JAG OCH MITT KÖK...

 Den här bilden är nu redan från ett par, tre kvällar sedan, men den är liksom alla kvällar på en och samma gång. Det finns liksom alltid en strand och alltid en plats slå upp sitt tält, och att kocka på. Någonstans.
Och jag gillar så den där känslan av någon slags total frihet. Att det tar sin tid att koka mat så här har inte så stor betydelse - vad sjutton gör det? Tids nog får man mat.

När jag knäppte bilden ovan hade magarna redan blivit mätta och jag satt faktiskt och jobbade med ett projekt som jag har åtagit mig vid sidan om mitt "riktiga" jobb.
Att sitta på ett fårskinn, på en sandstrand i solnedgången, med en värmande brasa intill och en uppblåsbar dyna som "bord" för datorn är kanske sinnebilden av frihet i jobbet - på sitt sätt.

Kunden som skall motta min färdiga produkt vet nog inte när och var jag knåpade ihop den. Låt hen tro att det kom till på ett snofsigt kontor eller vad som helst. Verkligheten är att det föddes här, på en
ödslig strand i Koli i östra Finland. På ett fårskinn. Vid en falnande eld.
Och det blåste tillräckligt nog för att det  skulle vara myggfritt också.
Mycket skönt var det.

Som ny "bekantskap" på den här resan har jag packat med en "risukeitin". Vad man nu skall kalla den på svenska? En "kvistkokare"??? Kott-kök???

Hur som helst så är jag lite barnsligt förtjust i den här manicken! För den funkar verkligen. 

Vi poppade till och med popcorn på den så lite plus i kanten fick den allt!

Den fungerar alltså som så att man samlar kottar och andra små kvistar som sedan eldas i den här plåtburken…

Nu är den ju lite mer fix än bara en plåtburk - den funkar nämligen lite som en kakelugn, med samma princip då. Det finns dubbla väggar där luften värms upp och då blir det så mycket effektivare än bara "vanlig" eld. Det här är nog min nya favorit! Jag skall nog presentera den lite bättre en annan gång! 

Precis som jag skall ta vår tur lite hit och dit i Finland också en annan gång. Med en allvarlig varning för turistbilder från både det ena och det andra…

Men hoppeligen också någon bild som visar det vackraste av landet med de många sjöarna och de miljoner kärren, de enorma skogarna (man vet när man kört här - de är så jävla stora!) En stor del av Finland är ju bara mossa och skog - och någon sjö då…

Men mer om det i nästa inlägg. Nu ropar datorn efter laddning, och det är inget jag kan erbjuda på momangen, så jag tar och stänger av för nu. Kryper in i nya sovsäcken (och vilken sovsäck sen - mer om den också senare!) och i morgon skall det bli det resan egentligen handlar om - pilgrimsfalk. 

Tills dess - sov gott! 

MYGGNÄT…CHECK

Rör ihop något i frukostväg av de sista resterna i skåpet. 

Hus- och djurvakten, han får fylla på med sitt när han kommer.

Kommer på att det är faktiskt väldigt länge sedan jag kört omkring i Finland.

Alltså så där "bilat". 

Om jag skall resa någonstans i Finland så där annars så tar jag oftast tåg eller flyg.

Det har råkat sig så. Jag tror lillgrabben var liten när vi senast såhär

semester-bilade. 

Sådant man gjorde när jag var barn då.

Vad jag inte begriper hur sjutton vi då rymdes med tält och sovsäckar och

kläder för ett par veckor, fiskeredskap (!) och kylkassar i en alldeles

vanlig personbil + av vi då var fyra personer som åkte.

Det är ett mysterium.

Ännu är det mesta vi skall ha med utspritt på golv och bord.

Tvivlar starkt på att jag skulle lyckats stuva in det i bagageutrymmet på en 

70-tals Ford Escort. 

Inte en chans! 

Skönt med lite mer utrymme i bilen ändå.

Så man kan släpa med ett fårskinn åt var och en.

Känns lite avigt här när det är så hett därute, men en blick på 

väderkartorna så tror jag att de här kommer att värma skönt under rumpan! 

Vi får väl se. Med åker de i alla fall.

*

Nej, nu skall jag nog ta och börja föra ut grejer till bilen, 

ladda datorn 

(det var egentligen därför jag kom hit in…)

och mata katten. 

Nästan lite snudd på nostalgi över det här med bilsemester :)

I SOMMARHETTAN...

När det dallrar i luftlagren och det mesta levande kippar lite efter andan i hettan är det nog ändå bäst att bara njuta och ta för sig. Det här lär som sagt vara övergående. Redan i morgon skall det bli svalt på nytt säger prognosen. På sitt sätt är det nog helt okej, för min del. Det är roligare att resa runt när det inte är så där galet tokvarmt men... att det sedan utlovats nästan frost i Lappland på nätterna, och att vi tänkt övernatta i tält/bil blir ju riktigt intressant…

Idag hade jag en födelsedagsfest inprickad. Konvalescentens kusin fyller 60 och redan i våras bokades dagen. Festen skulle gå av stapeln ute på sommarstugan i Sibbo skärgård och med det här vädret så undrar man om något kan gå fel? Och det gör det knappast. 

Bara att jag stannar hemma, då. 

Ett gammalt spöke från tiden långt innan bloggen har lyft sitt rytande huvud och prickat in mig som sitt offer.

Redan några gånger under våren och försommaren har jag känt av det. Mitt monster. 

Men jag skall kanske gå tillbaka lite:

2006 på hösten drabbades jag av utmattningssyndrom för första gången. Jag bara totalt tappade orken och lusten och kände mest att jag gick på autopilot och det dessutom ute på gungande kärrmark. 

Det är en synnerligen skrämmande och obehaglig känsla. Att tappa allt det där som känns viktigt och bara ha en trötthet inom sig som suger ut det sista av inspiration och energi. 

Sedan dess har jag försökt vara lyhörd för att undvika att ramla dit igen. Har sett tillräckligt många som ramlat så mycket djupare och fått kämpa så för att ta sig tillbaka. Det är en lång väg. 

Jag vet.

Har väl känt lite varningsklockor under vintern och våren, men så tänkte jag att bara det blir semester så skall jag få mig nollad och uppvilad och allt det där. Det har gått sådär…Jo, jag har vilat men är inte utvilad. Långt ifrån. Och idag kom de första panikattackerna. När bröstet snör sig samman, det sticker och det gör ont att andas och hela själen liksom skrynklar ihop sig. Och så denna trötthet. 

Som är så mycket mer.

Än bara trötthet. 

Det är obehagligt, och säkert skrämmande när man känner det första gången. Nu vet jag vad det är, så jag känner mest bara sorg, lite matthet och en uppgiven inte-nu-igen-känsla. 

Jag som försökt så vara alert, försökt lyssna inåt och mota just denna Olle i grind. 

Och ändå åker jag dit. 

Ringer och avbokar min närvaro på festen. Men varför då, frågar man. Berättigat. 

Jag är ju okej - utåt sett. Och jag låter okej. Jag låter inte sjuk alls faktiskt. 

Jag orkar inte förklara utan säger bara att jag mår dåligt. För det gör man. Men orkar inte gå in på detaljerna. Hur förklarar man att man är trasig inombords när man oftast ändå är glad och öppen och helt "vanlig" utåt?  Eller inte ens trasig utan har bara så slut på batterierna att de inte klarar av att ta emot laddning mer? Att man mest känner att vid möten av människor har man inget att ge själv, och då blir mötet en belastning. Inte så att jag tycker det blir en belastning för mig, inta alls. Utan en belastning för dem man skall möta för att man känner sig så tom i sin egen output. Och det vill man slippa. Låta andra slippa. Det är så vi sakta försvinner från den sociala kartan, 

som utmattad känner vi att vi inget har att ge. Inget alls. 

För mig är det ett nederlag. Jag vet precis att det inte är så man skall tänka. Men jag gör. De flesta gör. 

Har så många intressanta projekt på kommande som kanske nu måste sättas på hyllan. 

Har ett jobb att återgå till om en vecka. Hade gärna återvänt utvilad och energisk. Nu gör jag inte det. 

Jag vet det redan nu. Återvänder jo, men inte utvilad…och det gör mig sorgsen.

Har panikattackerna en gång fått fotfäste är det inte så där bara att knipsa på fingrarna för att få dem bort. Det kräver jobb…och tid. På det sättet bra att jag varit med förr. Jag vet vad som väntar - och förväntas.

Hittills har jag total vägrat medicin. Velat klara mig själv på torra land. Förra gången lyckades det. Jag lägger en tilltro på att det går vägen även nu. Men man får se. Jag är äldre nu och visare, vilket ju är bra. 

Men jag är också kanske lite mer realist. Nu än då. 

Vi får se hur det går.

Går en lite småmelankolisk sväng i trädgården och ser till min glädje att potatisen blommar.

Man vet vad det betyder? Att det snart är dags att skörda även här.

Och må vara att själen är trött och slut för tillfället, men 

egen nypotatis finns det få saker som vinner. 

ETT DRAG ÖVER TRÄDGÅRDEN...

Hade hoppats på att jag skulle hunnit vara lite social idag, men det…sket sig. Istället har jag jagat diverse reservdelar till diverse ting denna sommars förmodligen varmaste dag. Hur bäst som helst? NOT!

Varför skall saker gå sönder just en sådan här dag. Och varför är det alltid jag som skall kasta mig i bilen och försöka hitta en reservdel? Ajo, för det är bara jag. Här. 

Just den här biten kan stundvis vara lite kämpig när man är själv. Det finns liksom aldrig någon annan att skicka iväg när något trasar sönder. 

Bara att hoppa i bilen och bita ihop. Jag menar, vem skulle nu vilja hänga på stranden istället, eller träffa en kär vän sedan länge, länge…eller bara vara en dag som denna? 

Men jag, jag satt i bilen största delen av dagen och jagade en reservdel som baske mig var slut i hela landskapet! 

När jag kom hem hade hettan redan landat och det dröjde kvar en sådan där skön känsla i kvällen som man sedan kommer att längta efter som en liten toka när vi igen har vinter här. 

Jag är inte längre så förfärligt för det här med hetta, men oj vad jag kan njuta av de här ljumma kvällarna! 

Det är nog kvällarna jag njuter av mest ändå. Lite tantvarning här, jag vet. Men ändå. Kvällarna är skönast. Basta! 

Väl hemma packar jag det sista vi skall ha med oss och går en sväng i trädgården. Märker att det mesta vuxit som bara vad under de senaste dagars värme. Klipper buxbommen och skördar en hel hög med örter. 

De får torka medan jag drar norrut och sedan skall de in på burk för att i sinom tid förgylla en och annan maträtt.  Ändå är det på något sätt lite vemodigt att skörda - det känns som om sommaren lite vippat över på den där andra sidan. Ni vet?

Och trots det så vet jag att det är just den här kvällen jag kommer att minnas i höst, i vinter, i november när slasket vräker ner, när det knappt hinner bli ljust innan det igen är dags för att bli mörkt.
Denna underbara kvällsvärme och sommarmättnad och samtidigt något nytt och fräscht.

Just som att vara på den där mittpunkten av ett gungbräde, precis innan det kippar över åt ena eller andra hållet.
Det är ju precis där vi är. Med försommarens charm i ena handen och sensommarens mogna klokskap i den andra.

Tänker att det är ju precis där hittar mig själv just nu. Mellan två varande. Inte ung, inte gammal. Och medelålder, det bara låter som ett mellanmål på något vis. Något som ingen riktigt räknar med - finns det ens? På riktigt? 

Så…jag och sommaren är i samma skede, lite så.

Så mycket tankar det föds - bara av att gå en sväng i trädgården och skörda lite örter. 

Den där kloka människan som någon gång sagt det där redan uttjatade orden om att: 

Vill du bli lycklig för en dag - skaffa dig en flaska vin.

Vill du bli lycklig för en månad - skaffa dig en kvinna/man

Vill du bli lycklig för hela livet - skaffa dig en trädgård.

Hen slog nog lite huvudet på spiken ändå. Trädgård ger tankar och tankar gör trädgård. Lite så.

ATT FÅ MED DET VIKTIGASTE...

Jag har ett sådant där underligt hat/kärlek förhållande till det här vad man skall ha med sig, packa med. Jag tror att om det är så att man inom sig släpar på 'själar' från människor som levat tidigare så kan jag med djup bestämdhet säga att jag i alla fall har fått en 'själ' som älskar vacker, sliten lyx och skulle helst ta en stab med sig på tur, som kokade den godaste maten och ställde upp ett vackert tält med levande ljus och musik. Lite sådär Mitt Afrika, ni vet?
Och så släpar jag inombords på en sådan där seriös asket-'själ' som ständigt valt bort och skalat av och bara inte kan förstå att man skall släpa på något extra över huvudtaget.
Ja, ni förstår - att packa med dessa två inombords Det är en utmaning som heter duga!
En som tänker; LJUS! Vita ljus, vi bara MÅSTE ha ljus med. Hur mysigt är inte det??!! 
Och en annan som kontrar strängt; Ljus?! Till vadå? Det är ju ljust som på dagen - dygnet runt! Men har du packat ner näver så du får fyr på dit lilla kök? Nähe…tänkte väl det? Hade du tänkt koka potatis på ljuset, va?

Just för tillfället är asketen-själen den som har fått sin röst lite mer hörd. Lite.
Så jag har näver, skithuspapper och puukkon nerpackat. Grabben ville ha sin egna med sig, den är alldeles ny - inga skavanker på fodralet än.
Min är den andra, med både skarpa ärr och skrubbsår på. Det är så det blir. Men så har den redan något år, och någon tur på nacken. 

Nu kommer vi ju inte att vandra mer än dagsturer bara, så det är helt okej att packa ner lite extra.
Vad jag ändå lärt mig att lämna de där lyxiga tjocka handdukarna hemma - även om man inte behöver bära på dem en endaste meter. En sådan handduk är skön den fösta gången den används. För efter det vill den inte riktigt torka mer, och då är det så lagom skoj. Efter någon dag är lukten av våt handduk bara äcklig. Så jag har stuvat ner några tunna, tunna i "disktrase"material som torkar i ett nafs.
Och så bara ett badlakan i voffeltyg. Också det torkar fort.
Jag hade tänkt beställa några hamam-handdukar, men det glömde jag bort. Får ta det en annan gång.

Och så har vi ylle…
Här samsas mina två inre varelser. För yllesockor är praktiska. Ja!
Och inget är mer lyx än att få dra på sig ett par yllesockor när kvällen kyler. För i Lappland lär det bli lite kyligt nästa vecka om man skall tro på prognoserna. Och jag tar tusen gånger hellre med för varmt än att jag sitter där mitt i skogen mitt i ingenstans och fryser. Nix. Det är både opraktiskt och olyxigt.
Visst känns det lite avigt att packa ner ylle när termometern nu dallrar lyckligt vid +25 grader sådär.
Men jag gör det ändå. Få se om jag får användning för det?
Men att försöka packa light då alla väderlekar verkar ingå i nästa veckas repertoar. Allt från hetta, till regn till sval sommarnätter att sova ute i. Och så lite vildmarksliv och ändå kanske vi också kommer att ta in på hotell i någon mysig stad, och gå ut och äta sådär och då är det kanske läge att stövla omkring i yllesockor ändå?
Packa nu sen light….;)