NU HAR VI LANDAT...

Till Tystnadens Rike. 

Vi är här nu. Hann med en liten lunch tillsammans med äldre grabben och hans kompisar, innan de åkte vidare (och lämnade disken åt oss…) och i morgon kommer konvalescenten för att stanna med oss här några dagar. 

Bryggan har grånat vackert. Vackrare än jag trodde. Och trots att jag till en början tyckte att den var grotesk i sin storlek, så har ögat vant sig och den kanske kan bli riktigt fin. Som ett hantverkssmycke. Modell större.

Sällan har jag packat så mycket ylle och så till stugan så här sommartid. Inget under i och för sig att jag tänker så. Så här kall försommar har vi ju inte haft på ett halv sekel. Och vänta nu, jag ÄR ju ett halvsekel gammal liksom… Inte undra på!

Packar ner tröjor och schalar, sockor och fingervantar (!). Och den nya bordduken från Indiska, den med en karta på, som ser ut som ett sjökort. Lite om man skelar i alla fall. Den och fiskartröjan så nog skall det bli sommarsemester av de ingredienserna minsann!

Behövs det nu så mycket mer? Lite nypotatis och sill och ett gäng med måsar som skränar på skäret så man stundvis kunde tänka sig att klicka OFF om det vore möjligt. Hehe.

Flugsnapparen som har mer än fullt upp i sin holk. Skrakfamiljen som verkar ha sina ungar under kontroll. Och svanarna…Jag vet inte än hur det är med svanarna här i viken. Såg bara en som landade som hastigast för att nästan på en gång starta på nytt igen och ta sig vidare.

 Sent på kvällen kom ett rätt så stort gäng gäss seglande in i viken. Det tycker jag är tidigt. För dem att samlas till gäng, tänker jag. Det var inga ungar med, utan bara vuxna gäss något tiotal. Visst är det så att gässen börjar rugga från slutet av juni och då samlas de säkert i flockar, men ändå? Det känns tidigt.

Eller så spelar bara den kalla försommaren ett spratt för mig. 

Jag har då inte doppat mig, för det räcker för mig att vattnet SER kallt ut för att jag artigt skall tacka nej.

Lillungen traskade runt en stund i strandvattnet och konstaterade att det inte alls är kallt, kastade kläderna på bryggan och tog sig ett dopp. 

Jag är envis och vidhåller min tes om att det SER kallt ut - då måste det också VARA kallt! Right?

Kanske det blir bättre bara solen får ta hand om vikens vatten någon dag. 

Ser bara lite ut som om solen skulle jobba halvtid när man ser på väderprogosen…

*

Men strunt i det! Vi har bastu och brasa. Och böcker. Tre B som står högt i kurs i år ;)

STUVAR GREJER I BILEN...

Och i morgon bär det av till stugan. Till naturen, till tystnaden till allt det där som ni redan hört till lust och leda om, hih! 

Vädret för inkommande vecka är inte så där galet lovande med tanke på att få uppleva heta klippor och varma bad. Jag tror inte ens vattentemperaturen lockar till ett endaste litet morgondopp. 

Men vi får se…

Äldre grabben, med kompisar,  som firat midsommar på stugan, har varit hygglig nog att målat stugans övre-våningens fönster - dit jag som höjdskräckig ogärna tar mig. Hur fint som helst! 

Stuvar ner lite dukar och en fladdrig klänning. Visst tusan skall det fladdra i fållarna, om jag så måste spika fast duken för vinden och klä mig i långkalsonger under klänningen. 

Nu är det sommar - prkl!

Men ljuset, det där magiska om kvällarna det är ju det samma. Okej - jag medger att det kanske litelite låter ansträngt det där, och jag börjar nog så smått längta efter lite värme, men lite menar jag nog det jag sade. Det är något magiskt med ljuset.

När solen färgar precis allt i lilablåorangegult och gör allting lite mer skönt att se på och lite mer mjukt i kanterna. Att plocka fram de bilderna i november, eller ännu hellre, i februari. Då har man minsann glömt att det blåste nordan och var 14 grader.
Finsk sommar. Så svår att installera rätt...

Förvisso kan det på sitt sätt vara okej med mulet väder. Har fått ett par uppdrag till som man kan knåpa ihop på datorn, så med tanke på att få sitta ute och jobba med det så är mulet väder att föredra! I soligt väder måste jag jobba inne om jag skall alls se vad jag gör. 

När kommer det en skärm (dator, telefon, kamera you name it) som klarar av solljus. 

Senast jag var på ett fotouppdrag, så fick jag springa som en skrämd hare under trädets skugga, lite titt som tätt, för att alls se hur bilderna blivit. Något väsentligt jag missat, kan inte någon snälla, hitta på en sol-tålig-skärm? 

Ser att jag missat något också när det gäller målningen av mina sol-stolar. De skall få en omgång med färgpenseln till. För ja, det är ju ingen större risk att man skulle få för sig att sätta sig där och sola…

Sade jag redan att vädret är…sådär? ;)

Men strunt i det. Det blir lite stughäng för vår del för det. Har redan packat det mesta förutom katten. 

EFTER REGNET...

En vaknade till midsommardagen som var både regntung och mulen och så där våtkall som det kan vara ibland då det regnat hela natten och solen gått i generalstrejk och det inte känns speciellt somrigt alls.

Fortsatt ylletröja-sockor-linje som gäller alltså! 

På eftermiddagen sprack molnen upp och det blev nästan lite solsken. Inte helt, men nästan.

Kom att tänka på hur mycket vinden ändå spelar in i hur varmt, eller kallt, temperaturen upplevs här på våra breddgrader. 

På vintern kan det vara, låt oss säga -5 grader, men om nordan ligger på så känns det lätt som -15 grader.

Nu den här sommaren har jag liksom kommit till insikt att det samma funkar ju så här sommartid också. Tyvärr!

Är det klart och solen skiner så "borde" temperaturen vara där kring tjugo, kanske lite på. Men så om vi tar och lägger till en lite småelak nordanvind så landar vi på plus/minus femton grader, fast solen skiner! 

Det känns lite jobbigt, om man skall vara ärlig! Visst jag har tusen saker att fixa fast det regnar och är kallt, och visst får jag så mycket mera gjort när det är så här. Men min själ behöver värme. Och sol.

I combo! För att ladda batterierna. 

Och inte är det bara jag! 

Fåglarna, insektätarna, har fullt upp att hitta mat till sina små. Någonstans läste jag att det är en verkligt stor del av sångarna som aldrig kom hit upp till norr i år - för att det är så kallt.

Snart är det för sent att korrigera det. Även om det blir varmt, så är tidtabellen för häckning ohjälpligt förbi. 

*ungersk syren* 

(Syringa josikaea) 

Så ills är det inte ställt för mig. Eller häckningen, just DET tåget har ju tack och lov gått, men jag skulle inte ha större problem alls med att haka på en liten värmebölja, om den nu skulle få för sig att ta vägarna förbi här.

Jag har lite uttänkt att allt är klart. Uteplatsen, dukningen, grillen, maten , sällskapet…allt. 

Bara värmen som saknas. Den som brukar komma efter regnet. 

Just idag funkade det inte så bra! 

STRANDEN I TIDIG MORGONSTUND...

Solen hade redan en stund värmt bort daggen när jag kom ner till stranden. Eller värmt är kanske att ta i denna kyliga försommar, men det kändes nästan som om det inte gjorde så mycket att jag glömt vantarna hemma. Att värme på den nivån, jo.

Stegade iväg mot strandkanten medan blicken sökte sig ut mot fjärden. Några knipor kom flygande. 

Då plötsligt sticker en svanhals upp bland strandvassen. Stannade för att inte skrämma den, men den verkade bestämt i att den faktiskt tänkte stanna precis där den är. Lite konstigt tänkte jag, för de brukar väl ändå dra sig bort? Det var ju inte min mening att komma klampade så där…

Sen såg jag varför hon (nu vet jag att det var en hon) vägrade flytta på sig en centimeter ens. 

Framför henne i gräset betade sex bedårande små dunbollar. 

Pappa-svan putsade sina fjädrar och höll vakt i vattnet intill. Ungarna smattrade på och åt sin frukost med en hiskelig aptit. Jag satte mig på en sten och kollade på deras morgonsysslor. De stördes inte det minsta av min närvaro bara någon meter ifrån, vilket var lite förvånande. Å andra sidan var det här alldeles intill kommunens badstrand, så det kan ju hända att familjen var rätt så van vid människor som rörde sig där. Har dock svårt att tro att det varit någon större rusning på stranden i år. Vi har väl knappt haft tjugo grader någon dag ens. Och vattentemperaturen - den vill jag helst inte ens tänka på…

Svanfamiljen höll på och åt sin frukost i säkert en kvart till. Emellanåt kastade svan-pappan en blick åt mitt håll med ett tyst meddelande: 

- Hålls där eller får du smaka på nyp och vingslag. 

När de små magarna var mätta rullade en dunboll efter annan ner i vattnet och började simma runt. 

Ungarna är ju nog så galet söta så det inte är sant - men så är ju föräldrarna också väldans stiliga. 

Så blev det att bilden på svanungarna fick bli min midsommarhälsning på diverse sidor på nätet i år. 

Och ni, som tassar in här hos mig - en fin midsommar till er också - naturligtvis! 

Och så medan jag suttit där på min sten och blivit kall om rumpan hade en svanfamilj blivit mätt, hade solen stigit lite högre på försommarhimlen och hade jag blivit hungrig.

När jag ser dem runda följande lilla udde burrar pappa-svan upp sig då han inte kan se vad som finns bakom udden. Mitt i allt kom en barnsång i mitt huvud, Alice Tegnérs:

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,

ut i skogen tågar alla nu.

Far går först och Tummeliten sist,

tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd,

mörk är skogen, så man kan bli rädd.

Men se barnen, fast de är så små,

tar sej nog fram i världen ändå.

Och med det.

*En skön, skön midsommar till er alla! *

SEMESTERDAG NRO 3...

Lugn, jag tror knappast jag orkar pina er med inlägg varje semesterdag, men eftersom hjärnan är på skön semestermood, så kommer jag lätt undan med rubrikerna. Heh.

Eftersom jag har haft en rätt tuff vinter och vår och känt att jag nog tullat på de där reserverna igen, så bestämde jag mig i samma stund som det blev klart vilka veckor jag kunde ta ut min semester att den första knappa veckan till midsommar skall helgas åt att bara få ikapp mig själv. Sova, vila, bara vara. 

Det har gått ovanligt bra. Har sovit länge och djupt och mest bara gått omkring och skrotat, jo. 

Så himla skönt! Och så himla behövligt! 

Men i morse senaste natt vaknade jag halv fyra och var pigg som en lärka! Efter att vänt och vridit en stund gav jag upp och tassade ner för att koka mig lite kaffe. Smög ut i den mycket kyliga sommarnatten och lyssnade till fågelsången. Det är ju onekligen nu man skall ge sig ut i naturen. I gryningen, när allt vaknar. 

Sagt och gjort! Hoppade i bilen och körde runt lite på måfå på småvägar. Stannade vid en åkerväg och tog mig en promenad runt åkern. 

Hararna och tofsviporna var redan i full gång med sin frukost. 

Hur tyst och försiktigt jag än försökte röra mig, så skrämde jag nog upp någon harpalt. Men så speciellt rädda blev de nog inte ändå. De skuttade något tiotal meter bort och fortsatte käkande medan jag gick förbi. Daggen hängde tung kvar i grässtråna och jag frös om händerna. Solen hade inte ännu orkat sig över skogen intill. 

Trots kylan och solens frånvaro doftade det sommar. Timotej och dagg och överallt fanns små konstverk av spindelnät som hade fått sig ett diamantregn i form av daggdroppar. Hade fel objektiv med mig för att lyckas fånga dem. Jag hade hoppats på att stöta på lite större varelser. Som älg eller hjort. 

Jag vet att de brukar trivas på den här åkern. Fortsatte traska sakta i mina egna tankar.

 Just som jag tänkte ta och börja söka mig tillbaka till bilen kom hjorten galopperande längs skogskanten. Den var för långt borta för att få någon riktigt bra bild, och jag stod ohjälpligt mitt på åkern, så att så fort den skulle få syn på mig så skulle den vända om och skutta in i skogen, åt andra hållet. Men jag hann på håll njuta av att se den ömsom gå, ömsom springa, stanna och äta någon tugga och sedan gena in i skogen.

 Så koncentrerad var jag på hjorten att jag mest gått med blicken fäst längre bort. Plötsligt höll jag nästan på att kliva på en hare som låg och tryckte bland grässtråna. Då de flesta andra harar hade valt att skutta lite lojt undan så hade den här en helt annan taktik. Sitta stilla och se ut som en…sten? Ett…strå?
Det funkade faktiskt så där…Hade jag varit en räv så hade det nog varit lite riskabelt att stanna kvar.

När jag kom till bilen och precis skulle köra därifrån, så fick jag syn på räven i diket. Tyvärr var jag alldeles för snabb i mina rörelser när jag skulle plocka fram kameran, så den slank elegant iväg bland det höga gräset nästan innan jag ens hann tänka; räv!

Åkte ännu en sväng till en strand i närheten. Där träffade jag på en förtjusande svanfamilj, som ni får se bilder på en annan gång, lite tärnor och måsar och en söt gubbe som kommit till bryggan för att fiska.
Då var klockan fem, och jag tror han brukar vara där rätt ofta, tärnorna stod på rad och väntade småfisk. En satt nästan intill honom på bryggan. Inte alla morgnar han blir störd av en tant med håret på ända iklädd en luggsliten tröja och en kamera runt halsen skulle jag tro?
Jag hade fått mina svan bilder, och lämnade honom att fiska i lugn och ro.

Precis när jag skulle gå tillbaka till bilen längs en liten sandväg traskade en hel liten mårdhundsfamilj emot mig! Jag räknade att det var minst sex valpar, när jag hade fått kameran till ögat hade mamman och tre valpar redan försvunnit i grönskan. Bildkvaliteten är superdålig, för jag hade kamerans inställning på morgon sol över havet och här kom jag in i en mörk tunnel av träd. 

Och de går så snabbt dessa möten med vilda djur. Vips är de där och så…borta! 

Desto mer jag fotar själv, desto djupare blir min uppskattning av de där som tar alla dessa galet fina naturbilder! Nu har jag ju inte (än?) snöat in mig på att sitta på pass med hela kamouflage-utrustningen, jag släpar ju mest bara med mig kameran när jag går och blir det bilder så blir det. Lite så.

Kom hem vid sexsnåret, vrålhungrig efter att gått omkring ett par timmar därute. Drack bara en kopp kaffe innan jag for, tänkte väl inte att jag skulle stanna ute så länge. Kröp upp i korgstolen på terassen och njöt med kaffe och torr smörgås och tänkte att sällan har det smakat så bra, och sällan känner jag att jag klockan sex på morgonen liksom redan fått uppleva så mycket av den här dagen. 

Somriga, sömnlösa (semester)nätter  kan vara hur fina som helst om man väljer att inte stanna kvar i sängen och snurra runt i tusen varv. Skall man på jobb så är det ju lite knepigare…Men jag kunde ta mig en härlig tupplur på soffan jag. Älskar semester!