...och skönheten i dem.
Under våren har jag haft ett projekt på gång. Att fota de där alldeles vanliga djuren och fåglarna som rör sig runt ens egna husknutar.
Och det har öppnat ögonen på mig, fått mig att se det vackra i det där man hela tiden ser.
Senast jag var ute med kameran fokuserade jag på måsar.
Ni vet de där skränande eländiga otygen som finns typ överallt och som i värsta fall snor din glass innan du ens hunnit så mycket som ta den första lilla glass-slick.
De är fenomenala. Egentligen.
Man varken ser eller hör dem någonstans.
Man går ner till stranden för att rensa sin fiska.
Och så är de där. På tio sekunder. Från ingenstans.
På tio sekunder till har de tillkallat alla andra måsar inom skränhåll.
Det är nästan magiskt!
Och varför gör de så? Varför håller de där första inte bara käft och få så mycket mer
att dela på per mås?
Nej, så funkar det inte.
Måsarna måste vara de mest demokratiska fåglar som finns?
Och när man riktigt, riktigt ser på dem, så är de otroligt fina - vackra - fåglar!
De kämpar om födan som alla andra, men är ändå beredda att dela med sig av det (lilla) som finns när jag rensar min ynka fiskfångst.
På något sätt får det mig att se på måsar med andra ögon än tidigare.
Det är kanske därför vi människor ofta upplever dem så jobbiga, för att de är så många på noll tid. Och de håller ihop.
Kanske vi människor borde lära oss något av det? Att det inte alltid är det bästa att vara egoist och bara tänka på sig själv. Någon dag kanske man själv behöver hjälp. Att någon skulle ställa upp för en.
Ibland kan det kännas som om vi människor håller på att förlora den konsten.
Men inte heller en mås har det lätt alla gånger.
Man må tänka att en mås är en rövare.
Men det finns de som rövar måsungar...
Och en måsmamma är minst lika desperat som vilken mamma som helst!
Naturen är hård.
Vacker, men hård.
Jag slänger ut fiskrenset i vattnet och inväntar skådespelet.
Genom en kameralins blir det där vardagliga som jag upplevt åtskilliga gånger under min livstid till en dans vars skönhet jag egentligen aldrig sett.
Att en fågel kan vara så bekväm i så vitt skilda element som
vatten...
och
...luft
När den personliga fokuseringen är på topp...
...men där det ändå finns utrymme att dela det hela med någon annan.
För att man inte håller tyst, utan meddelar högljutt om något av intresse uppenbarar sig.
Inte bara för sin egen vinning skull.
I mina ögon har dessa skrikhalsar, som vi ibland så föraktar, en liten poäng faktiskt.
Ensam är inte alltid så himla stark. Och ibland kan det hända att det finns andra omkring dig som tänker som du, tycker som du, men som inte vet om det om man inte låter lite.
Om vi ändå lite mer gjorde som måsarna, om vi ändå skulle skräna lite mer.
Vara lite skrikhalsar nu och då?
