PÅ SIN EGNA GREN...

Gårdsplanens hackspett och jag har något gemensamt. Vi har våra favoritplatser som vi återkommer till gång på gång. Även här hemma. Jag kryper upp i kökssoffan, drar köksbordet tätt intill, sätter mig i skräddarställning och öppnar datorn, börjar skriva. Då är jag så hemma jag kan bli.

När jag går en sväng i trädgården, den ack så grå och slaskiga, 0-gradigt snöiga. Då är det ofta, ofta på den här grenen jag ser hackspetten. Här är den så hemma den kan bli. Om nu fåglar är hemma på det sättet. Kanske inte. Men om, så skulle det här vara bästa platsen - den egna grenen.

Eftersom jag i år, denna vinter, mer än någonsin följt med fågellivet i min trädgård så är det roligt att märka att det börjar krypa fram vissa typer som återkommer och återkommer. 

Hackspetten är en. Väntar på att få börja höra den ttrrrrrr:a på elstolparnas metallhattar så småningom bara det blir lite, lite, lite mer vår. 

Sen finns de här två. Bill och Bull, Kling och Klang. 

Det finns en hel del kajor här omkring, men det är sällan de tar och landar här i trädgården. Det ser liksom kråkorna till -det här är nog mest deras revir. Men så har vi de här två då.

Som trotsar det av kråkorna utfärdade förbudet och landar glatt för lite mellanmål nu och då.

Men de är alltid två. 

Och så har de lite den taktiken att en vaktar när den andra äter och vice versa. Jag är ju lite svag för kajor för att vi fött upp en och annan kajunge, och för att de är så underbart påhittiga - och smarta. 

Men Kling och Klang, livslevande i min trädgård en lite grådaskig vinterdag. Den första i februari, faktiskt. 

Men så där i övrigt har veckoslutet lindrigt sagt varit utan större aktivitetstoppar. Och bra så. Kände att jag redan en tid släpat på en trötthet som skulle tjäna på att bli bortvilad. Helst försvinna för gott. 

Så här har det sovits långa morgnar, käkats grönt och tassats makliga promenader och gjorts allt för att jaga tröttheten bort, bort. Det har gott så där….Lite nog, men någonstans kan jag inte helt strunta i den vetskapen att veckan som kommer tidvis är fullbokad in på minutnivå. Och jag tycker inte alls om det! 

Jag hör till dem som inte alls upplever mig speciellt taggad av att veta att jag redan sålt alla mina minutrar. Det kväver mig och ger mig inget rörelseutrymme alls för att vara spontan och innovativ och flexibel. Och produktiv. Jag bara…gör. Betar av. Lite som en maskin…

Mina chefer spinner säkert lite då de tittar i min kalender som lyser fullbokat röd som en hackspetts stjärt i vinterdagen, men men…Måntro inte här gäller samma som med det mesta. Lagom är bäst.

Och jag hör till dem som är som bäst när det är lite lagom. Då det finns rum att andas och så.

På fredagen så hade jag en sådan där skön avslappnande stund. Jag gick till frissan.

Och jo, det sker rätt så sällan i min värld. Eftersom jag har (haft) rätt så långt hår så behövs det inte så ofta tas till saxen precis. Att min frissa, och ibland också min övriga omgivning, kunde tycka att ett besök lite oftare skulle vara att föredra, är sedan en helt annan historia.

Nå, hur som helst. 

För ca ett år sedan gick jag ju in för "projektet-going-grey". Det går…ja, det går.

Jag är kanske inte alls så gråhårig som jag hade hoppats på (jo, ni läste rätt). Det blev liksom mer peppar än salt, om man utrycker det så. Hade hoppats på lite mer salt - faktiskt.

Så nu hade jag en utväxt av mitt-alldeles-egna hår, som innehåller en hel del salt, men mest peppar ändå, och en halv kalufs av blekta ränder i olika nyanser. Såg jag mig i spegeln med mina riktigt kritiska ögon, så var det lite som att ha två frisyrer, två olika "hår" på samma skalle. Inte speciellt fint...

Och eftersom man ju inte kan "färga" naturligt grått - och hela tanken här har ju varit att slippa dessa eviga färgningarna, så…*hjälp*….fick frissan rätt fria händer och numera har jag mycket kortare hår än på galet länge. Det blidde så, ja...

Det känns märkligt. Främmande. Nästan så jag hajar till när jag ser mig i spegeln. Fint - men mycket annorlunda.

Och sedan i morse…Efter en natt med gudomligt många timmar välgörande sömn vaknade jag och tassade ner på frukost. Och kastade en blick i spegeln…

- Just det ja! Nu mindes jag precis varför jag kört långt hår så länge! Har man självlockigt hår så kan man glömma det där med att det skulle frivilligt lägga sig på det sättet som frissan hade tänkt sig! Nej, då…efter en tur-retur till fjäderholmarna ser hårlurvet just precis ut som….hårlurv. 

Ett bångstyrigt långt hår är liksom ändå lättare att leva med. Aj, att det förklarar alla dessa år med ponnysvansar och slarv-upplagda hår. Jo, just det, om ni trodde något annat…?

STACKARS STOCKMANN...

Som den lilla varelse med finlandsvensk identitet jag ändå är så kan jag inte annat än tycka lite synd om det anrika varuhuset i Helsingfors som kanske tappat bort sig lite och hamnat ut på lite svag is. 

Som den finlandsvensk jag ändå är så har jag stämt träff under Stockas klocka otaliga och otaliga gånger. Jag har kramat vänner, kysst underbara män, skakat hand med både affärs- och annars bara bekanta under den klockan. Alla vet platsen.

Jag har köpt mina första läderhandskar där. Då var jag fem. Jag har burit en ansenlig mängd böcker hem från bokavdelningen, Akademen, i mina dar. En massa godsaker från Delikatessen, och det fanns en tid då jag kunde Stockmanns avdelningar som mina egna fickor. Och det var inte den tiden då jag jobbade där, för det har jag också gjort. 

Under en period som studerande i medlet av 80-talet drygade jag ut studie-kassan genom att jobba på Stockmann. Personalhissarna, de utan dörrar och som aldrig stoppade på någon våning, utan bara åkte upp-ner-upp-ner i maklig takt. och där man bara hoppade ut när man var på rätt etage, blev från att ha varit ett, för mig, synnerligen exotiskt fenomen till en alldeles vardaglig sak. 

Och ändå är det hissarna jag minns bäst. De anrika. Det som bär på en historia. Bygget av Stockmanns varuhus påbörjades 1921. Är hissarna från den tiden, det vet jag inte, men fina var de då, på 80-talet. Hoppas de finns kvar, förresten. 

När jag som ung mamma åkte till H:fors för att shoppa, var Stockmann det självklara valet. Det bara var så. Det där lilla extra fanns där. 

Jag minns barndomens varuhus, ungdomens varuhus, ungmamma-varuhuset, men sedan hände något.

Senast någonstans i början av 2000-talet var förtrollningen bruten. För min del.

Jag vet inte ens riktigt vad som hände. Jag bara tappade intresset.

Och jag tror att många gjorde som jag...

Tänk, varuhuset är ändå Nordens största, och Europas femte största. Och ändå knäar det….

För att man inte märkte när de där som var som jag och bara tyst försvann någon annanstans. För att vi inte längre fick det magiska som vi vuxit upp med, och för att vi inte heller behövde det. Vi kunde sakna det, jo, men vi behövde det inte. Vi behövde inte få vår identitet bekräftad genom att shoppa på ett visst ställe. Många fortsatte, endel inte.

Vi var inte så synliga, vi som hoppade av, men vi var rätt så många… 

Sen är frågan…kan, och skall, ett varuhus faktiskt erbjuda upplevelser, identitet, samhörighet, klasstillhörighet, språktillhörighet, eller är den tanken totalt förlegat? 

På något plan hoppas jag verkligen att det är så yesterday att man inte ens skulle orka bry sig. 

Att individer äntligen skulle inse att det är sak samma VAR man shoppar VAD man shoppar och OM man shoppar….

Och samtidigt, jo…jag blir riktigt fånigt tudelad av nyheterna av att det står risigt till med Stockmann.

Det är ändå på något personligt-känslomässigt plan mer än bara ett varuhus. Alltså även om jag kan räkna mina besök de senaste åren i varuhuset på min ena hands fingrar. Det blir exakt ett. På flera år! Jo, jag skämtar inte! Det har bara blivit så. Någonstans för ett par år sedan stack jag in med en väninna som skulle köpa sig ett schampo. Det var något år sedan. *rodnar*, men så här är jag…

Sedan kan man ju förstå att det är lite att ta i, att kräva att ett varuhus, hur anrikt det än är, skulle kunna skruva till det hela så extra att, en tids-pressad jakt efter en lämplig huppare (munkjacka) skulle kunna bli en upplevelse, på något plan alls. Är den tiden bara något som vi aldrig någonsin får tillbaka? Att vi har tid - och lust för upplevelser av det här slaget. Hur mycket man än nu väljer att satsa på kundservice och allt det där har det tåget ändå redan gått? För sista gången? 

Om vi ändå hellre sätter oss bekvämt i vår soffa, häller upp ett glas rött och surfar in oss i den ena drömtillvaron vackrare än den andra och väljer där genom ett slött klick på Enter? Tänk om det faktiskt är så?

Kommer här osökt att tänka på en av de mer Gigantiska elektronikbutiker som vi har här i vårat lilla land. Och i många andra nordiska länder för den delen. För en tid sedan hade jag fördelen att vara på en föreläsning där en av föreläsarna var en butikschef i nämnda butikskedja. Han hade aningen svårt att dölja sin frustration över att människor i verkligheten kommer in i den (fysiska) butiken för att tenta/fråga ut/kolla in/ känna på varan som man är intresserad av. När de fått svar på sina frågor åker kunderna hem och beställer valda vara från nätbutiken för någon euro billigare. 

Men det värsta är…också för snabbare leverans!

För i den "riktiga" butiken fanns ju varan naturligtvis inte heller i lager, utan måste beställas från samma lager som när kunden beställer varan via nätbutiken. Bara det att som nätbutikskund får man varan hem. Som stenfotsbutikskund måste man ta sig till stenfotsbutiken En Gång Till för att avhämta sin vara. 

Och hur väljer man här? Hur väljer de flesta? 

Hur många åker tillbaka till butiken för: "må-vara-hur-god-service-som-helst" eller "hur-mycket-status-som-helst" skull? Med handen på hjärtat? 

Hur många vill inte hellre ha sitt paket bekvämt hem i postlådan och att tiden som blivit över kan utnyttjas till roligare aktiviteter? 

Som känt, så åker jag så där en miljon gånger hellre hem, och bjuder familjen på lite god mat, än att jag tar mig till ett fysiskt varuhus för att shoppa. Sorry, Stockmann och andra! 

I synnerhet som jag oftast klarar av att göra båda två på ett angenämt sätt.

Jag lagar mat, vi äter, och jag hinner med lite vardagsmotion och social samvaro med la petit familia och så när jag betat av den biten - DÅ kan jag sätta tid på att shoppa nödvändigheter till familjen jag just gett min "värdefulla" tid till. Sent på kvällen då alla butiker i världen redan har stängt, då mycket bekvämt uppkrupen i det skönaste av soffhörn shoppar jag. Ibland ny-duschad efter ett yogapass, ibland smuttande på ett glas rött som nu eller ja…det finns liksom så himmelens många tillfällen till att snabbt smyga ut på nätet för att skaffa det man behöver. Tråkigt, snabbt, effektivt och totalt utan större entusiasm och upplevelser. Men tids-effektivt och ofta förmånligt och bekvämt, det är det ju. 

Och visst, jag kan sakna barndomens upplevelser av hissvärdinnor med pillerhatt (jo, just så gammal är jag) , av rulltrappor i maklig takt, av julfönster som bara är Det Julfönstret. Av ungdomens iver bland bokhyllorna i Akademen och en kopp kaffe och äppelbakelse i cafét, där man dessutom fick röka…Av tiden att som ung vuxen hitta det där som inte fanns någon annanstans.  

Och idag klickar jag hem smycken från Italien, hotellvistelse i Wien och petar på yogaresor till Sri Lanka. 

Och tycker lite synd om Stockmann. 

Av hela mitt hjärta faktiskt.

Även om jag är hemskt liten, och Stockmann ändå rätt så stor.

Så känner jag att det liksom inte är jag som lider här…Det är liksom inte jag som blir utan...

Bara måste komma med ett litet exempel på hur det kan, men helst inte skall, gå till:

I början av december (2014 för tydlighetens skull) så meddelade min son i Österrike att han skulle vilja ha en bok till julklapp. Som första alternativ så väljer jag just det anrika varuhusets bokavdelning. Jodå, boken finns där. 

Jag försöker ringa och chatta (på hemsidan meddelas att chattpersonalen precis är tillbaka på plats, bara på en kort paus….) Då jag inte får svar på endera, så skickar jag ett mail för att kolla upp om de kunde skicka boken i fråga  till ett av Stockmanns varuhus 15 km bort, som jag skulle besöka påföljande veckoslut. Det här var en tisdag i början av december. 

Får inget som helst meddelande under hela veckan, vare sig att boken är skickad, mottagen eller ens att min mail blivit mottagen. Checkar att jag skickat till rätt mail. Jodå.

På veckoslutet besöker jag varuhusets "filial" och kollar om boken, trots mail-tysthet skulle ha kommit. 

Möts av en rätt oförstående blick och ett nej…

Beställer boken från en rikssvensk nätbutik (engelsk bok, så språket är inte avgörande här) får den på posten några dagar senare, skickar den till grabben i Österrike, som tar boken med sig till Tokyo och läser den där och i sin tur skickar den vidare till en kompis i Finland…och just nu vete tipporna var boken är. Men från Stockmann har jag ännu inte fått ett endaste första svar…

Och det gör mig både ledsen och beklämd och sorgsen…

Och tycker att det är lite synd om Stackars Stockmann! 

SKÖNA VANLIGHETER...

Och vanliga skönheter var det som jag bockade av i årets version av att räkna gårdsfåglarna. 

Talgoxar var det mest av hos mig som på de flesta gårdar i Finland, men åtminstone här omkring fanns det också en hel del koltrastar. Inget mindre än fyra honor och en ivrig hane snurrade runt i mina buskar.

Att få ta sig en timme att bara kolla på fåglar är hemskt bra för en lite fladdrig själ och för alla dessa tankar som annars hoppar från en sak till den andra som ystra kalvar.

Skall det räknas fåglar är det full fokus på om man ser 5…eller var det 7 talgoxar samtidigt. Det är ju inte sååå allvarligt, och säkert inte så på individen noga heller, men genom att lite försöka vara korrekt så där så blir man härligt fokuserad på bara en enda liten enkel uppgift.

Och att få lyssna på det där underbara drrrrr-ande från småfåglarnas vingar - jag kan inte få nog av det!

Så jag tror jag skall fågelräkna mina bevingade i trädgården lite nu och då. Bara för mitt egna höga nöjes skull.

Sen kommer vi till det här…som också är något jag verkar få tillverka för mitt eget höga nöjes skull.

Blinier. Jag säger då det! Jag kunde kasta mig lite lyrisk för dessa plättar av bovete - eller kanske inte just de så där rakt upp och ner - men tillsammans, tillsammans med allt det där gudomligt goda! 

Rom, lök, smetana….laxröra…Ah och åh! För att inte tala om saltgurka och honung och smetana (jodå, tillsammans). Jag bara…ah! 

Men det är jag rätt så ensam om i den här mixen av människor under mitt tak just nu. Hur det nu sen är möjligt? Att det finns de som inte älskar blinier? Ja, man kan ju undra! Men tydligen finns det sådana.

Underliga är de! 

Blir ju desto mer åt mig då - och på något märkligt sätt så förvandlas det lite från att vara festmat till att vara något som man, eller jag då, tillverkar åt bara en person, eller mig då. Och då plötsligt är det ju en vanlighet lite. En synnerligen skön vanlighet. 

Till de större ovanligheterna hör att jag besöker en handarbetsbutik. I och för sig så kan man tycka att kanske hela begreppet handarbetsbutik börjar höra till ovanligheterna, men en sådan besökte jag idag.

Skulle lämna in grabbens vinterrock för en ny-dragked-operation. Jag är ju inte den mest handarbetande person liksom och dragkedjor hör till överkursen som jag aldrig var närvarande på. 

Och trots min historia som rätt opraktisk när det gäller handarbete, så blev jag kvar i handarbetsbutiken bland tusentals tyger och kantband och spetsar och knappar och knoppar och knäppen och stickor och virknålar garn och bara gick runt och petade. Och hittade det vackraste garn som jag visste att jag bara ville ha, men vad skulle jag göra av det då? Man kan väl ändå inte köpa hem garn för att det är fint i färgerna? Eller kan man? 

Nja…och så kom jag på det! Jag vill ju göra sådana där mjuka bollar av garn och om det går riktigt vägen så kommer de till och med att ha en funktion. Kanske. Men det återkommer vi till.

Så hem kom jag med garn och en sådan där pompom-set-grej som gör att man kan snurra ihop hur många garnbollar som helst i ett nafs. 

Jag, som konsument i en handarbetsbutik hör till ovanligheterna, men för att behålla denna ovanliga butik är det ju bra att vara konsument i just dem. Hänger ni med?

Är man inte en hejare på handarbete, så kan alla göra pompoms. Och vad gör man med dem sedan, då?

Nå, inte så mycket, men de är hemskt skojiga att göra och rätt så fina - till allt möjligt! 

Sedan vaknar jag till att det ju är vinter och jag faktiskt inte ännu prickat in min vintersemester! 

Eftersom mitt vuxna sällskap här i kojan är lite vingklippt för tillfället så planerar jag aktiviteter mest för mig själv. I år kommer det inte att bli av att ge sig ut på någon längre tur, men kanske någon kortare? 

Bara jag kunde bestämma mig om jag skall ta semester nu i midvinter eller spara den till vårvintern, då fåglarna börjar återvända? Knepigt! Ni skulle bara veta!

Och så medan jag sitter här och skriver, så märker jag att av alla julrester finns det något som jag visst glömt att städa undan. Tänk att det i ett sådant här litet hus kan finnas vrår som man glömmer att man hade? Och lampan som också är så där glatt på sned. 

Fast det hör ju nog också till vanligheterna. Att saker och ting är lite si så där…

Och hur underligt det än kan låta, så gillar jag försfärligt mycket just de här alldeles vanliga dagarna.

Vilken tur - för det är ju de som livet är mest fyllt av. Sköna vanligheter! 

FÖR ATT VARA LÖRDAGMORGON...

…så var jag ovanligt tidigt i gång. Vi hade en planeringsdag på jobbet och även om man redan märker av att det är ljusare om morgnarna, så var det väldans mycket skymning när jag stapplade in i badrummet för att ta mig en vakna-människa-dusch. Förbannar välden som tydligen måste fortsätta att  fungera enligt någon nedärvd agral dygnsrytm som bara gör livet surt för oss kvällsmänniskor.

Isynnerhet gör jag det lördagsmorgnar…

Men det går över, bara jag vaknar till ordentligt så brukar jag tycka att det är okej ändå.Det är bara att de där långa minuterna innan jag kommer till det där okej-då-skedet är så himmelens besvärliga. 

Sådant här förstår ingen morgonmänniska alls. Någonsin. Inte det minsta. 

Ändå. Jag kan tycka att det är underbart med att vara vaken när ljuset kommer, sitta med min kaffekopp och se de första fåglarna vakna och söka sig till matningsplatserna. 

Rostar det godaste av goda bröd och så var det bara att sopa nyfallen snö från bilen och köra iväg. 

Själva planeringsdagen skulle ju hållas på en av mina absoluta favoritställen; Svartå Slott 

(ett gammalt inlägg om en ensam vandring i parken hittar du; HÄR och om du vill läsa mera om själva slottet så hittar du det HÄR ).

Dagen var riktigt bra med intressant föreläsning om mindfulness. Eftersom jag själv yogat och nu och då också mediterat, så var det rätt så bekanta saker som togs upp, men det var ganska häftigt när nästan sextio människor sitter knäpptysta och lyssnar och sluter ögonen och bara andas och lyssnar in i sig själv och hittar sin egen andning och är bara där i just den stunden. Och om jag säger att gänget här kanske inte är det som man så där direkt kopplar ihop med meditation och sådana "flummigheter", vilket det i och för sig inte är, men tyvärr lite släpar på den stämpeln…Ja, då blir det väldigt mäktigt på något vis. Vackert! 

Så följer lite siffror och kalkyler och resultat och framtida utmaningar och en fantastisk lunch av batat- och morotssoppa, champagne och risotto med chorizo, pinjafrön, melon och russin(!) gudomligt goda hönsfiléer och ah…Lite obligatoriska arbeten i grupp och så en verkligt fin guidning på slottet. 

Har ni vägarna förbi - gå och hör guidningen! 

En sällsamt vacker herrgård med en sällsamt intressant historia. 

Bara att få gå över parkettgolv från 1700-talet - i originalskick. Luta sig mot kakelugnar med handmålat, alltså handmålat på riktigt, inte hand-schablonmålat kakel. Och kolla in en gigantisk "selfie" från en svensk kung som som tack för att någon av hans…ja, hmmm…..fått åka hit för att ja, hmmm, föda ett barn lite på sidan om och sådär som tack skickar en g i g a n t i s k tavla av - sig själv. Ett slott mitt ute i skogarna mitt ute i ingenting. För hundra år sedan bodde Finlands rikaste man här. Sen gick det inte så bra...Och samma släkt som under århundraden tre gånger hamnat köpa det tillbaka tills släkten. Bara det, liksom! 

Men tillbaka i mitt lilla slott nej, koja var det ju,  påminns jag om att det är Vecksolutet för Den Årliga Fågelräkningen just det här veckoslutet. Förutom att det är en fantastiskt bra orsak att hälla upp en termos med hett kaffe, stuva några bullar i jackfickan, ta ett fårskinn och placera sig bekvämt på lagom håll från någon fågelmatplats och kolla in vilka som flaxar in och ut i trädgården under en timmes tid. 

Jo, jag menar, man kan ju förstås ta och flytta på sig och gå runt och så, men det har en betydligt enerverande inverkan på fåglar. De vill liksom inte dyka upp lika gärna då.

Man kan ju också, som jag misstänker att många gör, sitta inne vid spisens värme, vid ett köksbord och smutta på sitt te eller kaffe och kruxa för på rutigt papper vem som flyger förbi fönstret. Och vet ni, det kan man OCKSÅ göra. Huvudsaken att man gör.

För det är just det här att så många gör det och rapporterar till BirdLife som gör att man får ett så brett botten att räkna ut hur våra småfåglar har det den här vintern. Jätteviktigt - och jättekul! 

Och skulle det nu råka sig så illa att det skulle vara stilla och tyst på fågel i buskarna, så har man alltid kaffet i termosen och bullarna i rockfickan att njuta av. 

Och skulle det nu råka så att man redan druckit upp sitt kaffe i väntan på fåglarna, så kan man ju passa på och ta en liten egen stunds meditation (eller mindfulness, om meditation känns för flummigt…*hih*)  när man nu ändå sitter där i den där vackra vinterträdgården, på det där varma fårskinnet och ja, bara att ta den stunden till sin alldeles egna.

Och vem vet, kanske det flaxar in en fågel eller två för att kolla vad man sysslar med. Och DÅ har man ju något att rapportera. 

Lite det har jag planerat för i morgon. 

Och…att stryka bort det där berget med kläder, och gå en lång promenad med hundarna i skogen, och tvätta, och byta lakan i allas sängar, och hämta in ved, och skotta snön som föll i natt och hjälpa konvalecenten ut en sväng i friska luften, och steka blinier och ta en alldeles egen stund och räkna fåglarna i trädgården.

Något säger mig att det nog inte blir en så värst lång sovmorgon i morgon…heh, hehe, heller.

Men trots en lång to-do-lista så är söndag ändå ett hemskt vackert ord! 

THE LONG DARK...

Det är frost igen. Snön knarrar under stegen och katten går bara ut och svänger. Ut genom ena dörren och in genom den andra. Men även om kylan viskar vinter, vinter i varje ångmoln jag andas ut så är det ändå annorlunda. Det långa mörker är över. 

Hur tänker jag då? Jo, det finns en alldeles fantastiskt pålitlig och bra mätare och det är då jag kan köra på jobb utan att tända den långa belysningen på bilen. Och det kan ja nu. 

Det må vara vinter kvar, men mörkret är övervunnet. Både på väg till jobbet, och hem från jobbet. Enligt min skala då. 

Det tycker jag så förfärligt bra om att det nästan skrynklar sig lite i själen på mig. 

Jag kan liksom så mycket enklare leva med kylan än med mörkret.

Jag kan alltid klä på mig mer men mörkret rår jag inte på. Inte på något sätt. Därför tycker jag att där finns en viss skillnad.

Skrynklar sig lite gör grönsakerna i min grönsakskorg lite nu och då. Så vardagsmaten bestäms oftast utgående från vilken grönsak absolut måste åtgärdas först. Nu var det paprikan som ropade "gör något av mig" och ja…så fick det bli.

Det absolut bästa var ju att det inte alls var jag som skulle ställa mig i köket med de småledsna paprikorna. Nej då, det var lillungen med förstärkning av grannens tvillingar som skulle överta köket. Till all tur fanns det en hel del färskare grejer i skafferiet så paprikan behövde inte alls ensam spela huvudrollen. För att vara ärlig så fick den en rätt liten roll, men slapp hamna på komposten i alla fall och det är ju en liten bra grej tycker vi, ju. 

Och vem säger att man inte kan lyxa till en alldeles vanlig liten torsdag med hemlagad sushi av lax och hummer-wanna-be från frysdisken och gurka och morot och ledsen paprika och en hel del annat…som…ris. Och avocado. 

Underbart att släppa loss tonåringarna i köket - jag är mätt som en liten gås och har en maffig lunch att ta med mig till jobbet i morgon. Att vi gillar det! 

Särbon ligger och ojar och vojar sig i sin tillfälliga bädd i mitt vardagsrum. Är det för att knäet är ont, eller för att han ätit för mycket är lite oklart. Själv har jag parkerat mig i kökssoffan, den med det fina fårskinnet i, och det är varmt och gott om rumpan och brasan sprakar och gör mig dåsig och mjuk inuti. Och för mig får det gärna vara vinter ännu en liten stund. 

Nu när det vänt. Och ljuset är åter. Det är det som räknas. Ljuset. Efter the long dark!