SLUT PÅ PYJAMASTILLVARON...

...verkar det äntligen vara nu för min del. 

Eftersom jag hör till de där lite rastlösa, så var jag redan igår av den åsikten att jag minsann tänker åka till jobbet idag. 

Inte för att jag skulle tro mig vara oersättlig på något vis, men jag började redan bli så rastlös av allt bara-varande, och faktiskt lite börjat sakna mina arbetskompisar, ni vet dom där med galen humor och skratt som bara bubblar. 

Tur var ändå att jag inte tog mig till jobbet, utan lät förnuftet för en gång skull tala med så stora bokstäver att till och med jag lystrade till.

Jag har nämligen idag blivit lite tagen på säng hur det kan vara när förkylningen riktigt kör ut ur kroppen på en. Jag har nästan bott i duschen, ah,  vad skönt när man riktigt känner hur  förkylningen formligen spolas ner i avloppet. Bye, bye!!!

Jag har lite svårt att tänka mig hur jag skulle ha kunnat bejaka detta duschbehov om jag faktiskt släpat iväg mig till jobbet. 

Jag liksom tvivlar på att vare sig mina arbetskompisar, för att inte tala om kunderna, skulle ha riktigt den förståelse som skulle behövas...

Och just en dag som denna känns det extra härligt att ha lite smålyxigt att ta till i badrummet. 

Skön tvål, mjuk lotion, mmmm...lite väldoft.

Vilket underverk det gör!

Detta som man så lätt glömmer bort. Lite vardagslyx.

Och ni, som ibland tvivlar på om det sedan också är så att man är oersättlig där på jobbet.

Gör vattenprovet.

Fyll ett glas med vatten, stick ner ditt finger. Dra upp det på nytt.

Blir det kvar ett hål, ett tomrum, där ditt finger legat - då är du oersättlig.

Annars inte.

Ett mycket fungerande snabbtest.

Och för alla som nu ligger hemma i förkylning, ta en extra dag att ta igen dig.

NU är jag redo att ta itu med vad-som-helst. 

NU är jag redo att ge järnet igen. 

Inte igår, men nu. Det är den där ena dagen som gör skillnaden.

Tro mig!

ÅTERANVÄNDNING...

...är ju någonting vi alla skall flagga högt för, alltid.

Och vet ni, det är något jag faktiskt tänker på då jag släpar hem någon gammal möbel istället för en ny. 

Det är en delorsak varför jag gillar gamla möbler. 

De har redan funnits, innan de blev mina. 

Och kommer förmodligen att fortsätta sitt liv efter att de lämnat mig. 

Om de gör det, vill säga.

Jo, jag kanske sätter någon euro mer ut i inköp, men återförsäljningspriset är också garanterat ett annat om jag, mot förmodan, skulle tröttna på någon av dessa gamla godingar.

Jag tycker att de är så tokvackra, dessa möbelgamyler, 

jag bara får något glittrigt i blicken, 

och en värme i hjärtat som  gör att jag tycker om dem på alla möjliga sätt.

Men också för att de är återanvända. Av andra före mig, av mig, och av andra efter mig.

Åh, jag kunde tala mig hes om återanvändning, men nu är det ju så att jag redan är hes av helt andra orsaker, så vi struntar i det. 

Denna gång....;)

MEN jag har faktiskt återanvänt något annat idag också. Eftersom förkylningen (har ni nu alla hört att jag är förkyld, hahhaa???) håller mig borta från mitt arbete, borta från min renovering, borta från allt som kräver större ansträngning överhuvudtaget, har jag pysslat lite.

Jag, som inte är sådär väldans sax-och-lim-pysslig av mig har faktiskt sysslat med just det idag. 

Vid ett skede tog jag hem ett tapetprov med franska vinetiketter på, som jag funderade på att skulle få pryda en av mina köksväggar. Eftersom jag vet med mig själv att jag ändå kommer att ha en massa dittendatten i mitt kök. Pynt, mer eller mindre ovidkommande i köksmiljö, så valde jag att hålla köksväggarna helt vita. 

Så, nu hade jag lite tapet överlopps, och eftersom jag

 a) vill göra något med tapeten som ändå fanns

 b) hade en tråk-tråkig dag

så blev det så att jag pimpade lite tändsticksaskar.

För i ett ljus-älskande hushåll som detta ligger det tändsticksaskar framme lite här och där.

Och då kan de ju gärna vara lite snygga.

Och liksom passa in.

Dessutom går de ton-i-ton med katten....också.

*heh*

NÄR MAN HAR TRÅKIGT...

...kan vad som helst plötsligt hända.

I denhär kojan fortsätter den lite långsamma tillvaron. Katten ligger på fönsterbrädet och tittar lojt ut på fåglarna i äppelträdet. Hunden fortsätter sitt suckande och ligger demostrativt jag-har-så-tråkigt-så-jag-dör-utslängd på mattan.

Då börjar det hända:

Katten stegar med majestätiskt lugn in i köket, gömmer sig bakom köksdraperiet, men lämnar en liten bit av svanstumpen utanför och börjar vispa den fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det tar inte många nanosekunder innan en valp är med på noterna:

Nämen, hallå? Vart försvann du?

Ahaaaa...! Där fick jag dig!, verkar katten utropa när hon attackerar den totalt överraskade valpen.

Och så vänder hon om med samma stora lugn, gömmer sig bakom gardinen...

...och attackerar på nytt.

Denna gång är ändå valpen förberedd och tar till flykt.

För att komma tillbaka, och så här håller de på.

Attack. Katten gömmer sig. Hunden söker. Ny attack.

Om och om igen. 

Det kan se riktigt vilt ut, men de har aldrig skadat varandra det minsta lilla. 

Detta pågår tills de ganska snart landar i samma soffa i största samförstånd.

Jag blir så fascinerad av denna alldeles tydligt planerade lek, där båda verkar veta spelreglerna. 

Och jag är ganska lättroad, en dag som denna.

Och alldeles strax kommer lillungen hem från skolan - då blir det lite mera liv och rörelse här.

Skall plocka fram lite bulle ur frysen, och hälla upp en kopp choklad åt honom.

För visst är det som han sade:

Mamma, det bästa med att du är sjuk, är att du är hemma när jag kommer hem från skolan.

Jo! Det är nog det som är det bästa!

KOKBOK...

...jag vill göra en kokbok!

Herregud, vad gör ni när ni är förkylda?

Jag menar, om jag mot förstånd och förnuft tar och river till, genom att till exempel ta mig till postlådan - och tillbaka, så straffas jag med världens hostattack och får ta några stapplande steg tillbaka till sofftillvaron. 

Men det är som om det bara är mitt fysiska jag som drabbats av förkylningen. 

Det är som om min hjärna minsann vill ha samma mängd av stimuli som annars också. 

Jag har bunkrat mig i sängen, i soffan, och i fåtöljen nu i tre dygn. 

Omger mig av en luddig tillvaro av näsdukar.

Jag har läst böcker, jag har bläddrat i tidningar, jag har sett på tv-program som jag inte hade en aning om att det fanns! Jag har gjort nytt bloggläsarrekord, jag har beställt reservdelar till min bil, betalat räkningar. Fördrivit tid på fejan med att läsa mer eller mindre underhållande inlägg.

 Men jag har faktiskt  i n t e  shoppat inredning eller härliga kläder på nätet.

 (Det finns liksom en gräns på hur skoj man får ha när man är förkyld, och har absolut inget med min ekonomiska situation just nu att göra....hahaha)

Jag har sorterat mina foton på datorn och gjort en foto-års-bok på anspåkslösa nittio (90) sidor med det fantasifulla arbetsnamnet Tjugohundraelva.

Ser ni, jag tror ju på Bokens Kraft.

Jag tvivlar på att mina barn och barnbarn i tiderna sitter med en chipspåse framför sig och lusläser min blogg, eller att de med stor entusiasm tar sig igenom tusen och åter tusen foton som finns bevarade på dammiga hårdskivor (som antagligen inte ens funkar när vi kommer så långt.)

Men en bok kan det hända att de får för sig att bläddra i.

Kanske.

Jag ser dem sucka lite välvilligt  över mors, farmor, farmorsmors berättelser om hur livet tedde sig i familjen anno 2011. Och 2012. Och 2013...ja och så inte att förglömma de lite äldre upplagorna från 2007, 2008...ja ni fattar.

Den dagen jag tassar vidare tänker jag lämna ett helt epos av vardagsberättelser i ord och bild efter mig,  till stor glädje för de efterkommande. 

Jag menar, vem skulle inte vilja läsa om vardagen i en alldeles vanlig familj i början av 2000-talet?

Med lite god tur hinner jag ännu med ett fyrtiotal årsberättelser. 

Men nu har jag tänkt att det skulle vara skoj att göra en kokbok. Att för en gångs skull samla alla kladdiga tidningsutklipp, hastigt nerskrivna recept på en post-it lapp. Och plocka ut receptet på den där goda grytan som är typ det enda riktigt bra receptet i kokboken som man fick till julklapp 1995.

Tänk vad skoj det skulle vara!

Fast just idag blev det bara att gräva fram ett foto på en macka som jag gärna skulle hugga tänderna i så fort jag återigen börjar känna smak.

Som det nu är kan jag lika gärna blanda marmelad och salami på samma macka utan att mina smaklökar på minsta lilla vis skulle protestera...

Och jag har inte ens konjak hemma. Det skall man dricka när man är förkyld, har jag hört.

Fast jag tycker inte om konjak, men när nu smaklökarna ändå är ur bruk så...

Det får bli lite te i stället, bara jag orkar ta mig ut till köket sju steg bort.

Jap, det får bli mitt nästa projekt.

LITE EMPATI...

...verkar det som om min lilla hund skulle vilja förmedla, för hon hänger mig i hasorna när jag varit förkyld nu några dagar, hon kryper ihop i fotändan på sängen och suckar medlidsamt när jag håller på att snyta hjärnan ur mig.

Eller så har hon bara toktråkigt och vill liksom med sitt suckande uttrycka snarare sin åsikt över hur tråkigt hon har det. Att hon tassar efter mig hela tiden KAN också bero på att hon tänker minsann vara på plats ifall matte skulle ta sig ur den där underliga dvala-liknande tillvaron och ge sig ut och hitta på något  s k o j,  sådär för omväxlingens skulle.

Soffan och sängen, sängen och soffan...hela veckoslutet, vi har liksom sett det nu, verkar hon tycka.

Jag kan hålla med om det. Det kunde räcka nu, men nej...segt är segt.

Idag funderade jag på om det faktiskt kan vara så att jag inte orkat dra upp ögonlocken riktigt sådär helt, för det blev inte ljust på hela dagen. Men en titt i spegeln sade att jag nog visst hade fått ögonlocken upp, det bara är just så här mörkt hela dagen.

Det blir mer tydligt när man är hemma tycker jag. På jobbet är det så mycket annat, så jag hinner liksom inte riktigt tänka efter att det inte blir ljust alls därute.

Jo, jag får känna fram mig till bilen på morgonen, och jag får göra det när jag skall åka hem. 

Men att det är såhär mörkt precis hela tiden.

Det kom jag på först idag.

Vilket får mig att tänka på vilken fantastisk grej det här med våra fyra årstider ändå är.

Varje november får vi humma och brumma om hur mörkt det ändå kan vara, och brukar det faktiskt vara såhär mörkt? Tänk att man glömt hur mörkt det kan vara? 

I november.

Sedan kommer snön och man tjusas över hur ljust allt plötsligt blir, det blir så ljust och vackert, men brrrrr...vad det ändå är kallt!

Skall det vara såhär kallt? 

Skall det verkligen snöa ännu mer? 

Och  om det inte är kallt, låter det:

Det skulle nu bli lite kallare så vi slapp slasket!

Och samma sker på våren;

Åh, denna underbara vår. Detta vackra ljus. Och solen, så den värmer.

Och på sommaren;

Pust, så det är varmt!

Man hinner liksom glömma hur det skall vara. Eftersom alla årstider är så olika.

Det blir lite som att uppleva dem på nytt varje gång, vilket onekligen har sin charm.

Men idag  v a r  det  v e r k l i g e n  alldeles extra mörkt.

Skall det verkligen vara så här mörkt?

Fast det är november?

Har jag inget bättre att tänka på när jag ligger däckad? 

Nja... nå näe!

Och hunden suckar.