KURERA MERA...

…ja men liksom…vilken förkylning!

För en vecka sedan däckade jag och har väl varit sådär litelite ovan ytan lite stundvis, 

men så har jag dragits ner i snorträsket igen.

Och hur illa jag än tycker om det, så har det minsann behövts lite 

tuffare grejer än ingefärate för att få ordning på de här bacillviruswhatever.

Men känner ändå att det är finare

att fota färsk ingefära 

än slemlösande hosttabletter, tabletter för att undvika

att jag åker på bihåleinflammation,

lite antibiotikatabletter och sist men inte minst anti-inflammatoriskt

värkmedicin för inflammerat muskelfäste i axeln…

Ja, men ni förstår?

Jag vill så gärna ingefärate, men ibland räcker det inte hela vägen.

Nu är det ju till all tur såpass sällan jag springer till apoteket att de har ju

inte riktigt än börjat erbjuda mig mängdrabatter, men det börjar vara snudd

på det snart. Om nu apotek ger bonus eller mängdrabatter….?

Kanske de inte gör det, nej…?

Men nu när det börjar ljusna, ja för mig då.

Vad händer då? 

Jo, istället åker lillungen på samma förkylning och därmed

skrynklar vi ihop planerna på att åka till stugan - igen.

Trots att det verkar att han har fått förkylningen i en light-version, vilket

jag är himla glad för, så känns det ändå inte läge för

utetupp, dragiga golv och fuktiga sängkläder just nu precis.

Så vi kryper ner bland täcken och filtar och värmer glögg, tycker lite synd om varandra

och...nätshoppar. 

Lite stickad klänning och böcker åt mig och dataskärm

och ryggsäck åt grabben - lite smått och gott åt var och en. 

Och jag lovar det har varit den skönaste

julklappsshoppningen någonsin.

(det där andra smått och gott, DET kan vi ju inte avslöja här innan julafton eller hur?)

Här fortsätter vi lite sjukstuga till, och hoppas att grabben klarar sig lite
lättare undan.

Och så siktar vi på att åka till stugan NÄSTA weekend istället!

Må gött!

NÄR ISEN KOMMER...

…under hela hösten har jag haft nöjet att ha ett stort gäng svanar och 

gäss i viken nedanför mitt hus.

Jag hör dem tjattra om kvällarna när de skall ordna sig vem som skall sova var, eller

vad nu svanar och gäss tjattrar om?

Från "min" sida av viken ser jag inte dem, det ser ett rejält vassbälte längs stranden till.

Men idag när jag ändå måste iväg till apoteket, så passade jag på att föra bort lite tidningar 

och kartong på samma gång och då kommer jag på den sida av 

viken att jag fick se hela det stora tjattrande gänget.

(Och jo, det är just detta vi ser från kommunens sopsorteringsplats - lyxigt va?!)

Nu är det några dagar sedan jag stuckit min näsa utanför ytterdörren överhuvudtaget,

men jag tror att det var just i natt som isen kom.

Den första.

Det var rejäla minusgrader idag. Eller rejäla och rejäla, men för södra Finland

som gassat sig i flera plusgrader hela hösten så var det en liten köldknäpp faktiskt!

Vattnet var fruset från stranden några tiotals meter ut. 

På isen kunde man se vilka båtar som lämnat eller kommit till hamnen.

Några båtar finns envist kvar ännu, även om de flesta båtplatser redan är tomma.

Nu är det ju så att jag, trots att jag bott nära kusten hela mitt liv, faktiskt 

väldans sällan verkligen "sett" när isen lagt sig.

Nog när isen släppt - men det är ju lite mera dramatik i det.

Åtminstone ibland.

Också idag, eller i år,  skulle jag ha missat detta om jag inte hade åkt på

en förkylning och måste stanna hemma och måste åka efter medicin 

och då passade på att föra gamla tidningar på samma gång.

Glad för det. Att se isen födas.

Men jag kommer att sakna tjattret om fågelgänget måste flytta söderut

ifall deras P-plats blir igenfrusen.

Återkommer om det! 

TANKAR OM EN SOMMARSTUGA...

…ja, det händer då inte så ofta att jag hinner med två inlägg på en och samma dag.

Ibland är jag glad om jag hinner med två i veckan!

Sådant kan hända om man är förkyld länge nog…

Och så händer det sig att jag hinner börja fundera på inredning, mer än jag brukar.

Som jag säkert vid något skede nämnt så väntar stugan på en liten upp-piffning.

Känns nästan lite tjatigt att säga det, för jag har väl sagt så nu i ett antal år?

Men det blir alltid lite så att stugan den kommer ändå liksom allra sist på listan

då budjeten görs upp.

Först kommer det där med överlevnad och mat och så ungens dito och lite

bidrag till den fattiga studeranden och så hinner något akut gå sönder

här hemma, eller något tak som borde förnyas, och någon panna som skall bytas och, 

och, och ….listan blir nästan hur lång som helst.

Och slantarna, ja de är liksom inte HUR många som helst…

Egentligen är det inget som måste göras där på stugan

(en av orsakerna varför prioriteten har en tendens att bli rätt låg)

Och så är det det där andra…

Under alla dessa år har jag inte riktigt kunnat bestämma mig för hur jag 

riktigt vill ha det. Vilket är rätt ovanligt, oftast vet jag det faktiskt rätt 

så fort. Vanligtvis.

Men med den här stugan har jag, som om jag hade ett litet identitetsproblem!

Jag har säkert skrivit om det här tidigare, så nu upprepar jag mig så det står härliga till.

För "problemet" har inte försvunnit någonstans. Alls.

Alltså. Stugan är ju vid havet.

På en klippa. Med skog omkring och knotiga martallar som närmaste grannar.

Ingen trädgård. Inget odlat. Allt bara vilt, skog, berg, obebyggd skärgård.

Det är liksom det där sista som gör att jag aldrig känt att de där typiska 

skärgårds-blå-vitt-röda-marina har passat här.

Jag menar här är vi mitt ute i…ingenting.

Och dessutom äger vi knappt en båt. Eller vi äger, men det kan gå år att vi inte ens

får den i sjön. Så, vadå marint?

Det är och har aldrig riktigt varit min grej. Jag är mer för det där med natur…

Fiske och svamp och jakt och bär och sådant.

Nå, då är det väl klart som korvspad att jag målar min stuga så den 

knappt skiljer sig från naturen. Faktum är att om man inte vet var an skall titta

så är den här stugan rätt knepig att upptäcka från havet.

Det kommer ju att bli lite "ändring" på det då jag får fönsterspröjsen målade vita

(vilket skulle göras redan denna sommar, men det kom annat i stället)

Det blev kanske lite VÄL murrigt då vid den senaste penslingen för 

ett antal år sedan.

Hur som helst så har jag alltid känt att den här stugan är mer skog än hav.

Lite mer fårskinn och murriga färger. Lite rustikt så där.

Och det funkar så himla bra så här på hösten, och på vintern och på våren,

men sedan när sommaren kommer så är det som om man skulle kunna

storkna i allt det murriga och dammiga när temperaturen

ligger och dallrar på något över 25 grader och man vet knappt hur man 

skall ta sig från skugga till skugga.

Jo, tack det är ett verkligt i-landsproblem, i allra högsta grad, jag vet.

Och eftersom jag varken har lust, tid eller något alls intresse att byta om inredningen

till sommarlook/vinterlook så är jag lite ute och seglar (hahahaha) när det gäller

hur jag skall få några ynka kvadratmeter sommarstuga att kännas

fräsch på sommaren och mysigt ombonad resten av året.

Nu märkte jag att jag har väldigt få bilder inifrån stugan, men

bara det att trasmattor i pastell som känns okej i juli, blir lite 

för glättiga i oktober. Och ett skinn på golvet är gudomligt i oktober,

men aningen jobbigt i julihettan...

Ja, och så ännu en sak!

Eftersom lagerutrymmen här är ungefär i samma klass som i en

bättre segelbåt, så talar vi inte så där himla mycket pynt för pyntets skull.

Det mesta skall ha sin funktion - och vara fint - och passande - på en och samma gång.

Till alla årstider. 

Varför tycker jag att det här skall vara så himla svårt att få till?

*

Bara jag kommer ut till stugan så tror jag att jag börjar med att rensa ut 

precis allt utom det alldeles mest behövliga.

Om man skulle börja i den ändan….?

Och nästa sommar SKALL fönstren målas! 

*

Ja-a…det här är nu rätt långt från advents-feelis, men som sjuk har man

tid att planera när man inte orkar med något annat :D

Nästa år  - då blir det nya vindar i stugan!

omintenågotannatsomjagaldrigräknatmedkommerivägenochsaboterarallt…

HOSIANNA...

…och första advent.

Och vi skulle fira helgen på stugan med lutfisk och sillbord och

skogspromenader och glögg och brasa och böcker och

bästa sällskapet och ja. 

Och ja, så går jag och klämmer till med världens förkylning ungefär

när det mesta är, om nu inte helt fysiskt men i tankarna åtminstone, 

färdigtpackat och hundarna inser att det är något på gång.

Ja, gissa hur skoj det är att i det skedet, någon timme innan avfärd fullständigt krokna

i en eländig förkylning! 

Så planerna fick stöpas om.

Det slutade med att särbon, eller veckoslutsnärbon, helst inte ville umgås alls 

för att inte bli förkyld själv 

(rätt förståeligt även om jag undrar var det där ridderliga; jag släpper

allt och kommer och sköter om dig! försvann? Hehehe)

Lillungen drog iväg han också så lillajulen firade jag all by my self i år, 

uppkrypen i mitt  kära soffhörn, med hundar och katt, 

näsdukar, några småtorra mandariner

och lite varmt att dricka.

Till all tur hade jag hunnit till bibban innan, så läsbart fanns det gott om.

Och ved hade jag inne också - så någon s t ö r r e  nöd gick det ju inte på mig

om man skall vara helt ärlig!

Innan advent hade jag inte riktigt kommit igång med pyntandet här hemma,

för vi skulle ju inte vara här hemma, liksom.

Men ljusstakarna till fönstren orkade jag ändå släpa fram.

I år leker jag att det är ljuset som gör stämningen.

Alla tomtar och änglar och granar och kransar och adventsljusstaken och

julkalendrar och ja typ allt ligger ännu och sover sin djupaste

sommarsömn i någon dammig låda uppe på vinden.

Och vet ni, det räcker alldeles utmärkt!

Mest av allt är det ljuset som gör stämningen.

Och smakerna och dofterna förstås, men de återkommer jag till bara jag 

återfår mitt lukt- och smaksinne.

Senare på kvällen knapprade jag iväg en lite lillajulshälsning till min äldre grabb och undrade

vad han sysslade med där borta i Österrike.

Det visade sig att han satt i en hotell-lobby i Wien, och filade på ett skolarbete.

Det var nämligen så att han hade lovat låna ut sin

lägenhet i Salzburg åt några vänners långväga-gäster från Hongkong och 

Dubai som inte hade fått fixat hotellrum (i tid…). 

Så han tyckte att då kan han ju lika gärna passa på och åka till Wien och

kolla in hur det är där.

Så lite oförväntat sitter jag och chattar mig igenom lillajulsnatten med honom.

Så, nu siktar jag, eller vi, på att "fira lillajul" på stugan nästa veckoslut istället 

för det finns väl ingenstans skrivet att man inte kan göra så? 

Och det beslutet till ära skall jag ta och öppna en ny förpackning 

näsdukar! 

Det ni…;)

Må gott och håll er friska!

Och en fin första advent - förstås!!!

SÅDANT DÄR BARA-VARA-VECKOSLUT...

…och oj, oj och oj, vad skönt och behövligt det har varit!

Absolut inget, i n g e t  alls, inbokat om man inte räknar med fredagskvällens

bio-chaufför för ungdomarna dit.

Jag är hemskt svag för då dagar bara får bli som de blir.

Och man får gå lite på känslan vad man vill göra. Och känna efter om man nu

vill det över huvudtaget.

Extra skönt med ett sådant veckoslut just så där innan adventstider och

den där julhetsen som ,hur man än försöker värja sig, ändå har en tendens 

att komma krypande och kasta sig över en när man minst anar det.

Idag blev det att sova så där underbart länge att det är snudd på att det inte

är okej att göra det - om man inte är en tonåring eller så.

Och det är rätt länge sedan jag kunnat dra på den strängen…

Att vi överhuvudtaget lyckades ta oss upp från bolstren under dygnets ljusa timmar är

nog att tacka brorsans hund för. DEN verkar inte ha någon som helst sorts inbyggd 

veckoslutsklocka i sig alls och tycker att det minsann är läge att få käk samma tid på

morgonen vardag som helg! 

O my, vad den hunden har mycket att lära sig ännu om vanorna

i det här huset! 

Och oj, vad den hunden ännu har att lära sig att veckoslut med inget inbokat alls

oftast betyder promenader ut i naturen. Just den biten tror jag inte den har något emot alls.

Inte jag heller.

Jag kunde vandra dagarna i ända.

Fick medlurad lillungen och särbon och packade ryggsäcken med kaffe och kakao och 

smarriga smörgåsar på nygräddat skärgårdsbröd 

(på tal om det ja; DET receptet skall jag dela med mig - det är det bästa av alla skäribröd jag bakat någonsin!)

De ljusa timmarna i november är ju inte så många, och om man dessutom är lite söndagssen i starten,

så blir det kanske inte så långa vandringar men ändå lagom att hinna kasta av sig

åtminstone lite av sin stress och vardagsbekymmer och allt det där som så 

illvilligt vill sätta sig mellan skulderbladen och knyta ihop sig där och bara mola på.

Medan vi gick där så kom vi in på det här med hur viktigt det för många är att 

visa upp en fasad och kanske försöka vara något annat än vad man är.

Att man så gärna lyfter fram något som kan få en att verka lite häftigare än vad man

i verkligheten är. Att man skall passa in någonstans.

Intressant diskussion i sig. 

Plötsligt började jag bara sprutskratta.

Det jag älskar mest att göra på mina lediga dagar skulle nog inte vinna någon

tävling i den sexigaste fritidssysslan precis.

Jag menar; det finns nog inte så himla många som tycker att en promenad

på några kilometer i novemberslaskig skog är det absolut bästa man kan göra en

ledig söndag. Eller…?

Jo, jag kanske har ett par sådana här i soffhörnet med mig just nu.

(Jag tror faktiskt de andra tvåbenta gillade det också - i alla fall lite)

Novemberslask kan faktiskt vara lite bättre än sitt rykte - om man bara ger sig ut.

Så länge det är ljust. Och det är ju inte så länge, så det är kanske mer det som är problemet?

Kom på att det inte är novemberrusket i sig som gör mig taggig och avig inombords, 

det är avsaknaden av ljuset som gör det!

Så lite snö(slask) som får allt att vara lite, lite ljusare gör underverk!

*

Och snart blir det att tända ljuset därute i buskar och granar, i 

fönster och på trappor - undrar hur prima det kommer att kännas!

I väntan på det - en skön novembervecka till var och en.

Njut av…eh…november!