund sedan låg på stolen här intill

hoppade ner, sträcker på sig och hoppar tyst upp

på vedspisen och det hörs ett stilla knaster när hon

smaskar på sitt torrfoder.

Utanför fönstret dalar stora, stora snöflingor.

Kall, pudersnö. Den som doftar vinter.

De är så lätta att de dansar i vinden, uppåt, åt sidan

och så sakta, sakta ner mot marken.

Det kommer att vara så vackert därute i morgon bitti! 

Jag känner det på mig!

Trafiken på den stora vägen som jag ser från fönstret har tystnat.

Någon enstaka långtradare rör upp ett snömoln av flingor 

som dansar runt i det gulaktiga skenet från gatlyktorna.

Katten hoppar tillbaka upp i stolen. 

Hon trampar runt och det raspar smått i fårfällen av hennes klor.

Hon spinner. Buffar huvudet mot armstödet.

"Den här stolen är min".

Smuttar på mitt te som redan hunnit kallna och

kisar ut i den mörka natten.

På andra sidan stora vägen öppnar sig fält. Åkrar.

Där finns grunden, nästan bara ett minne 

av en gammal lada.

Jag kan inte se den för mörkret och snöyran.

Men jag vet var den finns.

Det är den samma ladan som syns på fotot av min mamma

taget någon gång på 1950-talet.

Fast då från andra hållet.

Gården där jag nu sitter och skriver ligger lite till höger utanför

fotot på skänken.

Det var långt innan den stora vägen.

Då gick där bara en byväg.

En lokal liten väg som sedan skulle växa till sig

och bli det vi alla känner till som Ring III.

50 km väg som rundar huvudstadsregionen.

*

Utanför häcken, precis utanför porten går en mycket mindre väg.

Mer som en byväg nästan.

 Den är en del av Kungsvägen som är en av 

Europas äldsta vägsträckor.

Nämligen postrutten från Bergen i Norge till St Petersburg i Ryssland.

På sitt sätt komisk är tanken att 

oberoende var jag bott har jag alltid 

bott intill Den Gamla Kungsvägen.

Den lilla vägen utanför porten här heter Kurirvägen - 

det gör den av en orsak.

Du kan läsa lite mera:

Vägen har sedan 1300-talet använts av kungar och deras kurirer, biskopar, borgare, konstnärer och arméer. Vägen knöt ihop den svenska stormaktens östra och västra delar med varandra. På många ställen finns den ursprungliga väglinjen kvar, på andra ställen har den försvunnit.

*klick*

*

Klockan närmar sig midnatt.

Det är dags för mig att krypa till sängs.

Det är vardag för mig i morgon, även om det 

är en alldeles ny sorts vardag.

Det skall bli spännande.

Annorlunda! 

Jag får återkomma om det.

Go natt! 

EN NOMADSJÄL...

...med en kärlek för hem. 

Så är det jag kanske skulle beskriva, om nu inte mig som person, 

kanske inte heller mitt liv, men min livsfilosofi kanske?

I och för sig kanske det är så att personen och livet ger

filosofin...eller? 

Ja men äh, vi snöar inte in oss på det nu.

Nu är det säkert många som inte känner mig "på riktigt" som

tänker att hon måtte vara en ovanligt orolig människa.

Här flyttar hon och säger upp sig från jobbet, planerar nytt och håller på.

Jo kanske det. För det har blivit så just nu.

Nomadsjälen i mig har väldigt lätt att boa in sig nästan var som helst.

Jag har lätt att känna mig hemma och göra mig ett hem lite var som helst.

Men nomadsjälen i mig gör också att jag har lätt att flytta, ta mig 

vidare, när förutsättningarna det kräver, eller när det finns

något mer lockande någon annanstans.

Jag tänkte skriva bättre, men det är det ju inte nödvändigtvis alls,

för det vet man ju inte innan man tagit sig dit.

Däremot tror jag att alla vi människor som är födda med

någon form av nomadsjäls-gen faktiskt uppväger, funderar

och analyserar, tänker och överväger innan vi packar ihop oss 

och vårt bihang och drar vidare. Annars hade våra andliga förfäder aldrig överlevt. 

Om de inte vetat, känt på sig, läst tecken.

Det finns ofta en stark övertygelse i varför det är dags att 

lätta ankar, något som får oss att verkligen göra det. 

Dra. Ge oss av. Gå vidare.

Trots en ständig ovetskap om vad som väntar oss.

Men när beslutet väl är gjort så finns det ingen orsak i världen att 

se tillbaka. Bara att blicka framåt.

Det är inget jag lärt mig, det är något jag haft med mig hela mitt liv.

Jag kan lätt förälska mig i platser, men är mer reserverad inför

nya människor. 

När jag drar vidare saknar jag sällan, om någonsin, platserna,

men väl människorna jag lärt känna.

*

Min nomadsjäl är ändå inte av den mest oroliga arten.

Inte så att jag hela tiden skulle behöva vara på väg någonstans.

Verkligen inte. Men när det är tid för det, så är inte det heller

ett problem precis. 

Jag är väl lite som katten.

Redo att stryka omkring i dagar och kanske inte alltid veta vart 

stegen bär och vart stigen för.

Men också helt nöjd med att ha en skön vrå att krypa ihop i. 

Var vrån riktigt är är rätt så egalt. 

Bara den är varm, skön - och gärna lite vacker också.

*

Den här nomadsjälen har mycket nytt att upptäcka

anno 2016.