NI VET DE DÄR SMÅ, SMÅ, FÅNIGT SMÅ TINGEN...

… i vardagen.

På facebook snurrar för tillfället ivrigt en utmaning om att fota sin vardag i fem

dagar. Många tycker att det är en återvändning tillbaka till det vad facebook

i tiderna var tänkt för. Andra river sig i håret åt bilder på morgonkaffet -

gärna i en Muminmugg…vi är ju från Muminland vi!

Jag tycker själv att det på sitt sätt är rätt skoj.

Det är ju det vi vardags-bloggare håller på med.

Delar med oss av vår helt vanliga vardag.

Tänk bara på framtidens forskare som förmodligen har en enorm

mängd information om vårt sätt att leva här och nu, både i text och bild, att plöja

igenom. 

Tänk nu, kanske någon forskare någon gång i slutet av 2000-talet

hittar mitt foto om hur vi i vår familj firar påsk.

Ofta, ofta har det varit invigning av stuglivet på samma gång.

Mina barn kommer att minnas hur de letat påskägg i 

mer eller mindre isande havsvind, i vårblek skärgårdsnatur.

Gömställen för äggen är begränsade men alla år lyckas jag påskharen

hitta några nya ställen….

Är havet öppet till påsk, vilket händer nu och då, är det obligatoriskt

invigande av kastspöet som står på programmet.

Oftast är fiskelyckan så där…sååå ivriga fiskare är ingen av oss att vi skulle

lita på att det blir färsk fisk endera dagen…

Men det är njutbart att bara testa in kastknycken. Den brukar bli 

bättre fram emot midsommar. Och då serveras det färsk abborre lite

nu och då. Jag säger bara färsk fisk och nypotatis. 

Också det ett fånigt litet vardagsting att bli lite lycklig över, liksom!

Och när vi nu är inne på de där små vardagliga tingen så går det inte att 

förbise vår "vädersten". Invid bryggan finns en ensam sten som 

med skarp tydlighet visar vattnets höjningar och sänkningar.

När det ser ut så här betyder det att det blir fint väder även följande dag.

Vi kollar in stenen utan att tänka desto mer på att vi läser naturens

egna väderleksrapport. 

Så här på våren blir det att "kolla in" att vikens alla invånare hittat hem från sina vintervisten.

Även de återkommer till "stugan i norr".

Strandskatan var på plats. Check.

Än så länge var hen/den ensam.
Däremot hade många andra vik-invånare återkommit med sina partners.
Endel hade inte helt kommit underfund med vem de nu sen riktigt skall bilda familj med, men
allt det där var på gångs med en härlig aktivitet!

Framtida historiker och forskare må undra men även om jag är rätt
med på kartan om vad som händer ute i världen, om kriser, både ekonomiska och
geopolitiska, så är det ändå de där små, små, fånigt små vardagstingen
som kryper över nyhetströskeln i den här bloggen!

Här kommer nu och för alltid att presenteras en alldeles vanlig
medelålders-kvinnas alldeles vanliga vardag.

I mer än fem dagar, hahhahaaa...

Sorry…det får ni leva med :D!

ETT STORT TACK TILL VÄDERGUDARNA...

…man kan ju inget annat än ödmjukt ta emot en påskledighet med sol och värme

och spegelblankt hav och god mat och ja hela paletten.

Mellan varven hann jag in till storstan på en 50-årsfest som

var precis så varmhjärtad och glad som mannen som firades själv är.

Skratten, och talen och musiken lämnade jag kvar i stan och styrde

tillbaka ut till stugans tysthet.

*

Det var mycket tranor i farten, men också sjöfågel - till och med några alldeles nya

bekantskaper i viken, och det var ju en härlig överraskning det!

Nu har jag åter landat i mitt soffhörn, helgens sol och havsvindar hettar på kinderna.

Säger bara igen - ett sådant väder! På sina ställen nästan 20 grader även

om det ute vid havet var helt okej med dubbla tröjor…

Till natten öppnade jag de dubbla fönstren ut mot havet och lät brisen

ta sig in. Dubbla täcken och man sover som en stock!

Bara det att jag har den dåliga ovanan att sova med ena armen utsträckt under 

huvudet då jag sover på sida. Vilket jag oftast gör.

Så även denna natt då temperaturen ändå kröp ner till nollstrecket.

I sömnen drog jag då armen in under täcket och….iiiiikkk!!! 

Den var så iskall att i min yrvakna förskräckelse så ville jag ta tag i armen och 

- slänga ut den!

Började sprutskratta när jag insåg att den där isiga saken liksom sitter fast i mig...

Innan jag somnade om djupt inkrypen bland mina täcken hörde

jag orrspel på håll, men var alldeles för sömnig (och frusen) för att stiga 

upp så okristligt tidigt…

Somnade om medan ejdrarna kuttrade på i viken, 

och även om jag kan förbanna vintern i detta norra hörn av världen,

så lika mycket älskar jag vårens skådespel i naturen.

Låter som världens mest uttjatade plattityder, men 

alla har vi vårt…inte sant!

INGEN PÅSKHARE I ÅR...

…istället en Påsk-ekorre som onekligen påminner om en koalabjörn.

Men det är nu som det är under påsken, allt är möjligt.

Tanter flyger till Blåkulla med en katt på kvasten, haren lägger ägg,

och Jesus uppstod från det döda, lite så där bara...

Med andra ord, mycket märkligt kan hända, varför då inte en påskekorre?

Skönaste påskhelg till er alla!

önskar,

LÄNGTAR SÅ HJÄRTAT SPRICKER...

…nu, eller alldeles om någon dag så får jag än en gång styra motorhuven mot

paradiset i mitt liv. 

En vinter har åter passerat och när jag bläddrar i bilder från i fjol kommer

en längtan över mig som får mitt hjärta att skrynkla ihop sig en aning.

Längtar så. 

Efter doften av hav och gammal vass, efter tystnaden och ljuset, efter 

öppenheten i landskapet (eller kanske havskapet…) 

Efter det enkla i allt.

Att man ändå kan sitta och nästan räkna timmarna efter något man

upplevt i större delen av sitt liv. Varje vår. Inget exotiskt alls, inget

spännande eller speciellt.

Och ändå så att hjärtat nästan spricker.

Av längtan.

Helt stolligt!

tycker,

HEMMA IGEN...

…efter en weekend i Oslo.

Fast det kändes som så mycket längre för alla fina minnen som 

som kommer att stanna länge, länge.

Familjen sammanstrålade på flygfältet och precis innan planet skulle gå, 

kunde det konstateras att ett stycke kostym liksom hade blivit glömd,

så en av tre herrar saknade festklädsel.

Med andra ord var programmet för fredagskvällen "fixad". Det blev kostymjakt

i Oslo city.  Men det ordnade upp sig, och medan herrarna jagade kostymer, kravatter och annat stuff

hann jag med en liten sväng på stan, jag med. Satte mig på en uteservering, och i den sena kvällssolen,

åt jag en fantastiskt god ravioli, lite gott rött till och bara njöt av att det var vår, buskarna

knoppades, och även om träden ännu vara kala, så kände man att något var på gångs.

Vid Akerelvas stränder var det lite smått parbildning på gångs. 

Det låg i luften. Det kände man. 

Gick en promenad längs älven innan jag tog mig till hotellrummet och

bara njöt av den spirande, skira våren.

Morgonen grydde med regntunga skyar, men det är inget att bekymra sig över.

Regn på bröllopsdagen lär betyda lycka. Säger de som vet.

Vigseln var i Akershus-slottskirke , och så vacker att redan vid de första tonerna

kunde jag konstatera att jag är försedd med alldeles för lite näsdukar, dvs inga.

Det var bara så vackert! Och jag blir tokrörd av sådant!

Ja, suck - sådan är jag!

I samband med vigseln, blev också brudparets lilla dotter döpt.

Den sötaste lilla tös, omringad av sina tre halvbröder, blivande 

faddrar och så de alldeles, alldeles nyvigda, 

lyckliga och härligt kära föräldrarna!

Åh, bara så underbart för en gammal romantiker som jag.

Bröllopsfesten hölls i Sand i Nord-Odal, och sällan har jag varit på en

bröllopsfest då det varit så mycket vackra och rörande tal! 

(Senare på kvällen fanns det inte så mycket till smink kvar, liksom…)

Brudens och brudgummens far höll verkligt fina tal, men det fanns tre tal som

smälte hjärtan hos precis alla! 

Det första var av brudens son, under tio år gammal, som säger att han har den

finaste mamman i världen, och att hon gjort ett bra val, för brudgummen är det bästa som

hänt dem.

Jag lovar! Inget öga var torrt! Inget!

Han var festens yngsta talare, men också festens äldsta talare, brudgummens

mormor (min svärmor för övrigt, för att få ordning på det här), 

nyss fyllda 90, förorsakade en inte så liten snyftorgie i sitt tal till brudparet om

hur viktigt det är att se sig själv, och varandra, långt i framtiden, 

tillsammans på en bänk i trädgården,

åldrandes,

vetande om att man gjort sitt allt för varann och för sina barn.

Det är dit man skall sträva.

Eller som min bordsgranne, syster till brudens mor, sade;

Tänk att det skall vara festens äldste som är den som ser längst framåt i framtiden.

Och så brudens tal till brudgummen…så kärleksfullt, äkta och rörande!

Jag minns när han som igår stod brudgum ringde till mig och berättade om

att han träffat denna kvinna och sade att han kan tala i timmar och

åter i timmar med henne och alltid finns det nytt att tala om.

Jag svarade att så vitt jag vet, så är det kanske det absolut viktigaste tecken på

att en förälskelse har en chans att överleva och bli till kärlek.

Att det alltid finns något man vill tala om, tala med, tala för, just den personen.

Det är liksom koden. För kärlek. 

De här två har precis startat sin vandring tillsammans och jag

tror att de har valt rätt - för båda har de hjärtat på rätt ställe.

Och inte bara för varandra utan också för andra.

När jag själv stod brud, för 25 år sedan, var detta bröllops brudgum

brudnäbb på mitt bröllop. Då var han, ja..vad kan han har varit…7 år?

*

Nu har jag landat rörd och glad och lycklig och fån-varm-i-hjärtat i mitt soffhörn igen.

Och nej, jag har inga bilder från bröllopet. 

Jag velade länge och väl om jag skulle släpa kameran med mig eller inte. 

Men jag gjorde inte det, jag valde att resa riktigt light denna gång.

Jag visste att det skulle finnas många duktiga fotografer på plats, så jag kommer att få bilder.

Alla bilder behöver man inte ta själv…;)

*

Hunden är hemkommen från hundhotellet och har krupit ihop i en lycklig knut i 

andra ändan av soffan, den med.

Katten, som stannat hemma som "husvakt" ligger lika nöjd i en fåtölj invid brasan.

Den äldre sonen är lyckligt hemma hos sin käresta och lillungen har ramlat

in i sitt eget lilla rike i övervåningen. Skratt över skype hörs ner hit till soffhörnet.

Vardagen är tillbaka, allt är som vanligt - bara med ett guldkorn av minnen rikare.

Igen.

 Söndag kväll hos,