ÖVERRASKNINGAR...

...i våras hittade jag en halv påse överåriga sättlökar väl gömd i en kruka i ett hörn av vedlidret.

Utan större förhoppningar om stora skördar petade jag ner lökarna i rabatten, ner bland pionerna.

Sedan glömde jag i ärlighetens namn bort dem.

Där har de nu stått hela sommaren utan vare sig gödsel, vatten annat än vad himlen 

släppt, och det har minsann inte varit många droppar, eller ens speciellt mycket 

sol på grund av rabattens pioner som växt till sig ordentligt och glatt skuggat 

allt vad lökar heter.

Hur som helst så kröp jag här om kvällen runt bland rabatterna och rensade lite 

ogräs och oj, vad överraskad jag blev när jag började rycka och upp kom både en och annan 

och så ännu flera, om inte gigantiska, men riktigt fina lökar ändå.

Visst har de lidit av vattenbrist, men ändå...

Glad blev jag, men samtidigt lite vemodig över tecknet på att sommaren lider 

mot sensommar, och det med besked! Oftast brukar jag, isynnerhet riktigt varma 

soliga somrar, faktiskt vara 

lite sommartrött och längta efter hösten. Men inte i år. Jag kunde glatt ha en 

eller två månader sommar till!

Jag förstår inte vart sommaren har tagit vägen! 

Jag har så mycket jag hade tänkt hinna med, och hälften är kvar av det ogjorda!

Idag sitter jag ändå ute i trädgården och har inte idag, heller, fått så mycket gjort.

Värmen, den tropiska, heta, fuktiga, får mig att skjuta upp vissa projekt som kräver lite 

ansträngning. Det lär vara slut på det nu, inte de ansträngande uppgifterna, men på 

den tropiska hettan.

På väderleksrapporten hör jag hur sommarens häftigaste åskväder skall vara på kommande

i natt. Om en het front kolliderar med en kallfront, då uppstår blixt och dunder.

Och jag, som älskar alla möjliga väderfenomen, blir alldeles knottrig av förväntan.

Försökte mig till och med på försöket att ta en tupplur här tidigare på kvällen, så jag skulle 

orka vaka när ovädret rullar in, 

enligt prognosen någon gång två-tre inatt.

Det gick så där...tupplur på beställning är en knepig konst som jag inte behärskar. Alls.

Däremot, när jag sover så sover jag. Djupt! Och gott!

Med mina sömngåvor får jag nog lov att sätta klockan på väckning, annars kommer jag 

lyckligt att sova mig igenom hela ovädret!

Efter ovädret skall vädret slå om och bli rejält svalare.

Ännu mer höstkänsla...

Märkligt hur jag i år inte riktigt vill det än.

I nästa veckan börjar skolorna, och igår såg jag årets första skördetröska ute på åkern.

På morgonen är det dimma över ängarna, älvornas dans.

Gässen börjar samla sig.

Hur skall jag hinna få ifatt mig själv med den kommande årstiden?

Men hörni...nu, nu börjar jag skymta de första mörka molnen över havet.

De kommer där från väster, precis som lovat.

Kanske skådespelet börjar i förtid? 

Vilken trevlig överraskning skulle inte det bli!

Då skulle det ju också bli lite sömn i natt.....*fniss*

ÄNNU EN SÅDAN DÄR KVÄLL...

...med dessa eviga solnedgångar.

Märkligt hur jag ändå aldrig får riktigt nog av dem.

Eld och solnedgångar.

Är det något i dem som får någon urtida sträng att darra till lite extra?

Är det någon nedärvd trygghetskänsla i att veta inget oväder är på 

kommande, att man har det bra?

Lite som elden. Värmen, och ljuset, som skänker trygghet.

Är det så?

Nätterna har mörknat märkbart under de två veckor jag varit borta från stugan.

Det har kommit plötsligt tycker jag. Eller så har jag bara inte hunnit märka det bland 

vardagens alla små bestyr. Hur det sakta kryper på. Det mörka.

Det är varmt och mörkt om kvällarna. Jag gillar det.

Igår kväll blev jag sittande på terassen sedan det blivit omöjligt 

för ljusets (eller mörknets) skull att läsa.

Det prasslade i buskarna och de torra grästuvorna som jag inte 

fått bortrensade vajade lätt. Något stånkade på där.

En igelkott.

De här urtidsdjuren får mig alltid på gott humör. Det är något komiskt i hela deras väsen.

De tultar på och verkar bry sig blanka gu'moron i det mesta. 

Blir det för ruskigt är det bara att dra ihop sig till en taggboll och vänta ut.

Ganska lämpligt - tänk om man hade den urtida egenskapen. Också.

Inte bara bli rofylld av eld och lugn av solnedgångar.

Utan och kunna bli lite taggig i stark förvissning om att det farliga snart nog försvinner.

Bara man väntar lite.

Istället måste vi skrapa ihop det mod vi har och ta och möta våra faror.

Vilket nu sedan i längden är det bättre sättet? 

Nu biter myggorna mig på benen, det har blivit svalt i luften och det är dags 

för mig att ge mig ut på en runda med hunden.

*

Men innan det:

Det finns någon som skall få en kokbok!

Nu har dragningen skett under allvarsam och högtidlig övervakning av de 

lagstadgade lottningsövervakarna, i detta fall katten å hunden:

och vinnaren är....

tadaaaaa.....

Himmelstäppan på Smultronbacken

(Åsa, skicka din adress till mig på m.forsell-backstrom@hotmail.com så får du en bok på posten).

*

Nej vet ni vad, nu är det nog dags att ge sig ut...innan det börjar skymma!

ETT TRASSEL...

...av trådar.

Är man som jag, en sådan där som försöker febrilt kombinera sommarblommor (och inneblommor, för den delen) med att inte vara hemma och sköta om dem riktigt varje dag - då är det här ett inlägg för dig.

Och nej, det är inte alls min mening att förvandla bloggen till en tips-blogg om ting man kan förskaffa sig, men det här är bara så otroligt bra, så jag måste!

Det började för några år sedan med att min dåvarande, underbara granne insjuknade 

precis innan min semester. Tills det hade han (ibland hon, men mest han) tassat över till mig och med ett beundransvärt tålamod vattnat mina rätt många och ganska utspridda samling sommarblommor i kruka.

Där stod jag med bilen packad, och med en samling blommor som skulle dö på en vecka.

En blick in på de övriga grannars gårdar fick mig att inse, jag var inte den enda på väg på semester...

Det året, i panik, tog jag till alla petflaskor, gamla saftflaskor och urdruckna vinflaskor som jag hittade i källare och skrubbar, fyllde dem med vatten och vände upp och ner på dem och klämde in dem i myllan.

Det funkade rätt så bra - i några dagar.

Det som var det främsta problemet med det systemet, förutom begränsad tid av funktion, var att alla upp-och-ned vända flaskor skriker rätt högt ut att i just det här huset är ingen hemma. 

Här är alla borta.

Och så är det ju inte heller så där fint - även om man inte är hemma och ser det.

Men man vill ju ändå att det skall se lite vackert ut, trots det.

Och som sagt, alltid har man inte en underbart hjälpsam granne att rycka i ärmen...

*

Så jag började leta efter en annan lösning.

Och hittade Blumat.

Jo, jag var riktigt skeptiskt till en början, men va f_n...något måste jag ju hitta på!

Och...det har fungerat helt suveränt i några år nu!

Och det är så försynt att man måste verkligen gå nära för att se att 

här gömmer sig ett litet bevattningssystem minsann. 

I synnerhet om man, som jag gärna har en och annan zinkkanna stående 

lite här och där - också när jag är hemma!

Som ett levande bevis på att det funkar är min Moder-Mårbacka-pelargon.

Under min semester, nästan i fyra veckor, har den stått på trappan till mitt hus. 

Under tak. 

Inget regn - även om det skulle ha regnat, vilket det ju liksom inte gjort.

I full sol - i söderläge.

Riktigt heta förhållanden alltså.

Och ingen granne som behöver offra sig...

Mårbacka-tanten har mått gott, växt till sig och blommar som en tok och 

ser allmänt mycket välmående ut.

Här är den magiska lilla pryl som gjort det möjligt:

Den har en liten "morot" av något keramiskt material.

En vattenbehållare, en liten "slang" och en plupp där i ändan.

Man korkar av den gröna korken, fyller vattenbehållaren med vatten, korkar på tillbaka.

Sticker ner den keramiska "moroten" i myllan och lägger den andra ändan tex i en vattenkanna.

Se bara till att den vita pluppen kommer till botten.

Och där är det! 

Inget krångligt, nästan inget synligt och ruskigt pålitligt!

Till en liten kruka räcker det med en, till större kan man sätta två, eller tre.

Mårbackan på bilden hade två.

Helt överlägset alla andra system - förutom kanske snälla grannar då!

Jag använder det både ute och inne - och det bästa är att tack vare den där 

keramiska ändan kan växten själv justera mängden vatten den behöver. 

Så enkelt - och så bra!

För oss som far och kommer och far igen.

Jag har kanske skrivit om den här lilla grejen tidigare i bloggen också, men 

riktigt bra uppfinningar tål att upprepas om. Löjligt bra grej, helt enkelt!

Jag har köpt mina från någon nätbutik - fråga inte vilken, det har jag glömt...;)

Men den lär finnas att köpa på nätet lite här och där, sade en kollega som

skaffat sig en uppsättning trassel i år.

Och hon mer är nöjd - hon med!

*

(Och ja, *hosthost* den som vill vara med om att vinna den underbara kokboken 

SAFKA,

 gå in på 

mitt förra inlägg, 

lämna en random kommentar och var med i lotteriet, vet ja...;)

Nästa måndag berättar jag vem som vann!)

MÅNDAG, LOTTERI, VÄNNER SOM KÄNNER MIG - OCH ÄNTLIGEN REGN...

...jo, jag sitter och njuter av ljudet av regn!

Och NU, nu, skall det vara lotteri här hos Tuvull! 

Som jag sade, så tycker jag att det finns lite orsak att fira att fem bloggår ligger bakom, och att det faktiskt är lika roligt fortfarande! Aldrig hade jag trott att jag skulle ha så många ord som vill komma på "pränt", men så är det bara.

Och ni som orkar läsa...det gör det hela ännu roligare!

Vad skall jag då lotta ut.

Jo, det är något som jag verkligen gillar själv!

Nu skall jag berätta en historia om böcker, om mat och om vänner - de där som känner en in och ut!

Jag älskar god mat. 

Jag är mycket svag för böcker, tycker att vardagen skall få vara vacker, och när det finns något där allt detta kombineras - då är jag ju lite såld!

Strax innan min semester började gick jag och köpte mig en ny kokbok.

För den goda matens, för skönhetens, skull.

Sparris, smör och parmesan...visst kan man känna smakerna på tungan?

Jag känner alltid samma barnsliga glädje när jag går ut från en bokhandel med en bok jag verkligen sett fram emot att äga i en prasslig plastpåse.

Mindre än en vecka senare kom en kompis på besök till stugan.

Hon hade med sig en flaska vitt och...en kokbok hon tänkte jag skulle gilla!

Och visst gjorde jag det....!

När jag kom hem från stugan och åkte till posten för att hämta min post låg där ett paket.

Vadå? Jag har ju inte beställt något alls!

I paketet låg en present från en annan vän som jag hjälpt med en översättning, 

lite smått bara för att hjälpa till.

Frågan om ersättning viftade jag bort. 

Trots det,  eller som tack för det hittade jag ett paket på posten.

En bok. Om mat. Med skönhet.

Så nu vet jag med säkerhet att mina vänner minsann vet vad jag gillar!

Till råga på allt så var jag på våren bjuden till tillfället för bokens utgivning, som jag tyvärr var förhindrad att gå på!

(Tack Anna för inbjudan! Hade gärna dykt upp!!!)

Det är för övrigt hon som översatt boken, vilket gör det hela ännu festligare på något vis!

Så nu sitter jag med tre exemplar av en alldeles, alldeles underbar kokbok.

En som jag köpt mig, två som jag fått att vänner som alldeles tydligt vet vad jag gillar.

Nu kunde man ju tro att det känns dumt, men nej, det gör mig riktigt varm inombords.

Därute finns människor, vänner som precis vet vad gör mig glad, vad jag gillar.

Och nu vill jag så himla gärna dela med mig av denna underbara bok.

Till er som tassar in här hos mig.

Bara för att.

Den ena boken jag fått, håller jag själv.

Den andra, som jag också fått, kommer min äldre son att få - 

han som älskar god mat lika mycket som jag.

Men den tredje, den jag köpte, men aldrig hann ens bläddra i, den vill jag nu ge vidare åt någon av er.

För om det finns något man aldrig har för mycket av så är det inspirerande, vackra kokböcker, med recept som får tungan att åka med en bit.

Jag vet, för jag har testat, smakat på.

Och min, och många, många, många andras stora favorit är 

avokadopastan som blivit nästan lite kultmat, den finns med.

Pastan "alla" talar om - och som i all sin enkelhet är bara löjligt genialiskt god!

Men det är bara ett av många underbara recept i boken.

Såhär är vardagsmat när det är som bäst!

Och just en sådan bok som man plockar fram när den egna inspirationen och de egna idéerna tryter.

*

Tänkte som så att dragningen av lotteriet skulle ske om en vecka, nästa måndag.

Har ingen aning om jag får tre eller tretton kommentarer, och det har ingen som helst betydelse.

En underbar kokbok får en ny ägare om en vecka.

*

Bara för att det är måndag, 

för att god mat är underbart, och för att jag babblat på i fem långa år...

Och för att jag aldrig tidigare ordnat ett lotteri.

Nästa gång då... år 2018....typ.

Var femte år. Eller så.

Bara för att.

Sånt idag.

SLÖASTE SÖNDAGEN...

...det är som i södern. Luften dallrar av värmen och skugga är vad som gäller.

Inte så att jag skulle klaga, nej bevars, det är dagar som denna som jag saknar största delen av året.

Det är fantastiskt skönt - i synnerhet när jag inte behöver göra ett skvatt.

Eller borde å borde...ja, äh, ni vet hur det är?

Så rysligt många sådana här dagar kommer inte här på dessa breddgrader, så det är nog fullständigt legitimt att ta ut allt man kan av dem.

Gassiga, soliga, heta, klibbiga sommardagar.

Love it!

Så här minns jag mina barndoms somrar - och vem gör inte det?

Det var sol, och kaffe i bersån, och ingen hade liksom bråttom någonstans.

Grannarna kom över på en kaffetår och man satt och pratade och skrattade i timmar.

Vi ungar cyklade till simstranden och på hemvägen köpte vi en glass hos glasshandlaren i glasskiosken.

En solig dag som denna var det kö. Glasshandlaren var gemytlig och hade tid att skoja med oss ungar.

Han var glad, vi var glada, jag tror nästan alla var glada då.

Jag var 12 år. Året var 1978.

Eller så kändes det i alla fall. Kanske det är så att barndomens somrar alltid kommer att ses i rosa?

Men kanske ändå inte helt?

Kanske det ligger en liten gnutta sanning i känslan?

Man har lite forskat i det här och kommit fram till att människorna mådde bäst i slutet av 1970-talet.

Ekonomisk tillväxt betyder inte att välståndet i form av hur vi mår skulle öka i samma takt. Tvärtom.

Redan 1978 steg vi "över gränsen", redan då blev vårt ekologiska fotspår större än vad vår planet klarade av. Efter det har det gått uppåt, eller neråt, beroende på hur man tänker.

Vi är ju alla vana med att tänka att det måste finnas tillväxt. Man tittar på BNP - det har knappast undgått någon?

Men...nu har man jämfört BNP och GPI (Genuine Progress Indicator) i 17 olika länder.

GPI är en slags äkta indikator på vår välfärd. 

Den mäter bland annat hur nöjda människor är med sina liv, konsumtion, inkomsternas fördelning, och de sociala- och miljömässiga förändringarna.

Och trots att BNP ökat, faktiskt sedan 1950-talet med det tredubbla, så har, sedan slutet av 1970-talet GPI minskat. 

Vi har mer, eller har vi det? 

Enligt forskarna har det kanske aldrig ens varit meningen att BNP skulle var mätaren för välmående i ett samhälle.

Och att ökande av BNP inte enbart skulle få vara målet för nationell politik.

Men BNP är ju lätt att förstå, lätt att räkna ut, lätt att mäta.

Men tänk om det inte är så enkelt?

Läste i en artikel i veckan att två tredjedelar är missnöjda med hälso-/sjukvården i Finland.

Det är rätt...mycket!

Så man undrar ju...vad mäter BNP egentligen?

Sitter i min trädgård där sommarvindarna gör att några hårtestar på rymmen kittlar mig i nacken.

Ser på mitt liv nu, och hur det var 1978.

Vad har jag mer nu, som skulle göra mig mer lycklig och tillfreds, som jag inte hade då?

Jag, vi, har datorer som gör det möjligt för mig att sitta här och blogga och lägga ut mina funderingar på nätet. Jag har en hyfsat up-to-date telefon, likaså sonen.

Men...sen då?

Materiellt har jag nog det ganska lika faktiskt.

Ingen lyx direkt, men precis allt jag behöver - både då och nu.

Jag hänger ut min tvätt på tork, precis som min mamma gjorde 1978.

Till skillnad från min mamma har jag nu en tvättmaskin som förväntas gå sönder inom några år.

Det finns till och med ett namn på det:

Planerat Åldrande.

1997 förväntades en dator hålla i fyra eller fem år.

2003 var vi nere i två år. Nu knappast det!

Blir jag glad och lycklig av att min dator kraschar varannat år?

Nej, det blir jag inte! Men visst ökar det på BNP...inte sant?

Måste det vara så för att allt skall gå runt?

Jag måste konsumera, man får mig att konsumera mera genom att laga grejer som går sönder så att de inte går att reparera.

Men OM man skulle göra saker som inte skulle gå sönder, saker som skulle gå att reparera, skulle inte det ge arbete det med? Åt reparatörer, typ?

Miljön skulle väl tacka? 

Aj, jo, men det skulle inte öka på försäljningen av den där prylens uppdaterade version, en förbättrad version av den som man ursprungligen köpte. Inget klirr i kassan.

Bara klirr i reparatörens kassa, men inte i egen...

Och någonstans där har vi ju pudelns kärna.

Visst vet jag det...men det gör mig bara så uppgiven på något sätt.

Och det är kanske så det är, vi inser allt det här, men har ingen relevant möjlighet att välja annat.

Kanske är det därför GPI bara fortsätter rasa?

(vill ni läsa mer om forskningen hittar ni den här)

*

Nu skall jag ändå återgå till en riktigt skön och slö söndagstillvaro.

Plocka in min tvätt, stryka lite kläder så jag är någotsånär representativ på jobbet i morgon.

Snurra ihop lite paella åt oss.

Läsa en bok, gå ut med hunden bara det blir svalare, ta en kvällskaffe i bersån, se på TV-nyheterna, värma bastun. Vissa saker är ändå bara samma som då, 1978.

Nämligen Slöa Söndagar...

Tillägg:

(Följande dag läser jag i tidningen att det i europa finns de mest pessimistiska männiksorna när man mäter hur man har det nu, och hur man ser påframtiden. Faktum är att Europa är för tillfället den mest pessimistiska världsdelen. Lite förvånande hittar man de mest optimistiska människorna i Afrika.

Det skorrar ju lite det, om vi ser till BNP som mätare för hur bra vi egentligen mår....;))