Visst kan det ibland kännas att man lever ett enkelt liv här på stugan. Ett långsamt liv. Sommarliv. Jag går efter tidningen, dryga tre kilometer blir det. Det tar den tid det tar. Ibland till och med låtsas jag jogga den vägen, men oftast blir det att stanna upp och prata med någon som är ute och plockar svamp eller är ute med hunden, snickaren som håller på att förnya ett tak.
Vardags sysslorna tar tid. Man diskar för hand. Tvättar upp lite kläder för hand. Hugger lite ved till bras- coh bastubehov. Sånt smått...
Fiskar gärna lite, och ger mig ut i skogen för att hitta lite svamp. När jag gått en bra bit in i skogen kommer jag till en glänta. Omkring finns bara berg, skog och hav. Men just här växer gräset högt. Och jag stannar alltid här och går runt och känner. Och tänker. Drömmer mig till tidigare tidevarv. Fantiserar.
Det första tecknet på att här har det bott någon är en jordkällare som rasat samman. Marken här ägs av en herrgård, så jag kan föreställa mig att det är någon torpare som haft sitt torp här.
Troligtvis jobbade han på herrgården, eller gjorde sitt dagverke där. Hemma fanns hustrun och förmodligen en hel del barn. Någon yta att odla på finns här inte. Ängarna som nu är igenväxta har kanske kunnat ge sommarbete åt ett par får, kanske en ko?
Vid stugruinens knut växer syrener. De är risiga och lite svagväxta, men annat kan man inte tänka sig här i denna karga mark. Jag går vidare runt på det som engång varit ett gårdstun.
Ett stycke längre bort växer ett äppelträd. Sura är de, äpplen. Troligen har den ursprungliga arten dött och grundstammen som den goda äppelsorten ympats på har tagit över. Eller så har det alltid varit ett vildäppel. Vem vet?
Lite metallskrot kan man hitta här och där, men det mesta har nog försvunnit. Kvar finns bara stengrund och en tyst historia.
Bakom huset hittar jag måbär och en plantering med rönnspirea. Samma växter kan jag se finns på herrgården som jag kör förbi när jag kommer till stugan. Genom skogen blir det kanske fem kilometer. Den vägen har någon gått arla morgonstund, vinter som sommar. År ut år in.
Rosenbusken som någon planterat vid det som engång var trappan, har spritt sig och små taniga, svagväxta plantor försöker hålla sig vid liv i små klippskrevor.
Platsen är idealisk. Huset har stått på en liten udde. Havet har omgett det på tre sidor. Mot öster består stranden av låga klippor och en skyddande vik. Mot norr skyddades det lilla huset av ett högt berg. Lite lä mot isande nordanvindar?
Här går man upp på berget. I fantasin ser jag hur Mor i huset går upp där för att se om Far syns till i sin lilla fiskebåt?
Här kan man stå, och ha utsikt åt tre håll. Här stupar klipporna brant ner i havet.
Rostiga ringar vittnar om att man fäst något här. Vad det skulle vara vet jag inte, för dessa är högst uppe på berget, långt från vattnet. Ingen aning vad de varit bra för.
Vem det var som bodde här, hur de levde, när platsen övergavs - och varför vet jag inte. Skall nog fråga nån som vet. Fast då ersätts de av mina fantasier, och jag tycker så om att gå omkring här och bara fantisera.
I prydliga rader har vinbärsbuskarna stått, det kan man ännu se bland all övrig vegetation som tagit över.
Vid det vad jag tror har varit en fäbod står ett annat äppelträd. Det smakar lite bättre - om man smakar på dem senare i höst. Nog något vinteräpple - men ingen sort jag känner.
Tillbaka till min stuga tappar jag upp lite (varm)vatten och tvättar upp några trosor, ett par t-skjortor, lite barnkalsonger och en kökshanduk. Det är ingenting;)!
Nu skall det rensas svamp. Och så skall lillungen gå och fiska, sa han. Och en blåbärspaj kanske det också blir. Vi är nästan självförsörjande, ju....tills jag tar bilen in till stan, hehe!
Kram på er!
M.
P.s. Efter maten skall jag tända en brasa, krypa upp i stolen och tassa runt hos er, känner att jag missat en massa när kontakten till cyberrymden varit lite sisomså här en längre tid. Nu verkar den funka bra igen - så vi ses start!
