SEMESTERDAG NRO 2

Har faktiskt inte gjort någonting alls idag. Kan bara hålla med T.Ledin som sjunger om att det är en underskattad aktivitet. Verkligen! 

Har en alldeles, alldeles egen dag idag. Grabben modell äldre som varit hos mig här några dagar tog sin lillbrorsa med sig och drog. Konvalescenten börjar vara igång i hundra knop igen och jobbar på. 
Och jag, jag bara njuter av att få skrota omkring och absolut inte göra någonting alls. 

Oj, katter vad ni ändå har det bra som får leva så hela tiden! 

Jag orkar inte ens bli speciellt sur över vädret som är fortsatt kyligt, och ingen hetta på kommande närmaste tiden heller enligt alla vädernissar i världen. Skall man vara riktigt ärlig så är det helt okej, det med! Jag trivs i mina tröjor och med lite svalare väder så orkar man göra något litet fysiskt också. Vilket dock inte varit fallet idag, att jag skulle gjort något vill säga.  

Mellan varven då jag slöplockat något litet ogräs i rabattkanten och kokat mig kaffe och krafsat hunden och smekt katten och tänkt att man kanske borde dammsuga, men låtit bli, så har jag skött en hel del saker ändå, via nätet. Har avtalat, talat, betalat och så lite forskat och läst på om saker och ting. 
Tycker att det är så fantastiskt egentligen! Jo, vi är ju nog rätt så vana vid att kunna få en hel del gjort bara genom att knappra på sina knappar, men jag är fortfarande barnsligt förtjust i det. 

Tänker på min äldre grabb som förmodligen kommer att kunna försörja sig i framtiden genom att bara 
ha tillgång till sin dator och nätuppkoppling oberoende var i världen han är. Bara den tanken är så himla hisnande för mig att jag blir alldeles bubblig inombords.

Jag vill också kunna jobba så! Den dagen min arbetsgivare söker efter frivilliga att jobba på distans så ställer jag mig först i kö och avstår med glädje mitt arbetsrum med fönster på gatuplan, ljudisolerad dörr och skitdyrt ergonomiskt bord och dito stol. Och designlampa. Varsågod bara. Jag väljer tusen gånger hellre en möjlighet att jobba var jag än vill vara just då.

På sommaren kanske jag vill vara på stugan, kanske jag då skulle välja att jobba en tidig morgon. Eller en kväll när det regnar och jag kan sitta vid brasans värme och svara på de där samma frågorna, skriva de där samma mailen, räkna de där samma offerterna som jag gör där i mitt snofsiga arbetsrum. Likaväl kan jag ringa, lynca och maila mina kolleger därifrån.

Under vintermånaderna kunde jag föreställa mig hyra en lägenhet i Lissabon, till exempel, för jag gillar Portugal. Eller Madeira. Eller Kos? Grekland tycker jag också om.
Kanske skulle jag vara en månad i Thailand? 

Kanske jag kunde köpa mig en husbil och köra runt i Norden någon månad? Och jobba på samma gång? För faktum är att om jag skulle slippa alla möten, både med personal och med kunder, faktiskt, och få sköta det mesta över webben så skulle jag vara minst lika effektiv på mindre timmar.

Aj, jo…min arbetsgivare vill kanske inte betala mig lön för åtta timmar om jag bara jobbar fyra? 
Fast resultatet kan vara det samma? Kanske det är här vi har det lilla kruxet? 
Vilken arbetsgivare vill nu ge en sådan löneförhöjning och hur många arbetstagare vill nu erkänna att om man verkligen skalade bort en massa tjafs från sin arbetsdag så skulle man hinna göra lika mycket på mycket kortare tid. 

Felet som många arbetsgivare gör i dagens läge är att inte våga avstå från gammalt, från gamla, trygga tankesätt och sätt att göra saker och ting på. 
Ofta kan de istället skylla arbetstagarna för att vara bakåtsträvande. Nå, sådana finns också, onekligen.
Men det finns så många som skulle vara redo för helt nya sätt att jobba på. Också i branscher som av tradition är lite…tröga. Lite som min, så jag vet vad jag talar om! 

När man riktigt sätter sig ner och tänker vilka möjigheter det  ger att jobba på ett alldeles nytt sätt, nästan i bransch som bransch så är det hisnande. 

Okej, en bagare kanske inte kan sitta i Thailand och fota sina bröd och sälja dem i Ingå. Inte heller en frissa kan via nätet maila åt kunden hur håret skall klippas. Snickare, rörisar, elektriker, jo det finns massor med jobb som inte kan flyttas ut på nätet. Men ja…det finns så mycket vi kunde göra så mycket mer flexibelt. Och det gör mig yr, på ett bra sätt! 

Så även om jag inte gjort så många knop idag utan mest haft en riktigt slattrig semesterdag nro 2, så har jag sålt en stor del av mina böcker (för jag vill bli av med en massa barlast), har jag avtalat om att göra en hemsida, har jag tackat nej till att vara med på en hantverksmässa (i år, återkommer gärna nästa år) , tackat ja till att vara med om att fota rovfågel. Och egentligen kunde jag har varit var som helst i världen och gjort det samma. Tänk.

Jag erkänner, jag hade inte kunnat gå till närbutiken för att köpa nypotatis (svensk) och dill (närodlat) och snarvlat en stund med henne bakom köttdisken. Men då hade jag kanske kunnat gå ner till en lokal restaurang och ätit (närfångad) fisk och lokala grönsaker. 

Och blivit lite solbrun på armarna. Det är jag inte nu. Inte denna sommar här långt i Norr, inte.

*

Om någon vecka bara så kommer min äldre att sätta sig på flyget till Singapore för att träffa sin käresta där och jobba/studera online tillsammans i någon månad. Är det där eller i Bangkok, eller i Berlin, det kvittar. Bara de har en dator och kan koppla upp sig på nätet. 

En så hisnande tanke. Egentligen. Vart utvecklingen för oss. Får föra oss om vi är mottagliga.
Jag vill så bli fårförd! 







BJÖRKENS TID ÄR NU...

Mössöronen har växt till sig och är nu vuxna, men ännu rätt mjuka löv. Som doftar gudomligt gott! 
När jag var barn, minns jag att man alltid band bastukvastar och att det skulle göras innan midsommar.
Nu beror just det säkert på lite var i landet man bor, norrut är nog den lämpliga tiden senare. 

Jag minns väl på ett ungefär hur man gör sin bastukvast, men det är inget jag sysslat med - någonsin egentligen. Kanske jag borde göra det något tag ändå?
För doftens skull! Och för att det faktiskt är riktigt skönt att piska sig med en lövruska - hur märkligt det än kan låta, så här när man skriver det. Piska sig, skönt…? Hm? 

Just björk använder man ju i bastukvastarna för dess renande verkans skull. Det finns basiska ämnen, saponiner, i löven som har en förmåga att lösa upp smuts och fett. 
Nu har ju inte alla en bastu, och så finns det sådana som jag som inte är så där galet ivriga bastubadare.

Men om man ändå vill njuta björkens friska och rena doft, utan bastu, så kan man alltid sno ihop en björkskrubb att använda i duschen. En sådan burk fixade jag till igår - och testade i dag på morgonen, och oj, oj, oj vad skön den skrubben är! 
Mjuk och lagom skrubbig på samma gång. Och jag som kämpar med torr hud så uppskattar att den är lite fet och inte torkar ut huden det minsta.

Och doften är precis som i en bastu där man bastat med björkruskor. Doften stannar kvar på huden en stund och doftar så sommar det bara kan. 


Till en liten burk skrubb behövs:

1-2 dl björklöv
2 dl olja
5 dl salt
1 msk honung

Mixa tills allt är småfördelat. 
Det skall bli en rätt så torr smörja. 





Det här kommer jag nog att laga mer av. För att ha en eller annan burk att plocka fram sedan i vinter och bara drömma sig tillbaka till sommaren. Jag undrar om inte det här är bättre sätt att konservera sommar på än att frysa in basturuskor. 

Eller så gör man båda. Varför inte? 

*

Just idag kunde jag verkligen kunna tänka mig att värma bastun! Ute regnar det och temperaturen är knappa femton grader. Kallt, kallt...

ALLTINGS VARANDE...

Åh,  ä n t l i g e n  lite värme! 

Och i synnerhet som man vet, om man kastat en liten blick på väderprognosen, att detta fenomen är synnerligen övergående! Redan i morgon skall regnet vräka ner och temperaturen lägga sig på den redan ack så välbeprövade någonstans mellan 10 och 15 grader. 

Men idag har vi ätit ute, nypotatis och sill och inlagd strömming och rökt fisk och sallader och allt är just så mycket försommar som det bara kan bli! Sitter på terassen och känner att jag nästan inte kan få nog av den ljumma vinden mot lite bar hud. Så svältfödd man är! Så lite som behövs för att man skall bli glad som ett litet barn på julafton - nästan. 
Och så är det ju semester - har jag nämnt det? Aj, jag har…? Många gånger? 

Kanske för att det är viktigt. Att få vara ledig och rå om sin tid precis som man vill. Och samtidigt känner jag mig lite beklämd varje gång. Att det skall behöva vara så. Att jobb och fritid så starkt skall ställas mot varandra som motpoler. Också om man trivs med sitt jobb, också om man vill göra det man gör. Ändå blir jobbet något man "slipper". 
Så på något sätt känns det som om man inte på den fronten kommit så himmelens långt på hundra år. Samma känslor, samma tankar då som nu finns med. 
Människan utvecklas nog så oerhört långsamt! 
Och ändå. Jag tror att vi människor kommer att stå inför stora förändringar gällande hur vi kommer att se på jobb i framtiden. Någon har sagt att hälften av alla de jobb vi känner till i dagens läge, kommer att försvinna inom tjugo år. Och vet ni, jag tvivlar inte. Hur kommer vi att se på jobben då? De som finns kvar, vill säga. Och vilka nya jobb kommer att dyka upp? 

Jag tror ju att vi nu lever i tider som helt kan jämföras med omvälvningarna under industrialismen, bara att nu går allt så mycket fortare. Hiskeligt fort. Snabbare än någon tror, nu, idag. (Jag bjuder på en smörgåstårta om fem år om jag hade helt fel…;)).

Vi, födda på sextiotalet, och lite plus/minus där, är på det sättet i en riktigt intressant situation för vi har ändå på något sätt ett visst kontaktfält till det agrara samhället, det som varit. Kan väl hända att vi inte alla skulle klara av att mjölka en ko med äran i behåll och med en glad ko och lite mjölk i kannan som resultat, men vi vet kanske lite om hur maten ser ut innan den hamnar på butikshyllan. Och framför allt hur man gör. Eller åtminstone hur man BORDE göra….
Vi vet hur man fiskar, hur man rensar en fisk, hur man jagar, hur man syltar, saftar…tar till vara. 
På något sätt tror jag att många av oss vet. Om kanske inte allt, men man har varit med och sett. 
Inte bara läst om. 

Och så är det ju vi som också ringde de där första mobilsamtalen, vi som fick de första datorerna att jobba med, vi som minns hur e-posten var en krånglig adress dit hela kontorets post kom och som man hade turer att gå och kolla en gång per dag, precis som en riktig postlåda, och oftast fanns där inget när man gick och kikade. Fast på tisdag brukade det finnas veckans info från huvudkontoret. Den kom en gång i veckan. Det minns jag. Vi printade ut infot och tyckte det var häftigt att vi fick infot redan på tisdag. Förr hade vi fått det först på onsdag, ibland först på torsdag för det postades ut på måndag från huvudkontoret. Sedan berodde det ju på om postflickan eller budet var sjuk. Om det kom på onsdag eller torsdag då. Men vilken ändring! Nu kom det på tisdag, bergis! 

Och det här är dryga tjugofem år sedan! Inte förra seklet. Eller aj jo, det är det ju också men ja…ni förstår ;)

Ibland, när jag har tid att sätta mig själv i en lugn och skön semestermood- det är då dessa tusen olika tankar kommer susande, som om det stod en liten kvick vessla och bara väntade att få komma ilande med dem, så fort jag kan släppa tankarna om jobbet. Jag funderar på hur vår värld kommer att se ut om tio år. Jag funderar på hur man skall välja, hur man skall välja som femtioåring, som jag. Som sextioåring som mina barns far, som tjugosexåring som min äldre och som snart sjutton som min yngsta planta. Vi väljer olika, naturligtvis men ändå behöver vi välja hur vi tar in det nya som kommer. Väljer vi att stanna kvar i det som är tryggt och bra eller väljer vi att ta in allt det nya som garanterat kommer. 

Lite som den där gubben som står med ena foten på kajen och andra foten i båten och så börjar båten glida ut. Och man vet inte riktigt på vilken fot man skall lägga tyngden.
Bli tryggt kvar på kajen och missa båten. Hoppa i båten och hoppas det finns åror som man kan ro med, eller tvivla och vela och hitta sig själv mitt emellan i havet, blöt och frusen. 

På något sätt tror jag att det här är en viktig tanke att tänka. För även om man kanske tänker lite så där att man är väl snart pensionär och då "behöver" man inte den här nya teknologin och digitaliseringen till något alls. Kunde inte vara mer fel! Jag tror att i framtiden behöver man kunna den biten som sina egna fickor för att vara med. Och nu menar jag inte att man behöver hänga på bloggar och instagram och på fejan, men man behöver veta hur allt det där funkar. För i framtiden kanske man beställer en ambulans via något annat än telefon? 
Tänkte på det när jag häromveckan stack mig in till läkaren för att förnya ett recept. Sent ute som jag var så kollade jag först min arbetskalender. Bra, jag skulle hinna där mellan ett par (via nätet) inbokade kunder. Jag klickade in mig på läkarstationens sida, beställde tid, fick bekräftelse till min telefon, gick till läkarstationen, anmälde mig till en automat genom att vifta med mitt körkort. Automaten meddelade att jag skulle till rum sju. Läkaren var på riktigt och knackade in mitt e-recept som jag gick och fick ut i apoteket intill genom att återigen vifta med körkortet. Apotekaren var också på riktigt. Kött och blod. 

För något år sedan hade jag talat med en person för att beställa tid. Jag hade anmält mig till en person då jag kom till läkarstationen och som hade sagt åt mig att gå till rum sju. 

I och för sig, så hade jag kanske kunnat bara fylla i ett formulär på nätet eller skannat in en blodbild/hjärtfilm eller what ever, för att min läkare skulle kunna kolla att jag mår hyfsat okej och bara behöver förnya ett recept. Kanske kunde läkaren skrivit ut min e-recept sittande på ett cafe i Barcelona och jag kunde ha gått till ett apotek där en drönare flög, eller en liten dammig robot tassade, omkring och plockade bland alla piller och pulver och levererade medicinen till en liten låda som jag kunde öppna med en kod som jag fått av läkaren. Hen i Barcelona. 

På något sätt skulle det här inte kännas helt främmande, eller hur?
Inte alls på samma sätt konstigt som det kanske hade gjort om jag hade skrivit det här för fem år sedan…Inte sant?


Spännande tider vi lever i! 

Och nu är det semester. Hur länge vi månne har det kvar? 
Kanske semester blir som kossor? Alla vet att det finns, eller har åtminstone funnits, 
men ingen vet riktigt hur man gör…
*fniss*.


Njut av alla sköna sommarstunder, alla sköna. Det är sommar bara en gång om året. 
DET ändrar ingen på. Inte alldeles lätt i alla fall! 





OGRÄS OCH ANNAT (o)GRÄS...

När jag kommer hem från jobbet så byter jag om från hyfsat snygga byxor och blus till slitna tights och luggsliten tröja och efter en liten snabb sväng i köket för att röra ihop något som med god vilja kunde kallas middag ger jag mig ut i trädgården och rycker i strån och blad som växer ivrigt och nästan lite aggressivt - på fel plats. Vi talar ogräs.

Och gräset på gräsmattan! Det växer så man knappt hinner stänga av gräsklipparen innan det är dags att starta upp den igen. Försommarens förbannelse. Än en gång svär jag ett heligt löfte bland maskrosblad och rallarros att om jag någonsin skall anlägga en trädgård igen så blir det inte en endaste kvadratmeter gräsmatta. Stenläggning och perennrabatter är min melodi. Tänker jag…

Som om ödet riktigt blommar ut med sin galghumor, så kommer jag ju att flytta till en gård med tio gånger MER gräsmatta än jag har nu.
Mon dieu så livet kastar en lite som det vill…!

Fast det är nog bara riktigt bra kast ändå - även om jag just nu lite morrar över gräs och (o)gräs.


 Det har något med den kalla försommaren att göra också. Kyligt sommarväder får mig på dåligt humör.
Jag är ledsen för det, men jag känner mig liksom lite snuvad på konfekten. Här väntar man månad efter månad på värme och sol och så blir man utan…
Jag gillar inte att marra, men om det inte varit en endaste en, på riktigt, varm dag strax innan midsommar så börjar det kännas som om jag nog sen också bara är på fel breddgrader. Väldigt fel.

Som nordbo, i gud vet hur månte generationen, så är sommarlängtan djupt inrotad i min själ.
Och det har funnits stunder då jag funderat på att ge blanka go´morgon i trädgård och allt det och ta första bästa flyg till varmare breddgrader. Blir det inte en ändring snart så drar jag. Och låter (o)gräset växa. I alla fall i en veckas tid...

STUGTILLVARON...

Eftersom man som en äkta svensktalande skärifinne eller vad sjutton man nu skall kalla sig, på något sätt kanske ändå får det här med skärgård lite som inkodat i sin dna, liksom innan modersmjölken på något vis, så förstår man inte alltid hur fint det är - ändå. 

Jag längtar ju ut till skärin typ hela tiden. För jag vet hur gott det gör mig, hur min själ kommer till ro på några fjuttiga timmar och hur jag…ja, bara älskar att vara här. 

Thailändaren tycker att det är exotiskt. Och det är det säkert. Vår sommarvärme som är hans vinterkyla, men inte bara det. Tystnaden, avsaknaden av civilisation inpå knutarna. Naturens ljud som tar över. 
Eller när han lutade sig tillbaka efter en sill-nypotis-grill-middag ála bästa Nordic style, blickade ut över ett junigrått hav och en djupgrön barrskog och sade; I'm gonna miss this..  I already do.  

Nu KAN det ju vara att det fanns en liten, liten gnutta thailändsk artighet i den frasen, men jag tror ändå han fann den här lilla biten vild natur sett från ett par små stugors terasser som rätt så…annorlunda. På ett bra sätt. Mot Dubai eller Singapore. Liksom.

Men vi hade fler nya gäster i viken än Fam från Thailand. 
Under alla dessa år här så har jag faktiskt aldrig råkat på en storlom i viken. Men i kväll var han här.
Och en är till sig av glädje över den gästen - också.  
 Eftersom jag åkt på en riktigt jobbig sommarförkylning och energinivån är sådär så blev det inte några större stordåd i skärgårdsträdgården eller vad man nu kan kalla närområdet här intill stugan. För en trädgård…det är det ju inte. Och kommer nog inte heller att bli det heller. Någonsin.

Här skall naturen få råda till åttio procent. De där resterande tjugo kan jag ta ansvar om…och den är mest förankrad i krukor och någon bergsskräva...hih.

Men hur som helst. Jag odlar ju inget alls här, vilket betyder att det som skall skördas kommer från naturen "på riktigt".  I år skall jag testa på att laga egen sirap av granskott.
För något år sedan fick jag smaka på granskotts-sirap och det var jättegott. Så nu har jag en liten burk på gång. Tydligen finns det olika sätt att tillverka sirapen på, så idag gjorde jag den versionen där man blandar socker med granskott och tillsätter en skiva citron, eller två då, beroende på satsens storlek.
Den skall få mogna på fönsterbrädet till det är sirap i burken. Få se hur det går…

Näst-nästa vecka, då jag inleder min semester skall jag testa på den andra varianten då man kokar upp granskotten och får sirap på en gång. Återkommer till vilken som funkade/smakade bättre.
Det är något speciellt när man vet att sommaren är liksom precis där bakom hörnet. Våren har varit jätte lång och kall och det har inte riktigt varit en endaste somrig dag än. Men det kommer. Det vet man ju! 

I väntan på det…så skall jag kurera min förkylning och skrapa fönstren rena från målning som slunkit in på glaset. Men det är morgonens program. Nu har jag en date med mr Blund. John Blund.