KÅL OCH LINGON...


…så länge jag kan minnas, och det börjar ju bli något år nu så har det lagats kål-
låda här på stugan vid något skede  under hösten.
Så doften av kållåda, eller svampsås, eller stekt abborre för mig mentalt hit
på mindre än en nanosekund. 
Det är här de dofterna bor. Det är här de skall finnas.

Sitter och funderar på hur min blogg sett ut om jag hade haft en blogg då min
ungar var små? Kan nästan tycka att det är riktigt supersynd att det inte är 
så. Att få föreviga små vardagsstunder på detta sätt är guld värd i framtiden.
Det tror jag.

Hur som helst. 
Kållåda. 

Det har vi alltid, alltid käkat på hösten. 
Sedan jag var barn själv, alltså sedan tidernas begynnelse. Nästan.

Och så är det kanske det fulaste av mat jag vet.
Förutom makaronilåda då.
Sååå svårt att fota.

Precis som mat överhuvudtaget och lådrätter speciellt.

Men tillbaka till minnen.

När ungarna var små så minns jag att mina lingonplockningar begränsade sig 
till små turer runt stugknuten. Nu när ungarna är större och för att vara ärlig,  
till och med vuxna och det med råge, 
så kan jag ändå knappast påstå att mina lingon revir blivit speciellt mycket större.
Jag plockar de lingon som finns i närmaste omgivning.

Och medan kållådan gräddades färdigt i ugnen blev det ofta att värma bastun och basta.

När lillungen, nu strax 17 år, var så där fyra så var programmet rätt lika som idag.
Kållådan i ugnen och så en sväng i bastun.

Vi bastade och när jag var klar så gnuggade jag lite hårskum i håret. I mitt hår. 
Lillgrabben ville naturligtvis ha samma han med, men jag tyckte att det kanske inte
ändå var riktigt läge att dela med mig av skummet.
Grym morsa, jag vet, men så tyckte jag ju då…;)

På väg upp mot stugan från bastun kom plötsligt den påhittiga fyraåringen på att 
han "glömt" något i bastun och kilade tillbaka som en liten vessla.

Någonstans anade jag ju lite smått att han kanske skulle tulla på mitt hårskum.

Det som jag däremot inte anade var att grabben skulle ta miste på 
tuberna och faktiskt smeta en halv tub tandkräm i sitt hår i stället! 

*

Men tillbaka till dagens kållåda, och lingon, ja.

Än en gång gick jag en sväng runt stugan och plockade
lingon att dekorera med.
Än en gång blev det kållåda.
Denna gång dock utan kött, för det har jag skippat.
Men lika gott blev det med quorn - jag lovar! 







STORMEN...

…ja, det finns ett par saker när det gäller natur som jag älskar så där alldeles speciellt mycket.

Det ena är att lyckas komma vilda djur så där hyfsat nära utan att de upptäckt mig
och bara fortsätter syssla på med sitt.

Det andra är höststormar vid havet. Inte PÅ havet, men vid.

Och idag fick jag uppleva båda två.
Härligt, härligt!

*

Synd bara att stormen kommer att hinna mojna innan det blir ljust så 
jag skulle kunna fånga den på bild.
Nu får jag bara njuta av den i form av ljud och känsla.
Ute i skärgården i oktober är synsinnet lite satt ur spel.
Men ljudet….åååh! 

Så en liten människa kan njuta en fredagskväll
i oktober nådens år 2015.

Jap! 

Brasan håller på att falna och ögonlocken börjar kännas tunga
efter arbetsveckan, också det en skön känsla faktiskt! 

STÄNGA EN STUGA VERSION 2...

…ja, ja! Det var ju så att det lite sk*t sig att stänga stugan förra veckoslutet
för att vädret var så fantastiskt och det kändes lite fel
att packa ner för säsongen.
Så jag gör ett nytt försök nu inkommande weekend.

Det har lovats storm till i morgon kväll, 
eller kanske inte storm där i mina knutar, stormen skall  väl
lugga kraftigare längre norrut, men ändå.
Kanske det blir lite mysblåsigt ändå.

Och efter det skall jag nog ta och fiska lite.
Det brukar nappa bra då.
På bilderna min spöpåse som faktiskt hängt med i nästan hela mitt 
halvsekellånga liv.
Snacka om kvalitet! Blir bara lite blekare och lite vackrare med åren.
Påsen alltså - inte jag - för att vara tydlig. 

Det kanske kommer som en liten överraskning, men jag hör till de där
som gillar att fiska och har väl gjort det sedan jag var en meter hög.
Det har berättats mig att jag som ettåring vägrade bada i badkaret
på sommarstugan om jag inte fick ha några abborrar som sällskap
(och nej, inte bubbelbad utan helt naturellt - kan hända att 
mor min sedan grejade skrubbandet på annat vis - det minns jag inte ;))

Och eftersom jag ändå fiskat mig genom några årtionden,
ibland mer i bland mindre, och de senaste nästan trettio
åren i samma vik, så kan jag bara konstatera att 
fisken minskat.

Och ja, som ni ser…dessa har varit med en tid.
Skavats mot stenar och och berg. Kast efter kast efter kast...
Saltvatten som gjort sitt på dragen.

I mina ögon blir de vackrare för varje år, 
mer attraktiva och finare.
Fiskarna kanske inte alltid tycker som jag.
De vill oftast nappa (haha) på mer blingbling.
Inte alls så sparsmakade som jag då.


Och så kan jag faktiskt tycka att helt tok enkla ting
kan vara tok vackra.

Patenterad rå skönhet.

Och om det blir fisk på tallriken under veckoslutet återstår att se.

Aj aj, så härligt!

Storm och fiske och sol och höstvärme och bastu och brasa och
levande ljus och ylletröjor och fårskinn och
sockor och tid för god mat och rödvin och prat i natten.
Och lite så att jag tycker att alla borde få en version 2.


OLIKA VÄRLDAR - OLIKA MÄNNISKOR - OLIKA VÄRDERINGAR...

…jag är trött.

För att min axel bråkar och vägrar samarbeta och bara småvärker och är allmänt besvärlig.
Vilket vill säga att jag är trött, sur och lite ur balans.
Och i samma veva som jag tänkt den tanken så inser jag ju att jag nog har det 
skamlöst bra ändå. 
Tror att många skulle byta med mig om de kunde.

Men jag är trött…

på att lyssna på så mycket strunt som talas om flyktingarna. 
Trött på finniga tonårs-rasister i vit pyjamas med för stor stjärngossestrut på huvudet, 
som inte begriper ett dugg, men som ändå verkar bli till
en bild om oss som far som en löpeld över världen.

Jag blir så trött på det! 

På något medelålders fyllo som kastar molotovcocktails mot buss med
flyktingfamiljer.

Trött! 

Är det verkligen det mitt land står för?
Nå knappast - detta är några få extrema fall där främlingsfientligheten gått
överstyr för dessa personer.

Men så finns det den där tysta protesten; avogheten, 
misstänksamheten och oviljan som är lite mer salongsfähig, men
inte det minsta mer smakfull för den skull.

Och det är den som gör mig mest trött av allt.
Och jag ser den hos mina vänner, inte alla.
Hos mina kolleger, inte alla. Hos någon i släkten, inte alla.
Hos affärsbekanta, inte alla. 
Men den finns där bland dem alla.
Ärligt talat tror jag ingen, varken vi eller de 
(om vi nu skall dela in folk, 
men vi kan göra det för att hålla reda på vem är vem).
De 
(flyktingar, asylsökande, människor på jakt efter något bättre)  
skulle knappast vara här om de inte av orsak eller annan 
blivit tvingade till det.
Endel av krig, av kris och endel av önskan om ett bättre liv.
Också vi stack i tiderna till Amerika på jakt efter ett bättre liv.
Varför skulle man inte få göra det idag?

Och framför allt - om någon flyr krig och total misär.
Hur är man funtad att avsky en sådan människa, innan man ens bekantat sig med
en endaste person personligen?

Jag förstår inte - och jag blir trött av att inte förstå.

Vi, och jo jag kan på någon stenåldersnivå förstå att man "försvarar sitt revir" mot
främlingar - men har vi inte kommit längre i evolutionen i detta land än så?
På riktigt?

Att allt främmande måste mötas med misstänksamhet?
Även på en förvånansvärt bildad nivå.



Och det som gör mig mest trött i det här
är inte att det är någon enstaka rasistkucku som tänker så här.
Tyvärr, tyvärr finns dessa tankar så mycket mer spridda än så.

Och jag tror ju att ingen skulle vara mer glad om man hjälpte 
dessa människor "där de hör hemma" än de människor som 
hör där hemma. 

Bara det att det kanske inte finns något hem längre.
Att hjälpa. Där.

Men det finns kanske en ny framtid här?
Eller någonstans.

Globaliseringen gör att den generationen som växer upp nu
knappast kommer att vara så stationära som vi innan dem varit.
Varken vi som VI eller de som DE.

Isynnerhet som man i det här landet skär ner på 
utbildningen och sätter universitet på svältkur.
Hur tänker man? Att inte intelligenta människor söker sig annanstans?

De som har möjlighet?

På samma sätt som de flyktingar som nu tagit sig ända hit.
I jakt på bättre levnadsvillkor.
Det är de som haft möjlighet som kommit hit.

På samma sätt kommer alla som har möjlighet alltid att ta sig
vidare, öppna sina vyer, vidga sina tankar, möta nya utmaningar
och människor. 
Så är det, kommer att vara och har alltid varit.

Det är de som är mest framåt som kommer främst.

Och att DEN tanken aldrig slagit dem som står där
och kastar sten eller iklär sig ishockeylandslagets skjorta 
bara för att den är blåvit och har ett lejonvapen.
Nej, det lejonet är inte speciellt modigt. 

På samma sätt som endel av min släkt åkte "over there" i tiderna,
endel av släkten åkte till Sverige på 70-talet, och förmodligen en
del av mina arvsanlag söker sig dit framtidsforskning och fram-
tidsvisioner och -möjligheter finns. 
På samma sätt är flyktingarna här.
Varför är det ena okej framåt-tänk men det andra inte?
Varför är människor som flyr på grund av tvång som krig
mer "underliga" och "misstänkta"
än människor som flyttar på grund av andefattigdom och inskränkthet 
eller bara en lust att vidga sina vyer?


Jag blir så trött på korkade människor
som inte orkar, ids eller kan läsa på
om vad  som händer i världen.
Och sätta det i dimension till vad som händer i 
ens egna lilla värld.
Kan inte vara för mycket begärt?

Min stora idols 
ord på Globen säger allt.

Och för första gången någonsin 
(förlåt både far och svärfar som krigade för 
detta lands självständighet - men jag tror mig veta att ni inte
velat att landet skulle bli så fientligt som det är nu…) 
så är jag mer stolt över grannlandet i väst.
Ni kan det här med mänsklighet!

*

Och visst - min axel bråkar och begränsar mig just nu.
Men det är faktiskt ganska smått…




ATT ÅNGRA SIG...

…jag skulle ju bädda ner stugan för vintern.
Så var tanken.

Men jag nämndes inte. Inte än! 
Inte när det utlovats underbart höstväder ännu nästa veckoslut och
jag ju faktiskt inte har ett fastspikat datum för min flytt.
Inget som inte skulle kunna ruckas på med andra ord.

Så nej…stugan är inte packad i vinternaftalin.
Båten är förvisso upptagen och lagt i vinterläge.
Tack till sönerna & co för den hjälpen.
Men det övriga…ja, det tar vi en annan dag.
Där ute i skärgården finns inte så mycket till trädgård - och så må det förbli.
Men lite krattande, sopande och grävande finns där nog ändå.
I en tid då jag kanske har möjlighet att vara längre tider här ute än spridda
veckoslut och några semesterveckor, då finns det läge för mer trädgård.
Men tills dess - om ens då - får naturen vara min trädgård där ute.

Men att kratta kottar från gångar och sopa terasser rena från barr
….det jobbet tar ju nog aldrig slut!
Och så hade jag ju de bästa där med mig.

Både grabbe nr 1 och grabbe nr 2 var där.
Känns nästan lite lyxigt numera :)

Och bara det betyder lite lyxigare frukostar.
Det är bara så…det är så mycket roligare att fixa käk 
åt någon annan än åt sig själv enbart.
Ensam här på stugan är det onekligen en
mycket mer avskalad version av bildens frukostmacka som gäller.
*heh*
Den äldre hade sitt sällskap att ta hand om men den yngre
kom snällt, och kanske till och med helt med en liten tillstymmelse av glädje, 
även om det kanske inte precis lyser på bilden, med på en skogspromenad. 
Vi traskade förbi en vacker stenmur som
säkert funnits sedan en faslig massa år. Bara det att under de
trettio (!) år jag snurrat runt i det här grannskapet så har den sett precis lika 
mossig och lavig och otroligt vackert ut. 
Muren.

Så den har nog funnits där ett antal årtionden innan mina ynka trettio år i grannskapet.

*

Så ja, jag ångrade mig och packade inte alls ner en stuga
för vintern - inte denna gång.

För det var höstvädret alldeles för vackert.
Och väderprognosen alldeles för optimistisk.

Vi tror på ljuv-höst en tid till.
Och stjäl lite egentid från något annat.
Som en flytt. Typ.