Luciadagen. Under natten hade det fallit lite snö. Eller slask. Men det är vackrare att kalla det snö - åtminstone så länge det är ens lite vitt. Efter frukost satte vi oss i bilen för att åka till stugan.
Skärgården var tyst, byn vi kör igenom var tyst. Det var så stilla det bara kan bli.
Tänkte på alla dem som rusar runt i svettiga butiker nu och försöker febrilt hitta något till julklapp. Jag tänker på de åren jag själv varit en av dem. Och hur förfärligt skönt det är att slippa det i år.
Småbarn och julklappar hör ju ihop, men nu är grabbarna redan vuxna nog att känna som jag, och alla andra som på något sätt är involverade i min jul.
Så i stället för att rusa runt i butikernas shoppa-yrsel så åkte vi för att kolla hur bryggbygget framskrider på stugan. Ni vet bryggan som vi planerat sedan tidernas begynnelse och velat och funderat och skjutit på och tagit oss en funderare igen. Vi kallar detta projekt lite kärleksfullt för vår familjs Isaks Kyrka, så länge som detta har planerats!
Men här är de nu i sin mäktiga stolthet och massiva storhet redo att ta emot stormar efter stormar, mäktiga vindar och starka isblock. Redo att varje år bryta arm mot naturens krafter.
Vår Brygga.
Som kommer att stå där så länge jag lever. Och förmodligen en bra bit av mina söners liv också.
Och när jag står där och tittar på våra bryggkistor, så ser jag faktiskt en viss likhet med mina söner.
Den yttre, min förstfödda: Lite längre kommen, lite större, lite längre, lite tyngre, med lite mer tyngd i sitt inre redan.
Den inre, min lillunge: Lite försiktigare, lite mindre, lite kortare, lite lättare, ännu lite närmare hemmets strand, men ändå redan en bit ifrån.
De skall få varsin namngiven bryggkista i julklapp. Åh, jag menar hur högt kan liksom inte det smälla när, isynnerhet tonåringen, blir tillfrågan om vad de fått till julklapp då svarar: "Ja…ja liksom en kista i havet då." Ja, det kan ju låta lite…så jag hoppas de förklarar för dem som inte vet vad det egentligen är frågan om, för även om vi har lite morbid humor ibland så kan det bli lite…fel.
Så här gör vi ibland. Skojar till om det här med julgåvor. För vi har nog alla lite svårt att ta julklappar så där seriöst som kanske många gör. I detta läge med så mycket överflöd som ändå finns os oss i väst, så känns varje onödig pryl bara väldigt fel. I tiderna var säkert tanken på julgåvor fin, men har den tanken inte förändrats och lite tappats bort på vägen? Tänk om vi bara kunde strunta i att köpa strunt åt varandra och i stället satt de pengarna på något på riktigt behövligt. Till välgörenhet till och med!
Och tänk om barnen kunde växa upp med att några efterlängtade gåvor känns lika bra som ett berg där man i slutet av julklappsutdelandet glömt vad man fick till först. Jag har varit med om det. Och det är verkligen osmakligt!
För det finns ju något mellan nöd och frossa. Tänk om man skulle sträva efter något sådant? Något precis lagom.
Förvisso tror jag att de flesta av oss faktiskt har saker och ting som skulle vara jättetoppen att "få", men samtidigt tror jag att många, många av oss helst av allt skulle vilja välja sina "ting" själv - för att utbudet blivit så stort att det snart är omöjligt för någon annan att köpa "rätt" pryl åt "rätt" människa.
Tänk hur mycket mindre ångest det skulle finnas innan jul om man slapp försöka hitta rätt på saker som passar någon annan?
Lite ångestframkallande verkar det också vara för min katt då jag plockar fram Den Stora Kassen.
Den betyder att vi är på väg till stugan - för en lite längre tid.
Nå, så var det ju inte alls denna gång, jag bara packade ner lite lakan och nya handdukar och annat smått och gott som skall transporteras dit sedan när det börjar våras. Men det kunde ju inte Myrra veta, som demostrativt placerade sig på kassen som en försynt påminnelse om att hon minsann vill med hon också!
Få se om det blir någon lite längre vistelse på stugan, då skall hon få åka med! Beror helt på hurudan vintern blir. En mild och snöfattig en möjliggör en och annan stugvistelse. Så vi får se.
Men bryggkistor - det har vi nu. Det är liksom dagens stora nyhet…;)
