ATT MÅ BRA...

Det är så lätt hänt att man tar det som en självklarhet, tror jag. Nu tänker jag inte på förkylningar eller musarmar eller sånt. Utan att man mår bra i själen. Hur fragil är inte vår själ? Våra muskler skyddar ben, hud skyddar muskler, ben skyddar organ,

men vad skyddar själen?

Var får man hjälp om själen går sönder? Och får man den? Lika lätt som man får hjälp om man bryter benet? Ja, får man det?

Jag har inget svar på det. Det är så lätt att tvivla just idag, när sonen min, tillsammans med många, många vänner följde Hugo till den sista vilan. En vila och ett lugn som denna begåvade 21-åring själv valde - framom att må dåligt, när ingen hjälp fanns inom räckhåll för en trasig själ.

Vi, som mår bra, kan nog aldrig förstå det stora mörker som kväver och handlingsförlamar så totalt. Jag känner att vi nog borde uppskatta mer att vi har förmågan att jaga mörknet på flykten - att vi kan tända ljus. Att inte mörknet tar över och blir för stort.

För gör det det, hittar vi då rätt, orkar vi ropa så högt att hjälpen hör oss? Eller går vi bara mer och mer vilse i mörknet, tragglar på tills krafterna inte längre räcker till? När orkar man inte mera sträcka sig efter händer som kunde hjälpa?

Jag berörs så djupt av dessa unga som mår dåligt, de som inte har den livserfarenhet som vi har. Livserfarenhet som kanske, kanske, ens lite, hjälper oss att ta oss igenom våra mörkerperioder.

Årstidsmörkret är ändå så mycket enklare att jaga på flykten. Och det jobbar jag på heeela tiden.

Och så har jag tagit in en liten, liten gran fast jag egentligen inte hade tänkt göra det riktigt ännu...men ibland kan man ändra sig. Sakteligen börjar nog julkänslorna ta över...

...och lite inspiration från ifjol har plockats fram,

och pepparkaksformerna dammats av.

Och om jag inte missminner mig så skall det finnas lite glögg i skåpet - från i fjol. Tror ni man skulle kunna damma av det också? Skall gå och testa det tror jag.

Hej så länge, ta vara på er själva och varandra!

Kram M.

SNÖ, INTE SNÖ, SNÖ...

Jag vet inte om jag skall vara sur eller lättad över att snöstormen som skulle täcka in hela tillvaron med tiotals centimeter vitt och vått tog en annan väg och bara snuddade vid denhär landsändan. Jag har ett aningen ambivalent förhållande till snö faktiskt. Det är vackert och ljust och det dämpar alla ljud så underbart. Men det är också så kallt och (oftast) vått och ja, jag vet inte riktigt...Jag gillar ju också senhöstens bleka färger, och skulle gärna njuta av dem ännu en tid. Problemet är bara att det känns som om ljuset inte riktigt skulle räcka till att hinna uppleva "färgerna" såhär i november.

Känns ibland som om dagsljuset skulle komma vid tiosnåret på förmiddagen och försvinna sisådär tjugo över tio - på förmiddagen. Och då kan det ju i och för sig lika gärna snöa.;)

Ni förstår mitt stora snödilemma?

Eftersom jag inte pysslat det minsta lilla här hemma, så tänkte jag släpa med er på en inte alldeles färgsprakande novemberpromenad istället:) Hur skoj som helst!

Om man vet var man skall hoppa över diket från landsvägen så hittar man en liten åkerväg som håller på att växa igen eftersom ingen längre kör på den. Till och med traktorn genar över åkern så ni förstår att vägen blir till en liten stig bara.

Snart kommer vi till sjön.

Kolla! En hjort som är ute och simmar! Tyvärr är bilden mer än suddig, för när jag försökte smyga mig närmare (i rasslande vass - hur lätt som helst, hehe) så satte den fart och förvann in i en vik utom räckhåll för min kameralins.

Det måste ha varit ett kylig simtur, för de små vågornas tröga rörelser skvallrar om att det inte dröjer länge innan isen lägger sig.

Här brukar jag stanna en stund. Någon har hämtat en bänk och placerat den ute på den lilla bergsudden varifrån man har utsikt över sjön och fälten. En riktigt liten funderarbänk! Så skönt att slå sig ner här och bara låta blicken vila och tankarna flyga fritt.

Är man lika tuff som hjorten kan man alltid ta sig ett dopp - själv är jag nog så mesig så jag föredrar att syssla med det en het sommardag.

Men nu känns sommaren så långt borta, och just därför känns det extra roligt att stuva ner lite blomlökar i krukorna. Lite fin mossa på toppen, som ett litet duntäcke och så får de stå där på verandan heeeela, lååååånga vintern...

... det är bara att vänta och vänta och vänta.

I morgon skall jag ändå gå och köpa lite tasettlökar - så jag inte behöver vänta sååå länge på det där ljuvliga späda gröna!

Och en bamsig amaryllislök lär nog slinka ner i korgen, den också!

Och mossan är hemma från skogen - så nu får det snöa, eller inte snöa, för min del.

Må gott i tisdagskvällen!

M.

SKRUTTIGA TING...

Hejhå! Länge sedan sist, men här är jag igen!!

Det är inte så att jag skulle ha blivit däckad av svininfluensa eller så, som många andra. Däremot hade datorn blivit smittad av helt andra virus, men nu verkar den vara sitt gamla jag igen:)

Utan dator i flere dagar skulle man ju tro att jag hunnit göra både det ena och det andra, men tji heller! Det är inte bara datorn som varit skruttig - också jag har lyckats utveckla en datorrelaterad inflammation. Musarm...tjo, vad skoj!??

Sitta uppkrupen i stolen och sticka sockor - nix. Pyssla lite julpynt? Binda kransar? Nix! Fixa lite gott i matväg - jo men det skall väl gå bra? Bara jag inte behöver skära nåt som är hårdare än mjukost...

Det känns bara fånigt! Plötsligt är det en massa simpla saker som man inte klarar av. Att knacka ett blogginlägg med vänsterhand tar så lång tid att jag hinner tappa den röda tråden som kanske ibland visar sig i mina inlägg....hihii.

Nu skall jag ta mig ett litet glas rött, krypa upp i stolen och njuta brasa - och bläddra i lite tidningar för inspiration. Mmmm. Det hjälps inte att det börjar klappa lite extra i ett julhjärta såhär års. Att planera för julen är halva glädjen, för mig åtminstone - och just nu kan jag inte så mycket annat än planera...Men det är inte så tokigt det heller, här i brasans sken!

Hoppas ni alla har det bra därute!

Stor kram, M

HALLOWEEN ORANGE...

Ni som traskar in här nu och då, vet redan att jag inte är speciellt förtjust i gult - och orange är NÄSTAN gult, så det är verkligen sällsynt att man hittar det här hos mig - inte ens till halloween;)

Så jag nöjer mig med lite "minipumpor" i form av mandariner på köksbänken. Men jag har faktiskt engång köpt en riktigt gigamegasuperjätte-pumpa som jag karvade ut ett par tre timmar sisådär...*puh*.

När jag äntligen gjort det så stod jag där med en stor hink med pumpainnehåll som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra med. Skall man göra nåt alls??? Pumpa har liksom inte riktigt hittat till mitt mathjärta. Gubben som dessutom äter det mesta utan urskillning som han hittar på tallriken - men nåt av pumpa, NO WAY!

Den gången hamnade innehållet direkt ner i komposten så det bara schmaskade om det och pumpan, utskuren och fin placerades på trappan i väntan på att få ett ljus i sig ett par dagar senare. Min äldre unge var då ganska liten, och stolt som en tupp över vår fiiina halloween-pumpa.

Det blev natt, en riktigt grymt kall höstnatt, med temperaturen ner mot minus tio. Vad tror ni vi hittade på trappan följande morgon???

Jo en halloweenpumpa i något flytande form, bestående av en trög smörja som bredde ut sig över, och rann ner för trappstegen...yäk!

Vi stod något snopna där, både ungen och jag, den gången och ja...efter det har det inte blivit några nya pumpaäventyr för vår del...

Numera är det gulorange, som sagt en liten dust bara. Några löv från vinrankan fick idag stå för stämningen på matbordet - och så hade den allra första lilla, pyttelilla, pyttepyttelilla, ljusslingan slingrat sig upp från källarskrubbens mörka skrymslen.

Hjääälp!!! Vad ÄR detta? Riktigt ruskiga halloweenvarelser som skall ge sig ut i oktobernatten för att skrämma slag på allt och alla?!! Huuu!!!

Medan lillungen och hans kompis roar sig med det tassar jag runt och tänder ljus i lyktor och i ljusstakar. Ikväll möter mörker ljus och det är enslags brytning mellan höst och vintern. Kontraster på många plan.

I morgon skall också min trädgård uppleva kontraster. Nämligen kontrasten mellan krattat och okrattat. Jag har nu i en veckas tid tvingats vada i eklöv för att ta mig till bilen på morgonen, och från bilen till ytterdörren igen på kvällen...Men i morgon, då jäklar skall det krattas...tills armarna trillar av!

Nu blir det en kopp kvällskaffe, och sedan skall jag kanske plocka fram lite garnnystan. Om inte katterna far iväg med dem kanske det till och med resulterar i ett par sockor! Man vet aldrig...

Må så gott, alla söta därute i oktobernatten!

Kram M.

LJUS OCH MÖRKER...

Först av allt vill jag tacka er för era varma kommentarer! De värmer skall ni veta!!!

Livet fortsätter sin sakta lunk, så är det alltid, också om något sorgligt händer. Och sorg och saknad hör till livet, på något sätt berör det oss alla vid något skede. Med olika styrka.

Visst blir det blir tomt när ett djur som man delat sin vardag med många, många år dör. Det är ett tungt beslut att ta, och att veta när det är dags att ta farväl. Men en dag märker man bara att svansen inte längre vispar riktigt lika ivrigt, att blicken är trött...
En dag möter man just denhär blicken och då bara vet man att det är dags.

Man måste ta det där osjälviska beslutet för en som hela livet varit en så osjälvisk vän. Som en klok gammal man engång sade till mig; det är en rättighet som djuren har. Och det är vår skyldighet att förverkliga den rättigheten, att hjälpa dem gå vidare innan smärtorna som det inte finns bot för tar över.

Att vara osjälvisk.

Allhelgona helgen hör till mina absoluta favorithelger. Jag tycker att det är så lugnt, vacker och rofyllt att gå till gravgården och tända ljus, vandra bland alla dessa dekorerade gravar medan ljusens lågor lyser upp den höstmörka kvällen.

Även den minsta lilla låga lyckas jaga bort litet av mörknet. Många lågor jagar bort mycket mörker. Alla dessa ljus som berättar om att någon, någonstans minns någon som gått bort med värme och saknad.
Bland alla gravar på "vår" kyrkogård finns en allmän minnesplats, inringad av täta, klippta idegranshäckar. Man går liksom in i ett slutet rum. Därinne finns ett bord, till allhelgonahelgen sprängfylld av ljus. Det blir en nästan overklig känsla att stå där i oktobermörkret, bland täta idegranshäckar och uppleva all värme och allt ljus som dessa hundratals små lågor sprider omkring sig.

I veckan har jag lagat kransar att lägga på gravarna i morgon. Till minne för dem som inte längre är...

Och så fick jag en så vacker dikt i veckan, här kommer den, tillägnad alla de, djur (och varför inte människor också, för den delen) som gått vidare över Regnbågsbron:

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.

Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.

Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran.

Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt.

Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Vem som skrivit dikten har jag tyvärr ingen vetskap om. Men jag vill gärna tro på att det finns ett regnbågsland. Både för djur och människor - nånstans.

Ha en fin helg alla!
Jag lovar att återkomma med piggare och gladare inlägg nästa gång, det är bara det att det här är just nu så på ytan här hos oss. Alla de som inte längre är...

Stor kram, M.