JULAFTONSMORGON...




...snön formligen vräker ner - igen! Under natten hade tjugo cm vitt lagts till den rätt ansenliga mängd som samlats redan tidigare.
Inte sedan julen 1965 har det varit så här mycket snö i södra Finland i december. Och det minns jag inte, för då låg jag ännu tryggt i min mammas mage och guppade.

Alla röda kojor, egna och grannskapets, lyser som glada tomteluvor i allt det vita.
Det är vackert! Snön dämpar också alla ljud, så det är härligt dovt på ljud därute.

Och vad kan väl passa bättre än ett rejält svettigt pass med snöspaden innan det är dags för att smälla i sig skinkan och allt det andra...


...grankvistarna på trappan har snöat in, och ljusen i lyktan kämpar för att hålla sig levande i stormvinden. Tomten som sitter och vaktar vid husknuten - ja honom ser jag bara toppen av luvan av. I morgon skall jag ta och gräva fram honom - påminn mig om det!

*

Senare på kvällen...mina karlar - ja alla som samlas runt mitt julbord i år, förutom jag då, representerar det könet - sitter mätta och belåtna och däser framför en film. Soffor och fåtöljer är occuperade av män och hundar i varierande ålder. Hundarna ligger utslagna - och grabbarna och gubbarna ser ut att må som små prinsar.
Ofta är det så att för mig inleds julen, eller den där riktigt rofyllda julen, för mig först nu, när julaftonskvällen infinner sig.
Julmiddagen kräver ju sina små timmar i köket, och planering innan det.
Men nu, just nu, när alla är mätta, belåtna och det där riktiga jullugnet känns påtagligt  - då känner jag att min jul är här.

Ljusen brinner sakta ner, hyasinterna doftar i sina glas. 
Den sista julglöggen är urdrucken och pepparkakssmulorna ligger tysta kvar på linneduken.


Och jo, jag tror jag älskar just den här stunden av julen aldra mest.


DE ALLRA MINSTA...



...och deras jul därute.
Glöm inte dem i julstressen, och framför allt kom ihåg dem även sedan efter jul!
Vintern har först börjat och det är många små som behöver vår hjälp därute.

Och vad kan vara mer rofyllt än att ta ett par minuter ledigt från alla sysslor därhemma, och bara följa med deras pyssel vid fågelbrädet.



Dessutom är det dags att börja öva för "Gårdskrysset" (på finska Pihabongaus) som infaller i år 26-27 januari 2013. Då är det meningen att man under en timmes tid räknar både arter och antal fåglar som besöker fågelbrädet då.
Resultatet meddelar man sedan till Birdlife Finland, som sammanställer vinterns fågelbestånd i hela Finland.

Vi har varit med några år nu, och det är riktigt skoj faktiskt. Och så har man en bra orsak att följa med och iaktta fåglarna en hel timme :)
Första gången detta gjordes var 2006.




Första året vi deltog var det inte så mycket att skryta med vid vårt fågelbord.
Vi hade precis kommit hem från en resa, så fågelbordet hade gapat tomt i tio dagar eller så, och då hade fåglarna flyttat till en krog som har lite mer att bjuda på.
Följande år bunkrade vi upp med allt mellan himmel och jord, men ändå blev resultatet av vårt fågelbongande rätt magert.

Vi hade nog matat hela hösten och vintern, men rätt så ensidigt - och rätt så sporadiskt.
Bor man, som vi gjorde då i ett samhälle med mycket hus är det inte direkt någon katastrof om man missar att föra ut mat någon dag, det finns alltid någons fågelautomat som är fullt laddad.


Året därpå blev matningen mer systematisk, släpade hem en gigantisk säck med solrosfrön, för att alltid ha frön hemma, så det inte föll på det att jag (igen) glömt att köpa.
Vi laddade upp ett riktigt gottebord med fett och frön och nu och då lite äppel och torkat bröd.
Havre föll inte fåglarna så mycket i smaken, så det har vi skippat.
Bröd innehåller inte heller så mycket näring, men det är ett bra sätt att bli av med några torra semlor och jag tror att fåglarna faktiskt uppskattar lite omväxling även de...


Men talgen, fettet, är nog det viktigaste i alla fall.
Egentligen borde man inte hänga upp talgbollarna såhär som jag gjort på bilden, utan hellre då använda ställningar för talgbollarna. Det finns en liten risk att fåglarna kan trassla in sig i nätet - och så brukar ju djungelns lag råda, och andra far iväg med hela bollen...

Köpte här i höstas en ny fågelautomat åt oss, men den gillas inte speciellt bra av fåglarna.
Den är av metall och har en liten (mycket liten) lucka som maten kan nås ifrån och tyvärr har det visat sig att den inte riktigt funkar. Fåglarna verkar ogilla de hala metallpinnarna och maten är för svår att nå. Visserligen är den bra på det sättet att fåglarna garanterat inte kommer och att bajsa i maten, men men... Näe, den funkar inte så bra.
Mest verkar fåglarna gilla matningsplatser av trä. Eller så har det varit hos mig.
Kanske de har lättare att greppa trä än metall - och plast....ja...sådant vill jag inte ha!
Har vägrat plast i allt jag kan i 25 år - och inte ens den sötaste talgmes får mig att ändra på den principen. 

Ja, hmmm...vad var nu sedan meningen med det här inlägget?

Ta hand om de minsta därute, och om man är lite systematisk och varierande så har man mycket skoj att se fram emot när det är dags att räkna in dem.
Stycken och arter.
Kom ihåg, den 26-27 januari - offra en timme någondera dagen på att kolla in vilka gäster du har på din frökrog.

Men nu hörni....nu....nu...nu tror jag bestämt det är dags att plocka julskinkan ut ur ugnen.
Doften som sprids får mina smaklökar att bli lite hysteriskt jul-lyriska.
I år som alla andra år...;)

Önskar nu er alla en riktigt skön julhelg!

MOT JULEN...





...sakta men säkert.

Det mesta för julbordet ligger i kyl, i frysar och i skafferier och väntar på sin stund på scenen.
Där ligger sillar och lax, rom och rosolli i en trygg samvaro.
Och väntar.

I år ville jag medvetet undvika julstress. Det är rätt galet att man skall stressa sig sönder och samman för att sedan ha tid att ta det lugnt några juldagar.
Ändå har det tagit så många jular innan jag riktigt insett det.
Delvis tror jag den julstress jag upplevt innan berott på att jag i tio år jobbat inom blombranschen, som man lugnt kan kalla för rätt hetsig där innan jul.
Och så har jag burit hem den hetsen, alla de åren.
Och den växeln hade blivit på för mig, under många år, 
även om jag bytt bransch helt och hållet.

Ändå har jag aldrig haft några som helst krav på julen från någon andra än mig själv.
Vilket gör det ännu konstigare att jag inte insett.
Däremot har jag varit urusel på att delegera.
Jag har så velat ha det på mitt eget sätt, till punkt och pricka rätt.
Vackert, gott, och på mitt lilla sätt, perfekt.

Och fast det alltid uppskattats av de mina, så hade nog ingen märkt om.
Om jag skulle missat något.

I år har jag försökt medvetet välja annorlunda, och det har funkat - för det mesta faktiskt!

Vilken skillnad att sänka på förväntningarna som man själv hittat på.
Undrar om någon annan egentligen märker att man tullat på dem.
Förväntningarna.



Vad är då annorlunda?

Maten finns som alltid innan, julgran, julklappar, huset är städat.
Precis som det skall vara.

Bara att i år har jag vägrat ta stress av det.
Och det har funkat.

Det är omöjligt att känna hets om man tvingar sig att andas lugna, långsamma, djupa andetag så fort man känner att man börjar gå på högvarv.

Den julklapp har yogan gett mig.
Ett verktyg att möta och mota den stress jag själv förorsakar mig.

För så stollig kan man faktiskt vara ibland - att man låter det ske.
Inte minst i jultider.

Så ta er lite tid, andas djupt ända ner i magen, och känn skillnaden.

Så enkelt är det!


INTE SÅ ÅTERHÅLLSAM LÄNGRE...



...när det glittrar och det glimmar?

Eller?

Släpade ner den slitna lådan med julpynt från vinden. 
Bredde ut allt på köksbordet för en överblick.

I den slitna lådan ligger förutom julpynt, minnen och en hel nostalgi.
Flashbacks från jular som varit kommer över mig.
Jag ler och minns. 

Julängeln som jag fick av en väninna för många år sedan.
Ängeln som bär på en historia som bara jag känner till.
Ängeln, just denna ängel, som symboliserar sorg, stor sorg, 
men också så mycket hopp och överlevnad. 
En stark symbol om alltings förgänglighet, men också om hopp och om en tro som bär.
Så mycket mer än bara ett julpynt i mängden - just för att den bär på en historia.

Tomten, eller tomtarna, med sina kottekroppar och mössa av filt.
Av mina barns barnhänder hopknådade med stor koncentration någon gång i småbarnsåren.
Julkänsla så hjärtat skrynklar i hop sig lite grann.

Julgubbeistappen - den allra första julgransprydnaden jag köpte till min allra första egna julgran i mitt allra första egna hem. Och där intill en jullykta i miniformat som hängt med sedan min egen barndom. Skev har den blivit, och lampan som hört till har försvunnit för många, många år sedan.
I tiderna, då den ännu lyste, hängde den utanför min barndoms pepparkakshus och lyste upp tomtelandet av pepparkakedeg, med batteriet  som lampan var kopplad till, väl gömt under ett snötäcke av bomull.

Det må komma och gå trender i julpynt - men det finns alltid de där för en själv viktiga klassikerna som aldrig glöms bort. 
Som bär på en historia, ett minne, en känsla som bara du känner till, och just därför blir så värdefulla.

Kanske vi behöver just de här nostalgipynten så mycket mer i den tid vi lever just nu.
Jag tänker på allt slit och släng, som aldrig någonsin når den här statusen av minnen.

En del glitter och glim kommer nog att åka ner tillbaka i lådan i väntan på andra jular.

Det blir så med julpyntslådor. 
Allt kan inte få spela första fiol alla år.



HÄROMDAGEN...




...när jag kom hem, och någon av de otaliga snöstormar som svept över min plätt av jorden härjade på som värst, möttes jag av en synnerligen surmulen katt.

Hon gillar snö, men hon gillar inte storm OCH snö. Inte alls.

Det gör inte jag heller. 
Kunde inte låta bli att börja skratta - för den minen säger allt som bör sägas om 
snö-i-mängder.

Och nu har jag det sagt! 
Jag lovar - inget snöbabbel mer för min del - för en tid i alla fall...

*

Snö hör ju faktiskt till vintern, och jag vill egentligen inte sälla mig till den skara som varje år blir lika förvånad över att det verkligen snöar i Norden.
Fast å andra sidan...jag kan tycka att det är rätt underbart med ett klimat som vi har här.
Vi har alla årstider något att himla oss över...

På vintern är det antingen fööör kallt, föööör mycket snö, eller alldeles föööör varmt och ingen snö alls. Sådant har faktiskt hänt!
Och samma vals de övriga årstiderna.

Ibland är våren för sen, ibland för tidig. Sommaren är för regnig, för kall, för het, för torr. Hösten är alldeles för regnig och deppig. 

Tänk om man ändå mer kunde koncentrera sig på att ta dagen 
- och dagens väder - 
som det kommer?

Fast ibland, bara lite nu och då sådär,  så kan man väl ändå få känna en viss tillfredsställelse av att få lägga upp en riktigt sur min när nordan kastar en biljonsmiljard snöflingor i diffusa drivor lite här och där.

Visst?