Ett av de där mer udda sevärdheterna är denna "Ljudande/Spelande Skog". Än en gång märker jag att det inte alls är så lätt att översätta från finska till svenska. Verkar som om det finska språket hade så mycket mer nyanser i sitt språk än det svenska.
Ordet "soiva" betyder ju både ljudande i passiv form men också
sjungande, låtande som i aktiv form.
Så Soiva Metsä är ett rysligt bra namn för det här.
Det är alltså frågan om ett slags enkla instrument som placerats ut i skogen och där man kan gå
en sväng och åstadkomma ljud som är enkla och naturliga på det sättet, men ändå främmande
i skogen. Men som just på grund av sin enkla ton och utformning på något sätt passar
väldigt bra där ute i den där finska själens boning.
Att slå med en slägga på en rostig klocka och sända ut ett klang mellan tallarna kändes
riktigt rätt faktiskt. Den, klangen, stack iväg mellan furorna som om det alltid
varit så.
Det fanns gungor uppspända bland träden där olika gungor gav olika klang på klockor.
I olika takt - beroende hur man gungande.
Det fanns olika metallbitar att ryck i, att slå på och att dra i för att åstadkomma
ljud. Ljud som kanske inte egentligen hör hemma i skogen, men som via sin
avskalade och enkla utformning ändå kändes genuint enkla nog för att få
ljuda mellan furorna och över riset.
Soiva Metsä byggdes 1996. Det var Suomussalmi kommun som beställde jobbet.
Instrumenten ritades och placeringen planerades av grafikern Markku Penttilä.
Själva byggandet utfördes av Pekka Westerholm och Olli Penttilä, som båda är proffs
på att bygga instrument.
Och det märks.
Mitt där i skogen går det att hitta tonerna.
Och att med dessa avskalade instrument skapa enkel musik är ganska härligt faktiskt.
Bland de olika instrumenten tävlade vi i att försöka känna igen den låt man försökte spela.
Min favorit var instrumentet där man med ett mellanting av pingpong-racket och flugsmälla slog på ändorna av stålrör för att åstadkomma ljud.
Mäktigt på något sätt att stå där mitt i skogen, mitt i "ingenstans" och musicera.
Och även här….inget större fel på utsikten inte.
Just när jag går här så blir den finska själens kärna så tydlig på något vis.
Det är väldigt avskalat och enkelt, samtidigt så klart och tydligt.
Inget krusande vare sig åt ena eller andra hållet.
Det är väldigt lätt att andas, här får alla vara som de är.
Det finns ingen som tittar snett eller kritiserar, eller ens ifrågasätter.
Det bara är.
Ärligt och rakt upp och ner.
Vi klingar och klangar och blåser och bankar, drar och slår i instrumenten i skogen innan
vi igen packar ihop oss i bilen och drar vidare.
Tackar i tankarna våra vänner och värdar
Kaj och Mimma som föregående kväll lät oss traska in hos sig och
sova över där, och som berättade om den här platsen.
Annars hade jag nog aldrig hittat hit.
Kaj och Mimma gör en fantastisk kulturgärning där de restaurerar den gamla
tågstationen i Hyrynsalmi och dessutom tar tillvara så mycket av den historia
som platsen har att erbjuda.
Jag blir så glad och inspirerad av människor som gör.
Som har hjärta och själ och ork.
Läs mer om vad de gjort
Och besök dem om ni har vägarna förbi!
Tågstationen inhyser numera ett café och om jag känner paret rätt så har de snart sopat ihop
en fin utställning om traktens historia. SÅ tummen upp för det!
Bakvänt nog har varken Kaj eller Mimma några som helst rötter i orten, och ändå
jobbar de för att lyfta fram dess historia.
De som läst sin historia i tiderna vet att det var i de här knutarna som slaget vid Suomussalmi
ägde rum och det man kallar Raatteen tie, där en av de mest avgörande striderna begicks.
Läs mer om det
(Och även om jag har en riktigt hög tröskel att göra "reklam" här på bloggen, så är Kajs
fantastiska möbler värda en sväng ut på nätet - ta och kolla in hans stolar bland annat
HÄR.)
Och så drog vi vidare igen...
