…ja vet ni, jag kan sen tycka så där speciellt bra om de där dagarna då alla pysslar på
med sitt och det faktiskt blir en hel del konkret gjort så där.
Veckoslutet var sådant.
Eller, de andra pysslade, jag gick nu mest omkring och fotade och
gjorde skarpt tankearbete i form av planering.
Eller, nja…kanske inte ens det.
Jag lider nog av någon sällsynt virusbasiliskus som förorsakar idétorka i mitt huvud.
Bara att erkänna.
Vet ni, det är så illa att jag inte ens flyttar omkring på möbler och
ting för att få det att passa. Jag har inte ens ideérna om vart eller
hur jag skall flytta runt på det som finns.
I-problem, jag vet. Så vi struntar i att det ens ÄR ett problem.
Till all tur så bjuder Bokulla på höstsysslor ute så det räcker och blir över för andra också.
Krukor som skall tömmas på kvarblivna sommarblommor
och fyllas med höstpynt.
Löv i mängder som skall krattas.
Häckar som skall klippas.
Stämningar att fotas.
Som den här när katten står och beundrar sina nya domäner.
Att en katt kan vara lycklig!
Sen har jag ju nog världens coolaste katt som utan att blinka finner sig i alla nya
situationer jag släpat med henne på.
Hon kom till mig som en bonuskattunge. Egentligen hade jag redan valt en annan,
men eftersom dom som valt denna backade ut så blev det att jag den gången
blev med två katter. Av de två blev den ena tyvärr under tåget för många
år sedan och denna katt, som kom lite i misstag, har rest och flyttat med
mig och alltid anpassat sig till de nya förhållanden som erbjuds.
Helt galet fin är hon.
Kattan.
Och nu har hon en gammal trädgård som sitt revir.
Med en nyanlagd kattlucka upp till stallvinden.
Och där har hon en egen korgstol, med ett eget fårskinn
för de nätter hon väljer att stanna ute.
Tyvärr finns här också vägar med mycket trafik intill.
Det här är ju en bondgård mitt i allt det urbana.
En liten oas där tiden stannat men med stadens brus
precis utanför häcken.
Och häcken ja…
Den är väl nästan lika gammal som huset.
Och även om den börjar bli lite ålderdomsgles i grenverket så
är det minsann en väl tilltagen häck.
Första gången lillungen min klipper den.
Man står uppe i en traktorskopa och blir upphissad -
och tror jag inte misstar mig hemskt mycket om det inte var
lite skoj ändå.
Att klippa häcken.
När Bokulla i tiderna var en aktiv bondgård
fanns det ca 60 (!) äppelträd i trädgården.
Härifrån kördes äpplen med häst och kärra till
Salutorget i Helsingfors då det begav sig.
Och här har jag, som tonåring pallat äppel.
Föga visste jag då att jag ännu skulle landa som
värdinna, eller någon slags förvalterska, här.
För jag har alltid tänkt att om man får ett kulturarv att ta hand om,
så är det inte något man "har" utan just något man "förvaltar".
Tar hand om. För vidare.
Och nu är det vår tur.
Att ta hand om.
Att förvalta och vårda.
Eller…pyssla på.
Var och en med sitt.
En gammal bondgård mitt i stan, mitt bland korsningar och
industrier bjuder på en fristad för många fler än
de inneboende och katten.
(och hundarna).
Medan jag plockade och höll på i trädgården så
traskade en fin fasanfamilj förbi.
En lyckad kull, eller kanske två, som
resulterat i dryga tio nya fasaner.
Hur fint är inte det?!!!
Ja…och så avrundade vi veckoslutet med att åter igen rosta lite kastanjer.
Jag bara kan tycka att det är så himla gott.
Det är liksom hösten på gommen.
Och så är det på sitt sätt så skönt att sitta där tillsammans alla
och peta bort skalen på kastanjerna.
Lite så där att alla pysslat på med sitt.
Och allt det man gjort doppas i en skål med
smält smör och blir gyllene och gott på en gång.
*
Och till veckoslutet…..DÅ blir det att stänga ner en
sommarstuga På Riktigt.
Hört den visan förr, va?
