HEMMA IGEN...

…efter en weekend i Oslo.
Fast det kändes som så mycket längre för alla fina minnen som 
som kommer att stanna länge, länge.

Familjen sammanstrålade på flygfältet och precis innan planet skulle gå, 
kunde det konstateras att ett stycke kostym liksom hade blivit glömd,
så en av tre herrar saknade festklädsel.
Med andra ord var programmet för fredagskvällen "fixad". Det blev kostymjakt
i Oslo city.  Men det ordnade upp sig, och medan herrarna jagade kostymer, kravatter och annat stuff
hann jag med en liten sväng på stan, jag med. Satte mig på en uteservering, och i den sena kvällssolen,
åt jag en fantastiskt god ravioli, lite gott rött till och bara njöt av att det var vår, buskarna
knoppades, och även om träden ännu vara kala, så kände man att något var på gångs.

Vid Akerelvas stränder var det lite smått parbildning på gångs. 
Det låg i luften. Det kände man. 
Gick en promenad längs älven innan jag tog mig till hotellrummet och
bara njöt av den spirande, skira våren.

Morgonen grydde med regntunga skyar, men det är inget att bekymra sig över.
Regn på bröllopsdagen lär betyda lycka. Säger de som vet.

Vigseln var i Akershus-slottskirke , och så vacker att redan vid de första tonerna
kunde jag konstatera att jag är försedd med alldeles för lite näsdukar, dvs inga.
Det var bara så vackert! Och jag blir tokrörd av sådant!
Ja, suck - sådan är jag!

I samband med vigseln, blev också brudparets lilla dotter döpt.
Den sötaste lilla tös, omringad av sina tre halvbröder, blivande 
faddrar och så de alldeles, alldeles nyvigda, 
lyckliga och härligt kära föräldrarna!

Åh, bara så underbart för en gammal romantiker som jag.

Bröllopsfesten hölls i Sand i Nord-Odal, och sällan har jag varit på en
bröllopsfest då det varit så mycket vackra och rörande tal! 
(Senare på kvällen fanns det inte så mycket till smink kvar, liksom…)

Brudens och brudgummens far höll verkligt fina tal, men det fanns tre tal som
smälte hjärtan hos precis alla! 
Det första var av brudens son, under tio år gammal, som säger att han har den
finaste mamman i världen, och att hon gjort ett bra val, för brudgummen är det bästa som
hänt dem.
Jag lovar! Inget öga var torrt! Inget!
Han var festens yngsta talare, men också festens äldsta talare, brudgummens
mormor (min svärmor för övrigt, för att få ordning på det här)
nyss fyllda 90, förorsakade en inte så liten snyftorgie i sitt tal till brudparet om
hur viktigt det är att se sig själv, och varandra, långt i framtiden, 
tillsammans på en bänk i trädgården,
åldrandes,
vetande om att man gjort sitt allt för varann och för sina barn.
Det är dit man skall sträva.

Eller som min bordsgranne, syster till brudens mor, sade;
Tänk att det skall vara festens äldste som är den som ser längst framåt i framtiden.

Och så brudens tal till brudgummen…så kärleksfullt, äkta och rörande!

Jag minns när han som igår stod brudgum ringde till mig och berättade om
att han träffat denna kvinna och sade att han kan tala i timmar och
åter i timmar med henne och alltid finns det nytt att tala om.
Jag svarade att så vitt jag vet, så är det kanske det absolut viktigaste tecken på
att en förälskelse har en chans att överleva och bli till kärlek.
Att det alltid finns något man vill tala om, tala med, tala för, just den personen.
Det är liksom koden. För kärlek. 

De här två har precis startat sin vandring tillsammans och jag
tror att de har valt rätt - för båda har de hjärtat på rätt ställe.
Och inte bara för varandra utan också för andra.

När jag själv stod brud, för 25 år sedan, var detta bröllops brudgum
brudnäbb på mitt bröllop. Då var han, ja..vad kan han har varit…7 år?

*

Nu har jag landat rörd och glad och lycklig och fån-varm-i-hjärtat i mitt soffhörn igen.
Och nej, jag har inga bilder från bröllopet. 
Jag velade länge och väl om jag skulle släpa kameran med mig eller inte. 
Men jag gjorde inte det, jag valde att resa riktigt light denna gång.
Jag visste att det skulle finnas många duktiga fotografer på plats, så jag kommer att få bilder.
Alla bilder behöver man inte ta själv…;)

*

Hunden är hemkommen från hundhotellet och har krupit ihop i en lycklig knut i 
andra ändan av soffan, den med.
Katten, som stannat hemma som "husvakt" ligger lika nöjd i en fåtölj invid brasan.
Den äldre sonen är lyckligt hemma hos sin käresta och lillungen har ramlat
in i sitt eget lilla rike i övervåningen. Skratt över skype hörs ner hit till soffhörnet.

Vardagen är tillbaka, allt är som vanligt - bara med ett guldkorn av minnen rikare.
Igen.

 Söndag kväll hos,

DET KNOPPAS...

…även om Karin Boye var av den åsikten att det gör ont när knoppar brister,
och dikten är galet vacker, så händer något helt annat i mig - och banne mig inte gör det 
ont inte…tvärtom!

Packar min kappsäck medan eftermiddagssolen försöker lysa in genom mina
otvättade fönster. I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Oslo
på bröllop. När jag själv gifte mig för tjugofem är sedan, då var brudgummen
en liten, glad kille på 6 år (ungefär) och vår brudnäbb. 
Och han var så söt så man kunde äta upp honom.
Nu skall han gifta sig.

Oj, oj, vad det sätter perspektiv på tid. 
En och annan vår har knoppats här emellan.

Jag känner tiden som ett kapital som ingen kan ta ifrån mig.
Ingen lågkonjunktur, ingen inflation i världen kan äta från det.

När jag packat (nästan) klart tar jag krattan i vacker hand och går ut en sväng i trädgården.

Från plommonträdet följer en sällskaplig rödhake med vad jag sysslar med.
Han (jag tror det är en han) har redan ett dryga par veckor flaxat omkring i mina
buskar. Efter att det blev kyligt igen, och flugorna försvann, har han varit en
ivrig gäst bland de kvarglömda talgbollarna. 
Han är modig - kanske till och med lite dumdristig - för kattens närvaro bekommer
inte honom nämnvärt. 
Men det är ju så det är i livet. De modiga, de kanske lite dumdristiga, får ta för sig 
först. Rödhaken har redan koll på sitt revir. Att katten vässer sina klor precis
intill verkar störa honom föga.
Är det mod eller är det dumhet? 
Återstår att se.
Våren har ju bara börjat.

(till saken hör, att förutom min egen katt så finns här fyra-fem andra katter
som håller min trädgård lite som sitt revir, de med….)

Jag skulle ju vilja att min katt bara skulle ta möss i mängder, vilket hon i och för sig gör.
Det är sällan hon lyckas med att ta en fågel, men det händer.
Jag vill så gärna tro att hon bara lyckas fånga fåglar som är försvagade av någon orsak…

Men jag vet ju inte.
Jag uppskattar alla fåglar, som vill bygga bo hos mig, och jag uppskattar att se katter få
gå fritt och leva ett för dem naturligt liv.
Det blir en liten kollision där.
Katter hör ju inte naturligt till vår natur.
Men…ändå.

Det blir knepigt, hur man än svänger på det!

Så jag matar min katt med godiskattmat, så hon åtminstone inte på grund av hunger
ger sig på fåglarna. Å andra sidan…hon tar inte möss heller för hungern, det vet jag
eftersom jag brukar hitta mössen snyggt uppradade framför min bil(!)dörr...
Det här ÄR knepigt!


Sätter mig en stund på den solvarma mossan på det som någon gång varit gräsmatta,
numera moss-matta bakom bastuknuten.
Där har scilla och någon enstaka snödroppe erövrat åt sig ett alldeles eget revir, de med.

Om någon dag, eller vecka, kommer hela området att vara täckt av blå scillor.
Här kan man inte kratta - det förstår ju vem som helst!

Går in tillbaka. Bjuder katten på gourmetkattmat och packar det sista.

I morgon är jobb och köra hund till hundhotell och hämta barn och stämma träff och 
sedan är det Oslo som väntar.
Och bröllop. Och dop. Och fest. Och vår. 

Och jag tycker så om tiden när knoppar brister!

av,

DET ÄR MED VÄNSKAP...


…som med så mycket annat, lite patina på ytan och det blir bara vackrare!

Igår morse steg jag upp och genomförde de alldeles vanliga morgonsysslorna i
alldeles vanlig ordning och i alldeles vanlig takt.
Hade småplanerat in en långpromenad i skogen, i det nästan kriminellt fina vårvädret.
Visserligen var vinden lite kall, men ändå.

Någonstans när jag är inne på den andra koppen kaffe och en halvläst morgontidning, 
ringer telefonen.
Och en väninna, som vi haft så himla mycket skoj tillsammans med då någon gång i 
tidernas begynnelse, är i andra ändan.

- Hej, vad gör du? Tänkte om jag skulle sätta mig i bilen och komma åkande ditåt? 
Var bor du förresten? Jasså, i Ingå!
Det tar några timmar, men om jag startar nu borde jag vara framme fram emot tolv!

Nu kan det här ju låta som om vilket samtal mellan vänner som helst, 
och det är det i och för sig. Det är bara det att vi inte setts på 15 år!
Femton år! 

Visst har vi snarvlats vid i telefon nu och då, men inte ens det speciellt ofta. 
F e m t o n  å r - jag kan knappt tro det - att tiden går så rasande fort.

Och så är hon plötsligt där i andra ändan av samtalet, 
en alldeles vanlig lördag morgon och
redo att sätta sig i bilen och komma susande.

Man blir ju så glad av sådant att man nästan slår knut på sig!
För det är ju så som det är med de där guldkornen till vänner.
Tiden som går biter inte på sann vänskap.

Och så kom hon, lika underbart sprallig och glad och underbar som alltid.
Vi satte oss i solen, flyttade korgstolarna efter solens gång, och pratade, skrattade,
asgarvade så tårarna rann och det var bara helt magiskt.
Timmarna, alla sju, gick som sekunder. 
Pratet bara inte sinade, inte skrattet heller!
Hur det ändå är möjligt att avstånd, både i tid och rum, inte har en chans att 
sudda ut en riktigt djup vänskap.

Jag blir så in i själen lycklig av det!
Visst har vi båda fått ett skimmer av vacker patina på oss sedan de där underbart yra
åren i början av 80-talet, då vi träffades.
Men inombords är vi precis lika som då - och jo, jag har sagt det tidigare, men 
det finns inget som slår en sådan vänskap. 
Inget!


Någon gång skall jag samla alla dessa underbara människor som 
på ett eller annat sätt kommit att betyda så mycket för mig 
och bjuda dem på en sjudundrande fest.
Because they're worth it!!!

Jap, det skall jag göra!


ETT NYTT TRÄDGÅRDSÅR...



…och en sväng i trädgården på jakt efter de där småsmå efterlängtade tecken på liv.
Någon liten krokus här, kärleksörtens knoppar. Klematisen ser inte så himla levande ut, men
det brukar den inte göra ännu den här tiden.

Den kvarglömda urnan med taklök talar sitt karga språk, allt övervintrar inte.
Kanske en liten rostig urna ändå var för kargt för den tuffaste av alla?

Solen har gått i moln och innan jag ger mig ut på promenad med hunden kryper jag upp
i mitt älskade soffhörn med en kopp kaffe och bläddrar i några trädgårdstidningar.

Har nog viktigare saker som jag borde ta itu med, men lite verklighetsflykt nu och då
skadar väl ändå inte, eller hur?

Var skall jag placera mina nya pallkragar? 
Skall jag ha utemöblerna på samma plats i år som
i fjol? Visst var det en bra plats, med vandrande skugga från pilträdet?
Vad skall jag satsa på i blomlådan vid "lilla parkbänken". Pelargonerna borde
få ny mylla! Skall jag ta itu med det idag? 
Eller skall jag istället såga de där brustna grenarna från
aroniabusken? Jag ser grenarna från min plats i 
soffhörnet, de hänger där lite ledsna.

Jo, jag skall nog ta itu med det just nu! Annars är risken stor att jag fastnar
här i världens bästa soffhörn…

…men var lade jag grensaxen nu då…?

Sen drar jag iväg på promenad innan jag packar skolväskan min inför
kvällens kurs. 

Inga stora nyheter, eller tankar, bara skön avslappnad vardagstillvaro, 
lite sådant idag, från soffhörnet hos

FROST PÅ NATTEN...


…men dagarna! 
Jag säger då det! 
Sällan blir man så bortskämd med underbart varma
vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 
En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 
Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 
förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 
Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.
Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!
Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 
Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!
Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,
för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.
Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.
Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.
Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 
Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.
För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig
inifrån som en elak cancer.
Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta
tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.
Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 
tid för mig själv,
tid för något helt annat att fokusera på, 
något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig
rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 
att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 
kanske till och med ett obetydligt, 
steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 
Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!