...eller dags att flytta ut.
Missförstå mig rätt - jag älskar sommar och värme, och bryr mig sällan dagstid om att det är för varmt.
Men nätterna...
Hemma har jag möjligheten att dra luftvärmepumpen på Kanal Kylskåp, men här är det knepigare.
Eller egentligen inte - bara att bädda nere vid havet.
Även om det är vindstilla, så finns där ändå en magisk liten havsbris som fläktar just så lämpligt som man behöver för att hålla myggen borta - och inte ha för varmt.
Där, invid havet, sover man som ett barn.
Djupt, gott, välgörande!
Medan jag bäddade hade jag sällskap av Kungen.
Avvaktande simmade han fram och tillbaka, för att efter en stund fortsätta med sitt betande.
Av färgen på halsen att bedömma har han nog betat systematiskt, länge och djupt redan en god stund innan vi sågs.
Under stora delar av året lever jag ett rätt urbant liv, jobbet har ett rätt tufft tempo ibland,
så där som de flesta andra.
Att landa här mitt i naturen, och faktiskt få vara mitt i naturen, har blivit min livlina för att orka,
för att må bra.
Jag behöver egentligen inte de där extrema naturupplevelserna, för mig räcker det att få uppleva det där alldagliga som naturen bjuder på.
Att krypa ner bland svala lakan under en sommarhimmel, få se hur måsarna kommer för att sno en kvarglömt lunchmacka som jag slängde ut i vattnet, är balsam för mig och min själ.
Det här är mitt sätt att ladda mina batterier, vila ut, sova ut.
Ibland, när jag ser, och lyssnar, på personer som alldeles tydligt redan går på reservkrafter, och lyssnar till alla program, allt inbokat, allt de bara måste hinna med under sin semester så kan jag känna mig lite annorlunda, som bara har "bokat in" bara-vara-tid.
Jag lyssnade till henne som åkt på förlängt veckoslut till mellaneuropa - för att sova 12 timmars nätter och dessutom ta ett par timmars tupplur på eftermiddagarna...Missförstå mig rätt igen.
Vi har alla våra egna sätt att ta till för att ladda upp, men jag funderar om vi inte ändå borde ge mera bara-vara-tid åt oss själva i vardagen? För att orka.
Jag lyssnar på honom som bara skall fixa, det å det å det...och sedan kanske kan han ta det lite lugnare...bara för att märka att det dykt upp nya det å det å det och varandet skjuts upp igen - på obestämd tid.
Jag tänker på henne som skrev och skrev och skrev för att sedan gå in i väggen, och som tappade orden helt och hållet.
När jag återkommer från min semester river jag knappast ner några applåder för mitt semesterprogram. Till det är det alldeles för långsamt i sitt tempo, alldeles för innehållsfattigt, alldeles för grått.
Men för mig är det fyllt av färger av solnedgångar, soluppgångar, skymningar, dagsljus, solljus, regnljus, åskljus.
Fyllt av ljud av fågelkvitter, fiskars plaskande, måsars skränande, svanens väsande, ejderns kockkockande, skrakens lockande.
För varje litet anspråkslöst ljud, varje ljus, varje doft känner jag hur mina batterier laddas.
Ett välgörande avstånd till vardagen byggs upp av solnedgångar som man sett och upplevt många, många, många gånger - men som ändå orkar ge mig ett så välgörande välbehag i själen.
Att sova ute, under en stjärnklar sommarhimmel är bland det bästa jag vet!
Just så enkelt är det att få mig nöjd och tillfreds!
Jag måtte ha enkla batterier att ladda - eller så tillåter jag det, erbjuder mig det jag inom mig känner att jag behöver.
Kanske vi mer skulle behöva lära oss att lyssna på oss själva, där inuti.
Vad som sägs där är av allra största vikt.
För oss var och en!
