LÅNGT UTDRAGET...

...är januari. 

Jag är smärtsamt medveten om att jag sagt det förr, att jag upprepar mig som en enkelriktad papegoja - men jag gillar inte januari speciellt mycket. Har aldrig gjort det.

På jobbet är det som att starta ekorrhjulet pånytt. Stegräknaren är nollad.

Just hade man klarat av att uppnå de där varven som var utsatta som mål för året innan. Någon dag kunde man sitta där och smälla med hängslen och pösa i sin egen förträfflighet. Man fixade det.

Siffrorna sitter där de skall. Budjeten höll och + och - ligger där på pappren i största samförstånd och i behaglig harmoni.

Och så börjar man om igen...

Det är sällan större fel på min motivation, och bara jag får upp varven på hjulet, brukar det gå rätt bra att bara rulla på. 

I januari brukar det bara vara lite motigt.

Januari är kallt, saknar ljus, man har tröttnat på snön, solen vägrar infinna sig, och jobbet smakar oxveckor, växterna blir bara långa, bleka, rangliga och...ja tråkiga.

Som så mycket i januari. 

I mitt januari.

Men jag har tänkt göra något åt min djupa klagovisa.

Om det är något jag har lärt mig här i livet, så är det att högljutt klagande sällan leder till någon som helst förbättring på någon som helst front.

För stunden kan det förvisso kännas primitivt tillfredsställande att gå omkring och muttra och puttra över alltings eländighet, men någon större hjälp lär det knappast ha. 

Så nu packar jag ner lite böcker och tänker dra.

Eftersom jag under många tidigare vintrar lagt märke till min rysliga aversion mot just januari så har jag planerat en liten flykt från eländet.

HA! Jag tänker rymma min kos!

Med mig tar jag böcker för eventuella regniga stunder.

Ulla-Lena Lundberg IS, Finlandiaprisets vinnare i fjol och en bok med ett språk som får mig att spinna som en liten gräddmätt kattunge!

Steve Hagens MEDITATION från början. Om jag skulle lära mig att förstå det här med meditation ens bättre. 

Och Christian Rönnbackas Troijalainen (Trojanen) för att en deckare är alltid bra att ha till hands - och så är ju författaren dessutom min kollega. Är boken minst lika verbalt underhållande som han är i verkligheten, så lär det också bli en njutbar läsning.

Förutom böckerna har jag packat ner karta, vandringsskor, ficklampa, kameran (förstås!) ryggsäck, regnkläder och tröjor och så lite fladdrigt att trippa omkring i på kvällarna.

Och simppare, för morgondoppet.

Här skall det kollas upp om inte januari är lite mera uthärdbar på en annan plats på jorden?

Alla fågelmatplatserna är full-laddade med läckerheter.

Om Kurre skulle lägga beslag på en av dem, så finns det tre till.

Katt- och husvakterna är vidtalade och hunden incheckad på hotell.

Så nu säger jag 

tchau!

Och återkommer om tio dagar sådär.

SÅ MÅNGA VÄGAR...

...att gå, att upptäcka.

Och jag längtar att ge mig ut på vandring. Att ta mig fram, att se, att vara i stunden.

För sällan kan jag känna mig så närvarande i nuet, men samtidigt vara var som helst i mina tankar som när jag går, vandrar, sätter den ena foten framför den andra.

Man talar ofta om att ge sig ut på nya stigar, när man menar något form av korsning i sin livsvandring. Man byter jobb, man byter partner, man börjar med något nytt på det mentala planet.

Jag talar nu om en längtan att gå på helt verkliga, konkreta, fysiska vägar. 

Ta sig till platser som man inte besökt.

Och nu tänker jag faktiskt inte på att resa till Himalaya eller Antarktis, utan upptäcka sin egen närmiljö, sin egen hembygd genom vägar man aldrig tagit in på tidigare.

På min mentala vandring har jag valt rätt så många nya stigar under de senaste åren.

Det känns som om det skulle vara nog av det nu.

Ni har fått följa med när jag flyttat. Mina vägval när det gäller personer i min närmaste omgivning har jag valt att hålla utanför bloggen - men det har varit val av stigar även där.

Det har varit sköna grässtigar att gå barfota på, men också snåriga etapper då man rispat upp sina ben. Sådär som livet nu är.

Eget och andras.

I år har jag tänkt upptäcka min nya hembygd genom kameran och genom att ta mig fram på vägar och stigar. En enkel vandring i det som finns omkring mig.

Vinter, vår, sommar, höst.

I år skall jag inte flytta. I år skall jag inte inreda ett hem. I år skall jag inte göra några som helst stora omvälvningar i mitt liv. 

Har jag tänkt.

I år skall jag bara vandra stilla fram, begrunda och vara nyfiken.

Vara i stunden och ta in på nya stigar.

Sådana där konkreta av sand, av asfalt eller bara trampat gräs.

Snöiga, regniga, solgassande och höstlövsbeströdda.

Jag tar er med på vandringarna.

Genom byar, skogar, ängar. Över klippor och torg.

I år skall det bli av!

Japp!

ATT SOVA UT...

...en hjärnskakning.

Efter en sväng in på sjukhuset med skivröntgen av hjärnan och ett underbart smärtstillande dropp på programmet var jag återigen hemma med det inte alldeles för svåra och mycket enkelt genomförbara rådet att vila och ta det lugnt.

Man vill ju inte vara en besvärlig patient, så jag tog läkaren på orden, lade mig i soffan och sov. Vaknade någon timme senare, frågade lillungen om han har koll på läget (det hade han), förflyttade mig till sängen och fortsatte sova - i tolv timmar.

Non stop.

Vaknade av att min flock (utom lillungen då, som åkt till skolan) satt och stirrade ner på mig med en något bekymrad min. Deras rutiner var ruckade.

Och de var oroade, så där som nu djur kan vara när allt inte är som det alltid brukar vara. Och så här skall det ju inte vara?!

Lade mig i soffan för att läsa (för sömnkvoten var nog fylld nu för en tid framöver). 

De lade sig i fotändan och iakttog mig så till den grad att det inte blev något av läsande.

Steg upp, kokade kaffe och åt en smörgås. Gick efter posten.

Läste tidningen. Hunden låg utsträckt framför öppna spisen, och katten satt och tittade ut genom fönstret på småfåglarna.

Jag lade mig i soffan, och vips var de båda där igen, i fotändan, med sina intensiva blickar och framåtvända öron. 

"Matte ligger aldrig på soffan.

Gör hon det, då är det fel.

Någonstans."

Voffo gör hon på detta viset? Voffo?!!

Så lite är det som kan rucka på jämvikten och balansen i en liten flock.

I morgon skall jag ta och återställa den normala dagsordningen.

Återgå till de normala rutinerna, återställa vardagen.

Nu har jag sovit ut!

SKAKIGT VÄRRE...

...är det i min hjärna för tillfället.

Om vi säger som så att det var lite is. På fel plats.
Jag var inte förberedd på is på just den platsen och hade rätt så bra fart på i mina steg och ja, det slutade i en vurpa som skulle få serietecknarna att inspireras.
För egen del slutade vurpan med att mitt arma bakhuvud tog en något häftig närkontakt med en stenkant med hjärnskakning som följd.

Illamåendet har nästan gått över nu, huvudvärken är kvar, och ljuskänsligheten, så inlägget blir något kort denna gång.

Känner bara igen mig i min lillunges reaktion:

Det bästa med att jag har hjärnskakning är att jag är hemma då
han kommer hem från skolan.
Så kommer jag ihåg att jag tänkte också en gång då min mamma
i tiderna hade brutit/stukat foten.

Även om konditionen i huvudkontoret inte riktigt var god nog att snurra ihop färska bullar, så fanns det några frysta köpis-sådana i frysen som kunde tinas upp.
Det var mitt största - och enda - program idag.

Så, ta det försiktigt i halkan.

EN (HALV)VECKA AV...

...irritation.

Inte på hyacinterna - de är stackrarna helt oskyldiga och har nog inte speciellt mycket med inlägget att göra annat än att de får symbolisera slutet på julhelgerna.

Näe, jag har haft en orolig, irritation inneboende i mig som gnagat
och gjort sig påmind hela (halva) veckan. 

Det har bara slagit rot i mig, så där som det kan göra ibland.

Man går omkring med en rynka mellan ögonbrynen och leenden man presterar är mer som en spasm i läpparna än ett leende - för att inte tala om att det skulle orka nå ögonen. Leendet.

Små irritationsmoment kan växa till rätt välgödda irritationsmonster om man inte passar sig.

I bilen, i tystnaden, i mörknet, på vägen hem kom jag att tänka på en gammal historia som 

jag någon gång hört.

Här kommer den:

"En gammal, klok, indian satt och pratade med sitt barnbarn.

- Vet du, i alla människor bor det två vargar?
De slåss med varann.

Den ena vargen är ond.

Den är ilska, fruktan, missundsamhet, avundsjuka, arrogans, självömkan, 

lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god.

Den är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja empati, sanning och tillit.

- Vilken varg är det som vinner då, frågade barnet.

- Den du matar, svarade den gamle mannen."

*

Hemma stannade jag en stund vid skogsdungen där jag parkerar bilen, slöt ögonen, andades djupt och innerligt, lät tystnaden bedöva mig en stund.

Jag tänkte på vargarna.
Som slåss.

Rätt intressant - i all sin enkelhet.