…efter en weekend i Oslo.
Fast det kändes som så mycket längre för alla fina minnen som
som kommer att stanna länge, länge.
Familjen sammanstrålade på flygfältet och precis innan planet skulle gå,
kunde det konstateras att ett stycke kostym liksom hade blivit glömd,
så en av tre herrar saknade festklädsel.
Med andra ord var programmet för fredagskvällen "fixad". Det blev kostymjakt
i Oslo city. Men det ordnade upp sig, och medan herrarna jagade kostymer, kravatter och annat stuff
hann jag med en liten sväng på stan, jag med. Satte mig på en uteservering, och i den sena kvällssolen,
åt jag en fantastiskt god ravioli, lite gott rött till och bara njöt av att det var vår, buskarna
knoppades, och även om träden ännu vara kala, så kände man att något var på gångs.
Vid Akerelvas stränder var det lite smått parbildning på gångs.
Det låg i luften. Det kände man.
Gick en promenad längs älven innan jag tog mig till hotellrummet och
bara njöt av den spirande, skira våren.
Morgonen grydde med regntunga skyar, men det är inget att bekymra sig över.
Regn på bröllopsdagen lär betyda lycka. Säger de som vet.
Vigseln var i Akershus-slottskirke , och så vacker att redan vid de första tonerna
kunde jag konstatera att jag är försedd med alldeles för lite näsdukar, dvs inga.
Det var bara så vackert! Och jag blir tokrörd av sådant!
Ja, suck - sådan är jag!
I samband med vigseln, blev också brudparets lilla dotter döpt.
Den sötaste lilla tös, omringad av sina tre halvbröder, blivande
faddrar och så de alldeles, alldeles nyvigda,
lyckliga och härligt kära föräldrarna!
Åh, bara så underbart för en gammal romantiker som jag.
Bröllopsfesten hölls i Sand i Nord-Odal, och sällan har jag varit på en
bröllopsfest då det varit så mycket vackra och rörande tal!
(Senare på kvällen fanns det inte så mycket till smink kvar, liksom…)
Brudens och brudgummens far höll verkligt fina tal, men det fanns tre tal som
smälte hjärtan hos precis alla!
Det första var av brudens son, under tio år gammal, som säger att han har den
finaste mamman i världen, och att hon gjort ett bra val, för brudgummen är det bästa som
hänt dem.
Jag lovar! Inget öga var torrt! Inget!
Han var festens yngsta talare, men också festens äldsta talare, brudgummens
mormor (min svärmor för övrigt, för att få ordning på det här),
nyss fyllda 90, förorsakade en inte så liten snyftorgie i sitt tal till brudparet om
hur viktigt det är att se sig själv, och varandra, långt i framtiden,
tillsammans på en bänk i trädgården,
åldrandes,
vetande om att man gjort sitt allt för varann och för sina barn.
Det är dit man skall sträva.
Eller som min bordsgranne, syster till brudens mor, sade;
Tänk att det skall vara festens äldste som är den som ser längst framåt i framtiden.
Och så brudens tal till brudgummen…så kärleksfullt, äkta och rörande!
Jag minns när han som igår stod brudgum ringde till mig och berättade om
att han träffat denna kvinna och sade att han kan tala i timmar och
åter i timmar med henne och alltid finns det nytt att tala om.
Jag svarade att så vitt jag vet, så är det kanske det absolut viktigaste tecken på
att en förälskelse har en chans att överleva och bli till kärlek.
Att det alltid finns något man vill tala om, tala med, tala för, just den personen.
Det är liksom koden. För kärlek.
De här två har precis startat sin vandring tillsammans och jag
tror att de har valt rätt - för båda har de hjärtat på rätt ställe.
Och inte bara för varandra utan också för andra.
När jag själv stod brud, för 25 år sedan, var detta bröllops brudgum
brudnäbb på mitt bröllop. Då var han, ja..vad kan han har varit…7 år?
*
Nu har jag landat rörd och glad och lycklig och fån-varm-i-hjärtat i mitt soffhörn igen.
Och nej, jag har inga bilder från bröllopet.
Jag velade länge och väl om jag skulle släpa kameran med mig eller inte.
Men jag gjorde inte det, jag valde att resa riktigt light denna gång.
Jag visste att det skulle finnas många duktiga fotografer på plats, så jag kommer att få bilder.
Alla bilder behöver man inte ta själv…;)
*
Hunden är hemkommen från hundhotellet och har krupit ihop i en lycklig knut i
andra ändan av soffan, den med.
Katten, som stannat hemma som "husvakt" ligger lika nöjd i en fåtölj invid brasan.
Den äldre sonen är lyckligt hemma hos sin käresta och lillungen har ramlat
in i sitt eget lilla rike i övervåningen. Skratt över skype hörs ner hit till soffhörnet.
Vardagen är tillbaka, allt är som vanligt - bara med ett guldkorn av minnen rikare.
Igen.
Söndag kväll hos,
