TILLVARONS TRISTESS...

...ja ni vet de där stunderna när man ruskat de sista stänken av semesterns soldränkta tillvaro

av sig och vardagslunken har blivit det som gäller.

Vakna. Väcka barn. Frukost. Puss. Ha en bra dag! Åka till jobbet.

Telefonsamtal och mail. Möten. Prat. Butiken. Hem. Ut med hunden. Hjälp med läxor.

Dusch. En film. En bok. I säng. Sömn.

Det blir så lätt att man slinker in i tillvarons tristess, lite utan att man ens märker

det själv. Därför blev jag så glad över en facebook-uppdatering jag läste

häromdagen. Där räknade personen upp allt han älskade.

Det där som gör en glad, lycklig, tillfreds och nöjd.

Det blev en udda samling. Udda, men sann för honom.

Någon dag skall jag också skriva ner allt jag älskar, de där sakerna som 

ger tillvarons tristess guldkant.

I morse när jag körde till jobbet kom jag på mig själv att faktiskt se på de där människorna jag 

möter så gott som varje morgon. Att verkligen se dem.

Jag rattar min bil samma väg varje morgon, förbi ungdomar som står och väntar på bussen.

De står där gängliga och lite vilsna, endel udda, andra ganska osynliga.

När jag närmar mig jobbet kör jag förbi fler barn på busshållplatserna. De som skall till lågstadiet.

Kan räkna ut vilka som är ettor. Man känner igen dem på sina stora och alldeles 

nya ryggsäckar och ännu en 

liten spänd hållning i allt det nya.

Jag kör ofta förbi en man klädd i diverse snyggsnärtiga kostymer som är ute med sin hund. 

Eller sin och sin, i min fantasi är det nog dotterns hund, en liten chihuahua. 

Den lilla, lilla hunden, mannen i sin modekostym, ofta talande i sin lika snärtiga telefon. 

Mitt ute på bondvischan blir det som en krydda i allt det präktiga.

Lite senare möter jag ofta en annan man som också är ute med sin hund.

Han har nästan alltid gummistövlar på sig, rejält klädd, ute oberoende av väder, 

alltid samma tid, med sin hund av odefinierbar ras. 

De är båda lite charmigt gråa i skägget. Han talar aldrig i telefon, den är förmodligen

hemma på skänken.

Jag ser på kvinnan som sakta kommer gående. Hon närmar sig nog pensionsåldern, men är

tydligen på väg till jobbet. Hon går sakta. Men det är inte för detta jag märker henne.

Nej, hon har nästan varje dag en liten bukett färska blommor från trädgården i näven.

Inom mig ser jag henne placera den lilla vasen med färska blommor från trädgården fram.

Lägger hon dem på sitt arbetsbord, eller på ett gemensamt kaffebord? 

Det vet jag inte, men jag märker hennes bukett där hon går.

I ett litet rött torp bor en kvinna som ibland börjar jobba senare. Kanske har hon turarbete?

Ibland ser jag henne på morgonen, ibland inte.

Då jag ser henne tassar hon ut till sin postlåda iklädd en blå morgonrock med vita blommor på.

Alldeles för stor, och alldeles underbar i sin aura av långmorgon.

En ung kille springer till tåget, han är lika sen varje morgon. Nästan.

Ibland kanske han är i tid? Eller så har han försovit sig?

När man öppnar ögonen och ser då är faktiskt inte tillvarons tristess kanske inte alls så

tråkig som man tror?

Kanske någon ser på mig som hon som matar sina igelkottar varje kväll.

Som hon som hänger sin tvätt i en viss ordning. Som dricker kaffet ute från mars till oktober.

Vad de inte vet, och som knappast syns utanpå, är att också 

tillvarons tristess kan vara helt okej.

Om man vill.

EN SÅDAN DÄR MORGON....

 ...vaknade därute där allt är så tyst och stilla. Där tiden har en annan rytm

och klockan bara är siffror.

Drog på mig morgonrocken, stack fötterna i ett par utslitna, men härligt värmande, tofflor och steg ut

på terassen, ut i det där tysta. Den där morgonen.

Lät blicken glida över viken, såg att ett gång skarvar samlats där.

Och då, medan jag står där yrvaken, i en rosa morgonrock och slitna tofflor kommer den 

seglande.

Havsörnen.

Greppar kameran, hinner inte ställa in den, bara knäppa.

Bara se.

Med närmare två och en halv meter mellan vingspetsarna, får den skarvarna att krympa.

Under mina tjugosex år härute har jag aldrig sett en havsörn i viken.

Någon gång har den skymtats långt borta, men aldrig så här.

Fiskande i viken.

Jag vet redan när jag knäpper att bilderna blir suddiga, inställningarna på kameran är samma som kvällen innan. Jag hör hur långsamt den tar bilderna, jag håller andan för att inte skapa

skakningar. Eller så lite skakningar som möjligt.

Morgonrocken fladdrar kring benen och det är en sådan där morgon.

Som man minns.

 Allt är över på några minuter, den fångar sin fisk och åker en kurva över havet och landar uppe på berget. Där på Vargudden.

Jag ser hur den sliter i fisken. Den är så stor.

Sätter mig på min klippa på min sida av viken och bara ser.

 Drar morgonrocken om benen. Tofflorna har blivit fuktiga av morgondagg.

Andas djupt och fryser lite. Det har kommit lite höstsyre i luften, när jag känner efter.

Jag gillar höstsyre.
Där finns frihet.
Det är lite som att flyga.
Lite.

BUT WHY...

...är jag utan ord, varför känns det så?

Grabben min (och hans kompisar) har samlat åt sig den aningen enerverande

ovanan att svara på det mesta med ett glatt, men frågande; But why?

Ibland vill jag också ställa livet den frågan, inte för egen del - denna gång -

men för andras.

Under loppet av några veckor har det känts som om fler av mina vänner

råkat ut för tragedier i sina liv, än de vänner som upplevt lycka, eller ens bara

fortsätter tassa på som innan.

Min blogg är naturligtvis inget ställe att lyfta upp det vännerna drabbats av.

Men jag skulle vara rätt okänslig om jag skulle påstå att det inte berör

också mig, på djupet. Att se vänner drabbas.

När man står där och egentligen inte har ord som är nog att uttrycka

hur man känner, hur man skulle vilja hjälpa, hur man med-lider - lider med.

Hur man känner in i sitt hjärta, för att dessa personer har fått sin plats där.

I hjärtat.

Det finns bara ett - But Why?

Orsakerna till tragedierna är olika, ingen historia är den andra lik, så är det ju bara.

Någon kämpar för sitt liv, någon för sin kärlek, någon för sitt barn, någon för sitt jobb,

någon för sin övertygelse, någon för...ja orsakerna är lika många som vi människor.

Men när vi drabbas. Vad vi, eller de våra, än drabbas av då är tragedin ett faktum.

Livet är nu bara så konstruerat att vi alla har de där upp- och nedför- backarna att ta

oss uppför och nedför.

Jag bara känner mig så hjälplös när mina vänner befinner sig i början av

en uppförsbacke.

Och man vet att backen är tung och lång.

Och man kan bara stå där och heja på.

För alla har sin egen väg att gå.

Hur gropig den än är.

Köpte en bukett med lin i min närbutik här om dagen.

Den påminner mig om sorglösa sommardagar.

Då för länge sedan.

Det är länge sedan jag själv odlade lin. 

Då allt var så annorlunda. För mig, men just nu tänker jag främst på dem som

livet ruskat om den senaste tiden.

Jag kände de flesta av dem då.

Så livet ändå såg annorlunda ut! 

Man talar ofta om att leva i stunden, att njuta av det man har här och nu.

För en förfärlig sanning är att allt kan förvandlas till något helt annat på, om inte

ett ögonblick, så på ett andetag.

Jag vill så gärna hjälpa...mer än bara lyssna.

Och ändå är det ofta bara det man kan.

Jag vill så gärna ha ord att ge, men ibland känns det som om det inte räcker.

Inte för dem, absolut inte, men för mig.

Man åker in i den där mänskliga känslan av hjälplöshet.

Man har viljan men inte verktygen.

Lite så.

Det är då mina ord tar slut.

Då de kräver en tystnad för att hinna laddas med de känslor de, orden, vill förmedla.

Ur djupet av hjärtat.

På riktigt.

Ibland vill man bara ha ett simpelt svar på:

But Why?

På andras frågor, och på de egna.

Alltid har man inte svaren.

Det är bara så.

UTAN ORD...

...ibland pratar jag nästan hela tiden, och vissa perioder älskar jag att sätta mig ner och skriva.

Ni vet hur det är, det är som om orden bara behöver få komma ut.

Någonstans.

Sedan händer det att orden känner att de inte vill ta vägen någonstans alls.

Man tystnar, texterna tystnar, tankar tar över och de är som bär som

skall få mogna innan de är redo att plockas, färdiga att skördas, klara att ramla.

Har haft ett underbart skönt veckoslut. 

Med dem man kan vara tyst med utan att det blir besvärande och jobbigt.

Vad jag ändå uppskattar det! Att få vara tillsammans utan hemskt mycket ord

när det känns så.

Få människor är sådär riktigt bra på det.

De finns, de är inte många, men de finns, de där mänskorna som vet att 

tankar måste ibland

få ta över och peta de uttalade orden åt sidan för en stund.

Det där som hundar är så bra på. Att bara finnas där intill.

Utan att tro att det är fel någonstans.

Det är en konst som få människor behärskar, och ändå är det en så värdefull konst. 

Jag har tankarna, men orden är inte riktigt mogna än.

Och, ibland är det riktigt skönt att tiga.

Vara tyst i sig själv.

En stund.

Få se när orden mognat?

När de vill ut igen.

Men just nu känner jag hur sömnbehovet vill ta över tankarna.

Bäst att lyda.

I morgon kommer orden att behövas. 

Och tankarna också, för den delen...

Ha en skön vecka bland alla tankar och ord.

Så där som det kan vara ibland!

AUGUSTISKYMNING...

Satt häromkvällen och läste ute så länge det var möjligt innan skymningen tog över.

Kvällen var varm, nästan kvav. Och tyst.

Hörde hur det prasslade i buskarna. Katten väl, tänkte jag. Fast den prasslar inte så värst.

Efter en stund måste jag gå och kolla vad det var, hade redan börjat misstänka vad det kunde vara.

Och visst var det en igelkott. Den blev skrämd av mina steg och kröp ihop.

Tassade in efter lite kattmat och ett fat med vatten. Maten försvann i ett nafs, och nästa gång 

jag kikade låg en mycket mätt och däst igelkott och rapade i gräset.

Den hade varit rejält hungrig! 

En hel påse (ni vet sådan där med smarrig (?) sås i) slank ner på tio minuter.

Drog mig sakta tillbaka och lämnade den ifred.

Ett sådant fredligt litet kryp en igelkott ändå är.

Därför blir jag så bestört när jag i tidningen läser om utstuderade grymheter som igelkottar 

råkat ut för. Någon har med cykel kört över igelkottsungar upprepade gånger! 

Någon annan har spraymålat dem med rödfärg! Färgen är orelevant i och för sig, men

hur är man funtad för att få för sig att göra dessa grymheter?

En igelkott har ju inte en chans i världen att löpa undan. Det hjälper inte att dra ihop sig

när någon bara vill vara grym...

Jag kan inte för min värld tänka mig ett mera fredligt och harmlöst djur!

Och jag är hedrad över att min trädgård kan bjuda på en skyddszon, åtminstone för stunden.

Heta somrar kan annars vara besvärliga för igelkottar. Det finns lite insekter

och de kan hamna och vandra långa väger för att hitta föda.

I hettan blir det jobbigt, och det är inte så lätt att hitta vatten heller.

Risken finns att kottarna torkar ut. 

Så ställ ut ett fat med vatten om du har en kotte vandrande i din trädgård.

Och fast man inte ser den, eller ens hör den, betyder det inte att där inte kunde finnas en.

Själv har jag med flit lämnat en del av trädgården "åt sitt öde", för att locka 

djur till trädgården. Ge dem skydd helt enkelt.

 Det blir så mycket mer levande då, lite mer natur.

På tal om natur, har sonen haft till sommaruppgift från skolan att samla och pressa växter.

Nu kan jag inte påstå att han skulle ha varit sådär alldeles till sig över uppgiften,

han är väl sådär som femtonåringar är mest. Intresset ligger någon annanstans än

på linneor, starr och gullvivor. 

Men han har samlat utan att knorra det minsta lilla.

Eller som han själv sade; man ser så mycket mer när man letar än man ser när man bara går.

Mmm..det är ju så, ibland måste man stanna upp för att se det där man ser och ändå inte ser.

Uppgiften har varit alldeles lagom. 

Några promenader med en korg och växterna var samlade.

I och för sig tror jag inte att det skulle finnas någon maximigräns på hur mycket man

kunde samla, mest begränsning har nog min lilla växtpress satt. 

Den sväljer inte så många - och inte så stora växter på en gång...

Man hade också fått fota växterna.

Grabben lyste upp när han såg mig i full fart med kameran.

- Kunde inte du mamma? Du som gillar så att fota?

- Nehe, du grabben, det betet sväljer inte jag!

Dessutom tror jag att det gör riktigt gott att få peta på växterna, riktigt känna på dem.

Det blir liksom lite mer så.

Och att vänta på att de torkar. Klistra upp dem. 

Göra ett herbarium.

Visst, jag tror också att det är mer visuellt med en powerpoint-herbarium.

Men...njaaee...där försvinner lite av känslan man får genom att beröra.

Att studera olika små kryp, till det tror jag kameran är bra.

För sällan ser jag heller lika mycket insekter som när jag ger mig ut med kameran i jakt på...just kryp.

Jag kan inte det här med insekter, kan knappt skilja en humla från en fluga, men nu börjar jag ändå märka att vissa insekter som jag kopplar ihop med sensommar börjar dyka upp.

Det kanske inte alls är så, men jag tycker att harkrankar, på redig finlandsvenska harakrankar, ser 

man bara så här års. Inte tidigare på sommaren. Eller gör man det?

För mig är den på något vis en nu-börjar-det-lida-mot-höst-insekt.

Men jag vet inte. Kanske jag är helt ute och cyklar?

Insekter är som sagt inte min gebit, men jag gillar att fota dem!

Kanske jag lär mig lite mer på det sättet?

Lite som att samla ett herbarium. Lite.

Idag satt jag första gången ut lite fågelfrön, vilket tacksamt togs emot, och nu sitter jag här i trädgården med en massa kvitter omkring mig. 

Än är det för tidig kväll för att spetsa öronen för att höra om igelkotten kommer till sin matskål.

Men kvällen är skön, inte kvalmig längre, men skön.