MED SLÄCKTA LAMPOR...

...sitter jag vid det breda fönsterbrädet som är min absoluta

favoritplats.

Det är murrigt och skönt och nedsläckt. 

Av julen finns bara ljusstakarna i fönstren kvar, resten är

nerpackat för denna jul.

Känner samma aviga glädje att få packa ner julen som jag

känner rättmätig glädje att plocka fram julen då vid advent.

Och bra så.

Ordning på ordningen.

Allt är som det skall vara.

Skall precis krypa i säng, men fastnar kvar en stund.

Det är skumt i knutarna och så tyst, så tyst.

Det susar lätt i elementen - det har blivit kallt därute och

värmesystemet har hostat igång på allvar.

Det doftar lätt av ett doftljus som blivit utblåst.

Hundarna har skrynklat ihop sig i var sitt soffhörn.

Katten som ännu för en stund sedan låg på stolen här intill

hoppade ner, sträcker på sig och hoppar tyst upp

på vedspisen och det hörs ett stilla knaster när hon

smaskar på sitt torrfoder.

Utanför fönstret dalar stora, stora snöflingor.

Kall, pudersnö. Den som doftar vinter.

De är så lätta att de dansar i vinden, uppåt, åt sidan

och så sakta, sakta ner mot marken.

Det kommer att vara så vackert därute i morgon bitti! 

Jag känner det på mig!

Trafiken på den stora vägen som jag ser från fönstret har tystnat.

Någon enstaka långtradare rör upp ett snömoln av flingor 

som dansar runt i det gulaktiga skenet från gatlyktorna.

Katten hoppar tillbaka upp i stolen. 

Hon trampar runt och det raspar smått i fårfällen av hennes klor.

Hon spinner. Buffar huvudet mot armstödet.

"Den här stolen är min".

Smuttar på mitt te som redan hunnit kallna och

kisar ut i den mörka natten.

På andra sidan stora vägen öppnar sig fält. Åkrar.

Där finns grunden, nästan bara ett minne 

av en gammal lada.

Jag kan inte se den för mörkret och snöyran.

Men jag vet var den finns.

Det är den samma ladan som syns på fotot av min mamma

taget någon gång på 1950-talet.

Fast då från andra hållet.

Gården där jag nu sitter och skriver ligger lite till höger utanför

fotot på skänken.

Det var långt innan den stora vägen.

Då gick där bara en byväg.

En lokal liten väg som sedan skulle växa till sig

och bli det vi alla känner till som Ring III.

50 km väg som rundar huvudstadsregionen.

*

Utanför häcken, precis utanför porten går en mycket mindre väg.

Mer som en byväg nästan.

 Den är en del av Kungsvägen som är en av 

Europas äldsta vägsträckor.

Nämligen postrutten från Bergen i Norge till St Petersburg i Ryssland.

På sitt sätt komisk är tanken att 

oberoende var jag bott har jag alltid 

bott intill Den Gamla Kungsvägen.

Den lilla vägen utanför porten här heter Kurirvägen - 

det gör den av en orsak.

Du kan läsa lite mera:

Vägen har sedan 1300-talet använts av kungar och deras kurirer, biskopar, borgare, konstnärer och arméer. Vägen knöt ihop den svenska stormaktens östra och västra delar med varandra. På många ställen finns den ursprungliga väglinjen kvar, på andra ställen har den försvunnit.

*klick*

*

Klockan närmar sig midnatt.

Det är dags för mig att krypa till sängs.

Det är vardag för mig i morgon, även om det 

är en alldeles ny sorts vardag.

Det skall bli spännande.

Annorlunda! 

Jag får återkomma om det.

Go natt! 

EN NOMADSJÄL...

...med en kärlek för hem. 

Så är det jag kanske skulle beskriva, om nu inte mig som person, 

kanske inte heller mitt liv, men min livsfilosofi kanske?

I och för sig kanske det är så att personen och livet ger

filosofin...eller? 

Ja men äh, vi snöar inte in oss på det nu.

Nu är det säkert många som inte känner mig "på riktigt" som

tänker att hon måtte vara en ovanligt orolig människa.

Här flyttar hon och säger upp sig från jobbet, planerar nytt och håller på.

Jo kanske det. För det har blivit så just nu.

Nomadsjälen i mig har väldigt lätt att boa in sig nästan var som helst.

Jag har lätt att känna mig hemma och göra mig ett hem lite var som helst.

Men nomadsjälen i mig gör också att jag har lätt att flytta, ta mig 

vidare, när förutsättningarna det kräver, eller när det finns

något mer lockande någon annanstans.

Jag tänkte skriva bättre, men det är det ju inte nödvändigtvis alls,

för det vet man ju inte innan man tagit sig dit.

Däremot tror jag att alla vi människor som är födda med

någon form av nomadsjäls-gen faktiskt uppväger, funderar

och analyserar, tänker och överväger innan vi packar ihop oss 

och vårt bihang och drar vidare. Annars hade våra andliga förfäder aldrig överlevt. 

Om de inte vetat, känt på sig, läst tecken.

Det finns ofta en stark övertygelse i varför det är dags att 

lätta ankar, något som får oss att verkligen göra det. 

Dra. Ge oss av. Gå vidare.

Trots en ständig ovetskap om vad som väntar oss.

Men när beslutet väl är gjort så finns det ingen orsak i världen att 

se tillbaka. Bara att blicka framåt.

Det är inget jag lärt mig, det är något jag haft med mig hela mitt liv.

Jag kan lätt förälska mig i platser, men är mer reserverad inför

nya människor. 

När jag drar vidare saknar jag sällan, om någonsin, platserna,

men väl människorna jag lärt känna.

*

Min nomadsjäl är ändå inte av den mest oroliga arten.

Inte så att jag hela tiden skulle behöva vara på väg någonstans.

Verkligen inte. Men när det är tid för det, så är inte det heller

ett problem precis. 

Jag är väl lite som katten.

Redo att stryka omkring i dagar och kanske inte alltid veta vart 

stegen bär och vart stigen för.

Men också helt nöjd med att ha en skön vrå att krypa ihop i. 

Var vrån riktigt är är rätt så egalt. 

Bara den är varm, skön - och gärna lite vacker också.

*

Den här nomadsjälen har mycket nytt att upptäcka

anno 2016.

OCH ÅRET SOM VAR...

…jag är barnsligt förtjust i tillbakablickar av året.

Tänkte dock bespara er en vandring genom alla tusen foton som knäppts under

året - och alla minnen som hör ihop med bilderna.

För allt finns ju egentligen här på bloggen, så någon upprepning blir det nog inte.

Men ändå. Jag märker så här när jag bläddrar bland mina fotoarkiv,

hur viktiga bilderna ändå är.

Hur naiva och enkla motiven än må vara så finns där alltid en känsla

som ligger bakom.

Den känslan kanske bara finns för den som tagit bilden, 

och man lyckas aldrig få den vidare. 

Känslan och stämningen.

När jag går igenom mina bilder…

Jag minns precis känslan då i januari när jag hade gråspetten 

på besök vid fågelbordet. Kunde det vara?

Jag hade sett gråspetten senast i början av 90-talet.

Och de komiska kajorna som alltid kom i par och tullade på maten.

Jag minns hur särbon flyttade in hos mig med nyopererat knä

och middagarna i ljusens sken.

Jag minns solljusets återkomst i februari. Solen och hur man kunde 

ta sin kaffekopp ut på terassen och bara njuta.

Vi njöt alla, hundar katter och vi.

Pepparkakshuset som rasat och fick leka

bombad stad och gå ett öde som fågelmat till mötes.

Vi åkte till Wien, lillungen och jag och träffade på den äldre 

av mina grabbar som bodde i Österrike då.

Där åt vi gigantiska snitschnitzlar och hukade i 

snöstorm genom stan.

I mars stannade jag en vecka på stugan och målade om 

fönsterbågarna. Mötte de första flyttfåglarna,

badade bastu, fyndade strandfynd i form av nättyngder och 

hjortskalle och njöt av tystnaden.

Så blev det påsk - och så tog våren ett gigantiskt steg tillbaka 

och bjöd på snöyra i slutet av april.

I maj jagade jag sniglar i trädgården, fick ett ugnsfärskt

exemplar av Ingå-kompass-tidningen som jag fått vara med på ett hörn

om att laga och förberedde lillungens skolavslutning.

Nu hade han gått ut grundskolan och skulle börja i

yrkesskola i Helsingfors till hösten.

Någonstans här började tanken att åter bli sambo, med

honom som varit särbon en tid, ta fart.

Huset sattes till salu och jag började packa för en flytt.

En vecka innan midsommar började jag min semester och

flyttade mer eller mindre ut till stugan igen.

Njöt av att ha naturen inpå knutarna och 

rörde ihop björkskrubb, plockade getingar från mitt vin,

fångade svanungar på bild och nästan en hel svala.

Det var kyligt och kallt, vattnet var riktigt kallt och ingen

längtade efter att doppa mer än möjligen någon tå.

För känslans skull.

Tyvärr har det visat sig att sommaren faktiskt var så kall

att upp till 30% av alla småfåglar misslyckades med sin häckning.

I juli packade vi ner våra sovsäckar och styrde kosan mot

norr för att ringmärka pilgrimsfalk.

Att en fågel ändå kan välja sin boplats på knepiga ställen! 

Mitt ute på öde myrar mitt i ingenting i Lappland.

Av någon underlig orsak har en av kvällarna blivit speciellt i minnet

- helt utan någon orsak alls egentligen.

Det var när vi övernattade i Koli, på en sandstrand invid sjön

Pielinen. Vi hade ätit gott och natten var så ljus som

en sommarnatt bara kan vara.

Sittande där på stranden, på mitt fårskinn med datorn i 

famnen skrivandes en reseberättelse blev i all sin enkelhet

starkt i mitt minne.

Där satt jag med utsikt över sjön, framför mig hade jag 

min enkla "kottebrännare" som jag matade med kottar 

och små kvistar och på så sätt hade en "lägereld".

Jag minns bara att den stunden var på något sätt magisk! 

I augusti blev det mera stughäng på veckosluten och jobb på veckan.

Lillungen flyttade och jag skulle snart följa efter.

September fortsatte i samma rullor. Någon utfärd till någon nationalpark 

blev det mellan packningarna, 

men mest var det bara den annalkande flytten som tog på tid och anspråk.

I båda ändorna.

Här pågick en renovering light och jag packade och gjorde mig av med

sådant jag inte skulle behöva längre.

I oktober gick flyttlasset och lillungens 17-årsdag firades på ny ort.

I november mognade slutligen tanken som jag gått och funderat på

en längre tid och jag sade upp mig från mitt jobb.

Återupptäckte vandringleder från min barndom och

flyttade på grejer här hemma som 

sakta började finna sin plats.

En del har inte funnit det än, men det kommer, det kommer.

December har varit att packa ner - igen. Denna gång på 

jobbet, som sagt. Kolleger, kunder, samarbetspartners 

har kontaktats och mappar städats och lådor tömts.

Det är på sitt sätt alltid lite nostalgiskt att säga adjö,

men i ärlighetens namn…det är kollegerna jag kommer

att sakna…inte jobbet som det utvecklats till de senaste åren.

Kanske mer om det en annan gång?

Julen kom - och gick - utan större något alls.

I år, igen, hade jag överdimensionerat mängden mat.

Att jag inte lär mig? Att vi inte är så många vid julbordet nu som 

vi brukade vara. Att jag inte lär mig….*suck*.

Och så är december - och året slut.

Ett nytt år väntar på mig, på oss.

Det blir mycket nytt, det vet jag.

Men också mycket som får återkomma för att det

är det mitt liv består av. 

Natur, skärgård, djur, fina ting.

God mat.

Jag välkomnar 2016.

Jag är redo! 

SAMMA BLEKA, VACKRA LJUS...

…år efter år.

Bilden ovan är från i år. En blek, vacker, efterlängtad

decembersol.

Och bilden nedan från samma datum,

men i fjol.

Samma väder, samma sol, samma ljus.

Julmaten och nästan alla tillbehör

är uppätna och vardagen är här en

sväng igen.

Talade med en krögare idag just om den där enorma

mättnadskänslan som liksom vägrar lämna en efter julen.

Hon berättade att hon hade suttit och planerat veckans 

lunchmeny men fått göra om den följande dag

när hon insett att hon bara planerat sallader…

…ja, alla kanske inte skulle nöja sig med sallader till

lunch - även om jag tror att många skulle välkomna

just det alternativet.

Och efter vin lite nu och då längtar man 

efter enkelt, gott vatten bara! 

På sitt sätt skönt att det enkla får ta över.

Överflöd och svulstighet kan ju kännas skoj

en stund, men jag hör nog till dem som så gärna så

återgår till det lite mer avskalade.

Julljusen får hänga med en stund än, för de

fångar så fint upp samma mjuka sken som en 

decembersol kan ge.

I år hann jag inte ta mig till havet under julen.

Havet är numera nämligen en bit bort.

Så havsbilden är från ifjol, den med.

Vad jag väntar att kunna möta ljuset igen.

Varje dag pyttepyttelite mer.

Så min själ längtar! 

HAR NOG ALDRIG HÄNT FÖRR...

…inte så jag kan minnas i alla fall! 

Sedan jag blivit den som hållit i stekspaden och grytsleven när det gäller 

julmaten och den biten, så har det inte blivit så där hemskt många stunder 

över att vandra ut i naturen just där innan jul.

Och kanske just därför så trånar jag efter långa promenader

under juldagarna.

Att få komma ut. Hääärligt! 

Så idag när jag satt vid mitt morgon, okej-okej!!!, 

EFTERmiddagskaffet (efter en ytterst lång och välbehövlig

sömnsession på anspråkslösa 12 timmar) 

så fick jag syn på årets första fluga minsann.

Där vandrade den glatt och ytterst piggt omkring i 

decembersolen på mitt köksfönster.

Och så tog jag hunden och gav mig ut.

Gick en lång sväng längs ån, drog huvan om öronen när vinden

ven över fälten. Det var snödoft i vinden.

Kall, isande, genombitande.

Att det kan vara en sådan skillnad på vind och vind.

Gårdagens vind var helt olik. 

Längs ån hittade jag videbuskar fulla med videkissor redan.

Jul och påsk på en och samma gång liksom.

Vi gick vidare. Vinden blev kallare och kallare.

Väl hemma började det vräka ner snö.

Även om snöfallet var över på en halvtimme sådär,

så vill jag bocka av det som årets första snöstorm.

Så på det sättet har jag bockat av tre 

första-gången-i-år-naturfenomen på en och samma dag.

Som första flugan.

Första snöstormen.

Första videkissen.

På juldagen i år.

Naturen är lite märklig ibland nog…..