INTE SEDAN 1988...




...har detta hänt.
Tror jag, vad jag kan minnas.

Minnet är nu som det är ibland, och det kan till och med hända att jag väljer att inte minnas något. Isynnerhet om det skulle innebära extra jobb för mig. Sådan där lite mänsklig glömska, ni vet?

Men jag minns faktiskt inte när jag skulle bara varit, eller som det visste heter 2013; degat mig på klipporna en hel...dag!
Och inte har jag bränt mig i solen heller...sedan 1988.
Vad jag (vill) minnas vill säga.

Nu svider det i skinnet på kroppsdelar som jag vanligtvis inte utsätter för solens strålar.
Vilket jag alltså gjort idag. Det svider.

Och jag fryser.
Säkert en kombination av sol-hett-frätt skinn och omslag i väderleken, men jag sitter med vinterjacka och täcke runt benen och....fryser.

Jag vet ju att det inte är bra att skaffa sig en dylik överdos av D-vitamin på en gång.
Det var bara det att...boken var så bra!

Jag tror inte det heller har skett så många gånger sedan 1988 att jag sträckläst en bok på 442 sidor.
Nonstop. I solen.

Tassade nämligen ner till bryggan i morgonrocken och med kaffekoppen, och så blev jag kvar.
Skalade av mig kläder efterhand som solen steg på himlen och klädde på mig tillbaka i takt med att solen sjönk. Eller den hann inte sjuka, den försvann bakom morgondagens regnmoln ungefär vid samma tid som min hunger började göra sig riktigt småilsket påmind om kroppens behovet 
av lite annat än vitamin D.
Tur att lillungen är en jäkel på att koka spagetti, vilket vår kulinariska middag bestod av idag.



Och då är det snabbt fixat att skruva i lite avokado, ost och örter och...middagen är klar!


I morgon, då de lovat regn, skall jag ta en sväng till hemknutarna.
Plocka med en tonåring till som skall få smaka på klipporna i skärgården.

Medan jag sitter här i solfrossa och täckjacka ute på terassen fylls himlen sakta av mörkare och mörkare moln. Det är ett nytt fenomen för den här semestern. Det har varit väldigt mycket sol tills nu.
Även om jag inte utsatt riktigt hela mig för sol förrän idag. 
Det händer inte så ofta, jag tycker vanligtvis att det är skönare i skuggan, 
och som sagt...och nu svider det lite.

*

Lite regn skulle inte skada. Skogen ropar av törst. Gräset i sprickorna på berget har torkat för länge sedan, mossan knastrar under stegen.

Sällan blir jag så medveten av väder som här.
Nord-västan, nordan och den från nordost. Alla rullar utan hinder in över klipporna. In i stugan, in i själen. Vissa dagar får begreppet vindpinad helt nya dimensioner här ute.
Endast sydvindar tas helt emot av skogen. Och den från väst, till en del.

Det öppna läget gör att det finns väldigt mycket himmel här. Som man ser, som man kan följa med.

Nu tornar molnen upp sig från väster. De drar in i långa, mörka sjok över fjärden. Endast en liten strimma ljus himmel syns mer. Skogen har tystnat, väntande, törstande.

På regn.

Efter sol.



VECKA 3...




...av semesterns fyra har inletts. Jag är halvvägs.
Och jag börjar få kläm på det här.
Det är märkligt hur lite man kan göra om man riktigt anstränger sig.

Dagarna blir till sköna transportsträckor från frukost till middag och kvällste, eller ett par glas vin i aftonsolen.

Dagens stora nyhet blir om svanparets kulle på sex ungar fortfarande är intakt när de seglar hemåt i kvällningen.
Hittills har det varit så. Det är skönt.
Pappa svan är barsk. Han fräser och har sig, och förstår inte alls att han och hans familj bidrar till nyhetsflödet på just den här udden.

I övrigt är det rätt lugnt här.

Sönerna sover.
Han som dyker upp till veckosluten klagar på att han ständigt är sömnig här, och måste ta sig en tupplur.



Det är så.
Den nästan ständigt närvarande vinden gör en sömnig.
Suset i tallskogen, kluckande mot stranden och bara vinden i sig gör en ovan sömnig.

Diskturerna är de enda som upprätthåller någon som helst struktur på dagarna.
Har man inte diskturer så faller hela systemet sönder.

När kylskåpet och det stora, stora fatet med grönsaker börjar eka tomt, då planeras en sväng till butiken.
Det bör planeras noggrant. Så det passar in mellan alla frukostar, mellanmål, lunchar och middagar.
Och tupplurarna.

När någon kommer på något som måste köpas från butiken, då gäller det att vara snabb och genast skriva upp det innan hjärnan igen slår om till off-läge.

Det är lite som med nätförbindelsen här. Det ploppar upp en ruta som säger att kontakten är tappad,
var fjärde minut sådär.
Lite så känns det i hjärnan också.
Det kommer liksom stunder då man känner att man är uppkopplad, men sedan tar dåsigheten över och kontakten är bruten. Det gäller som sagt att vara snabb med att få saker och ting nedtecknade då det finns kontakt.

Idag måste jag försöka vara uppkopplad och alert en lite längre stund.
Det är butiksdag, och jag tror att vi behöver något mer än kattmat. Det är nämligen det enda som står nerskrivet på listan.

Det får mig att tolka att det inte varit så mycket aktivitet hos någon den senaste tiden.
Med tanke på att kylskåpet är tomt och fatet med grönsaker likaså.

Fast vitlök har vi. Och med det kommer man rätt långt.

Diskmedlet är förresten också slut, det där smörjmedlet som får allt att fungera på en sömnig udde.
Det måste finnas. Det och diskturerna.
Resten tar man som det kommer.
Om det nu kommer något som man måste ta ställning till.

Jag tror inte det.

Vecka 3 har börjat.

TANKAR SOM FLADDRAR...



...och vill inte alls stanna upp för att bli till...någonting alls.
De bara fladdrar omkring som yra sommarfjärilar i solskenet och vägrar sätta sig ens för en liten stund så att de kunde bli en lite helhet ens.

Sonen, den äldre dök upp här för en vecka sedan. Det gillar vi ju. Skarpt!

Vi talar lite om livet, lite om kärlek, lite om vegetariskt, lite om hållbarheten i allting, lite om tiden, om att bli vuxen, om att ha varit barn, om projekt, om natur, om hälsa, om kondition, om rusmedel, om manligt kontra kvinnligt, lite mer om mat i allmänhet, om vikten av skönhet omkring sig, om känslor, lite till om förhållanden, om djur, om planer, framtidsplaner, om drömmar, om att resa, om människor man mött, om syskonskap, om solkräm, om pappor, om sömn, om moral. Vi pratar om teknik, om pengar, om diskturer, om kortspel och om politik.
Och om hur världen är.

Jag blir yr av alla tankar. Jag tycker, eller har tyckt en tid, att det mesta känns lite...konstigt, som om man gick bakåt i utvecklingen fast strävan, allas strävan, sägs det, är framåt.
Jag har svårt att hitta ord, för jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför det känns så.

Och jag är ju inte ensam om att tycka så.
Att i det vi kallar "vårt samhälle" är rätt mycket på tok. 
Så där om man använder sig av sunt bondförnuft - och varför skulle man inte det?
Det har ändå fört mänskligheten rätt så långt...

Känns bara som om man på något vis håller på att smula sönder något och ingen har någon aning om vad man egentligen skall bygga istället.
Och kan man bygga något av smulor?
Kan någon.

Jag kan ingenting om politik, egentligen är jag inte ens intresserad. Inte sådär att jag skulle sätta mig med pannan i djupa veck, och läsa tidningarna med en analyserande baktanke.
Nej, jag är väl som folk är mest...läser, lyssnar, ser och tar till mig. 
Och så tänker jag.

Och jag bara tycker att om det finns mer pengar än någonsin innan i historien så är något galet fel.

Varför är då ungdomsarbetslösheten gigantisk i så många länder. Varför är den det hos oss?
Varför mår så många unga skit? Varför får de inte hjälp? Varför är det så?
Varför skall åldringarna gå med skit i blöjan timme efter timme, för att det sagts att det bara finns tid att byta blöjor ett par gånger i dygnet.
Varför är tidtabellerna triggade så att ingen kan hålla dem? 
Ta bussturer till exempel. 
Chaufförerna vet att det är omöjligt att hålla dem. Ändå kör de, men vad gör det med deras yrkesstolthet, då de aldrig har en chans att vara i tid? Då det vet att de kommer klagomål, hur mycket de än försöker...

Försäljare av allehanda slag har försäljningsmål som de vet att de inte kan uppnå. Hur påverkar det dem? Blir de verkligen mer motiverade av det? Blir de bättre?

Byggare har budjeter - och tidtabeller - som inte räcker för att uppnå en hållbar nivå.
Hur frustrerande är det inte att tvingas till att göra ett uruselt jobb, och hoppas på att ingen reklamerar?

Lärare ger upp det vad det trodde var sitt kall, för omöjligheten i att få förverkliga det 
de trodde på, att få lära. 

Sjukvården, den vi betalar skatter för, smulas sönder. Och den privata prissätter sig så de som verkligen skulle behöva vård inte har en chans till det.

Den nya asfalten som läggs på våra vägar håller bara en tiondel av vad den gjorde förr, ändå är det utförandet värdefullare nu än då. 
Företag inom den branschen vet redan då de gör jobbet att det inte kommer att hålla. 
Kvaliteten är urusel.
Men denna gång vann de konkurrensutsättningen. Och allt är frid och fröjd i...två år?
Företag prissätter sina kunder, den kortsiktiga lönsamheten är det enda som räknas.
Här och nu, för tre månader. Helt absurt!

Allt detta på hållbarhetens bekostnad, på människors yrkesstolthets bekostnad, på vår välfärds bekostnad...på lite längre sikt.

Under hela min livstid, tills nu har jag varit stolt över mitt land, stolt över det "vi" byggt upp.
Nu är jag inte det längre, för det finns ingen vett och reson i...nästan ingenting!

Hur i hela fridens dag kan man bygga upp ett samhälle som fungerar, som man kan vara stolt över, när ingen riktigt verkar vara övertygad om att någonting sköts på ett vettigt sätt?

Jag tror inte längre på att det bara är ett allmänt klagande.

Jag tror att vi har ett Kejsaren utan kläder-syndrom som är rätt utbrett.
Vem vill vara den första som säger att han, kejsaren faktiskt inte har några kläder alls, att det här inte fungerar, det här tror jag inte på?

*

Ugh, jag har talat........i sommarkvällen.



SOM EN FIN DAM...






...med halmhatt på lockarna.
Man kan kanske lätt få den bilden av stugliv när man bara plockar fram de bilderna.
Lojt tillbakalutad, med vinden i håret och fräknar på näsan.

Och visst är det mycket av det - också. Annars skulle man kanske välja annorlunda?

Igår hade jag bykdag. 
Här finns ingen tvättmaskin, så det är handtvätt som räknas.
Och bara det absolut nödvändigaste tvättas. Allt annat får nog snällt åka hem till maskinen.

Men, som sagt, igår var det bykdag.

Stod där och skurade på envisa rödvinsfläckar på bordduken, gnuggade kåda från en t-skjorta, vred ur badhanduken, den där enorma, som väger...ett litet ton som genomvåt.
Lite undisar, kallingar, en kökshanduk, ett dynvar. En collagetröja.

Jag skurar och doppar och sköljer och vrider.
Och sköljer igen.

Jag har ändå rinnande vatten. Tänk om jag skulle bli tvungen att först bära detta vatten från en brunn?
Värma upp det? Bära ved för att värma i grytan.

Nu tycker jag ju att det är lite småromantiskt sådär att tvätta för hand här. 
Så jag klagar verkligen inte.
Tar min tvättkorg och hänger upp byket mellan tallarna. Vinden tar genast tag i det och får det att smälla i linnedukens våta fållar.

Men tänk...

...när man inte hade rinnande vatten, inte varmvatten heller.
Man hade en barnskara på 7 och bodde ute här i skärgården.
Och nu är det ändå sommar!

Någon gång när jag ser på filmer där herrskapet dukar upp till stora sommarfester, meter efter meter med linnedukar, vita kläder. Även barnen.

Tjänstefolket måste ha rivit sig i håret!

Och hon, mor, med de sju ungarna i stugan.
När hann hon vila? Och hann hon?

*


Nu är ju dessa vardagssysslor, som skall göras här på stugan, rena barnleken.
Lite tvättas, lite hugga ved, lite rada ved, lite tvätta trasmattor, lite tömma toan, lite av allt.
Men det är just lite som det är.
Det är inte året runt, alla årstider, år efter år.
Inte så som så många har det än i dag...

Det är bara lite - nu och då!

Däremellan kan jag dra på mig halmhatten och äta jordgubbar och ta ett glas rosé.

Jag minns min mormor som länge, länge envisades med att tvätta sina lakan för hand, trots att det fanns en tvättmaskin som hon hade tillgång till.

Hon tyckte nämligen inte att lakanen blev riktigt rena i maskin!

Hon hade nog bättre kläm än jag på det här med handtvätt.
Imponerande!

*

Så ja, nu känns den där högen med oradad ved inte längre så oöverkomigt stor.
Ibland gör det gott att få lite perspektiv på även små vardagliga saker...

Kanske jag skurar lite trasmattor också idag, när jag nu ändå är i farten!

EN MÅNAD I SVENS LIV...

...vad som hände innan kan jag bara spekulera om.
Det var en kaja och så en annan. 
Det var maj. 
Och det blev ägg.

Sven, han kläcktes som en av många.
Vad som hände, varför Sven ramlade ner på parkeringsplatsen, är okänt.
Men för en månad sedan hände det. Och Sven hamnade hos oss.

Det var en rysligt ful och hjälplös Sven.
Hungrig, men främst törstig - och rysligt utmattad var han då.

Första dygnen var det värme i form av ett bo av frottehanddukar och inomhus som gällde.
Som man kan se fanns det inte mycket till dun eller fjädrar - och ingen värmande kull eller mor och far.

Oh så vatten och köttfärs. Och grynost. En gång i timmen.
Däremellan sov Sven. 


Några dagar senare, när vädret blev varmare, och Sven började röra på sig blev det lite utomhusvistelse.
Fortfarande var det mat en gång i timmen, utom natten då.
Lillungen tog ansvar för alla dagtimmar, medan jag var på jobb.
Fågelungar har ändå den goda smaken att sova hela natten...

...vid soluppgång, vilket kan vara rätt tidigt en junimorgon, hördes hungriga rop från buren.
Bara att kliva ur sängen och plocka fram maten.

Så småningom övergick vi till kattmat för Sven.
Som huvudsaklig föda. 
Som den allätare kajor ändå är blev det smakprover på det mesta...melon, banan, bröd (fast bara små mängder) kajor och kråkfåglar i allmänhet behöver proteiner för att utvecklas bra.
Kattmat innehåller både proteiner och vitaminer.
Det funkar bra!


Två dagar efter sin ankomst till oss började Sven vaksamt följa med vad som hände omkring honom.

Om det faktiskt är en hon eller han, det vet vi faktiskt inte. 
Det är omöjligt för en amatör att se skillnaden på könen. 
Också som vuxna ser hon- och han-kajorna lika ut.

En vecka efter att han landat i vårt adoptivhem började han sträcka på sig, på benen, på vingarna.
Det är ett bra tecken - det är så det börjar, vägen mot att flyga.

Vid det här skedet var Sven ännu mest inne, med små stunder ute i gräset.
Greppet som greppar runt pinnar hade ännu inte kommit. 
Inte heller steg, inte skutt...bara vara...och sträcka på sig.

Det är det ungar sysslar med i boet mellan matningarna.
Öva, träna...


Nästan tio dagar senare hade fjädrarna börjat växa ut på allvar.
"Skyddsrören" som skyddat fjädrarna började falla av och Sven började alltmer likna en kaja.
Nu gällde det mat varannan timme, eller helt efter behov.
Ett rop från Sven och vi kom rusande - och matade.
Fortfarande var det en märkligt liggande ställning som gällde, för det mesta.

Så plötsligt en dag greppade han om fingret när vi flyttade på honom. 
Ett stadigt grepp runt fingret - och ett litet framsteg hade nåtts!



Sedan gick det snabbt framåt.

De första stegen, de första skutten, det första vispande med vingarna.
När fjädrarna hade börjat växa ut ordentligt flyttade Sven ut.
Än sov han nätterna helst i ett hörn i sin låda, i den lånade kattburen.
När vi kom ut till stugan, lagom till midsommar, blev det att introducera naturen för Sven.
Han hade utvecklat sin balans såpass att det var dags för klätterövningar.

Då lade vi in en pinne i hans bur så han kunde sova nätterna på den - som en vuxen kaja.

Flygövningarna gick inte så bra...än.


Och som när det gäller alla andra ungar är det pillande, kännande, smakande, undersökande som gäller.
Allt, allt, allt skall undersökas. Och när det börjar kurra i magen på en Sven - ja, då låter 
han oss veta det!

Vi talar till Sven. Omedvetet. Det blir så när man har djur - man talar till dem.

Och till vår stora förvåning lystrar han till sitt namn! Det trodde jag nog inte han skulle lära sig! 

En gång skuttade han iväg in under stugan. Där är det...rätt trångt. Inte för en kaja, men nog för oss andra. Jag var redan beredd på att krypa alá armé in under huset för att plocka fram en kaja,
(jo jag vet....)
då jag instinktivt började locka på honom:

Sven, kom, kom, kom...

..och han kom.
Glatt skuttande!


De som känner mig vet att jag har både katt och hund. 
Katter jagar - och min hund har även den jaktinstinkt så det räcker.
Många har undrat hur det här går ihop.

Faktum är att jag vet inte, men det funkar!
Katten är riktigt ointresserad, hon bara stryker förbi.
Hon visar inte ens det minsta tecken på att anfalla eller ligga på lur. 
Hon har bara accepterat att det nu finns en kaja i "familjen".
Hon föredrar att dra ut på egna jaktutfärder. Att sno familjens kaja - är lite för simpelt 
för henne, liksom?

Hunden då, den som annars jagar allt den kommer åt?

Den hade det lite svårare till en början...att acceptera, att förstå, att låta bli.

Till saken hör att sedan Sven har börjat röra på sig har den fått vara fri hela tiden.
Vi har den inte instängd, den får skutta rund, vandra fritt, upptäcka, umgås - för det är det kajor gör. De är rysligt sociala och söker sig till sällskap.

I synnerhet en skuttande/flaxande/springande kaja var...aningen utmanande...för min hund.
Tills jag kom på en grej.

Att samtidigt som vi matade kajan (med kattmat) så fick även hunden en och annan godbit från kattmaten, som den äääälskar. Kattmat är nämligen lindrigt sagt det bästa min hund vet! 

Och problemet var löst!
Så till den grad, att numera kommer hunden springande till mig när kajan börjar pipa efter mat.

Så, jo...det är en lite märklig samling av katt, fågel och hund, försedd med hyfsad jaktinstinkt, som 
samsas över samma matskål.

Idag skedde nämligen ytterligare ett framsteg i Svens liv.

För första gången gick han själv fram till matskålen och pickade i sig av godbitarna där.
Hittills har han krävt att bli matad.

Men idag - ett krux till i en kajas rådgivningskort.
Vi är på rätt väg.

Flygövningarna är på gångs.
Äta själv är på gångs.

Till näst börjar vi gömma födan, så Sven får söka upp den.
Dessutom nappar han flugor som flyger förbi - och springer efter myror som en tok.


Däremellan är han en mycket social medlem av vår...familj.

Han sitter gärna med, när vi umgås, spelar kort.
Han skuttar efter oss när vi tar en sväng på klipporna, även om han ännu helst håller sig till terassen och dess omedelbara närhet. Till tryggheten.

För vi honom till en närbelägen tall, och sätter honom på en gren, så visst sjutton hinner han flyga tillbaka till terassen snabbare än jag tar mig dit gående.

Han är ännu ett barn.
Och vi är nu hans familj. 
Lite märklig familj bestående av tvåbenta och fyrbenta varelser.

Tids nog vet jag att längtan till de sina kommer att ta över, och han lämnar oss.
Som det skall bli.

Tills dess, följer vi med hans utveckling från en ynklig liten ful sak med avsaknad av både fjädrar och dun till en fantastiskt vacker ungfågel, med fjädrar som glänser i blått och grönt och svart och grått.

En dold skönhet.

Eller som jag sade åt min äldre son idag, då vi var en sväng till stan och 
såg en kaja som traskade omkring:
- Har man fött upp en kaja, förhåller man sig aldrig mera på samma sätt till dessa fåglar som innan.

Han höll med.

De är nämligen helt fantastiska.

Roliga, underhållande, vackra (!) och väldigt intelligenta.

Tro eller ej!