Visar inlägg med etikett RESOR. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett RESOR. Visa alla inlägg

SEVETTIJÄRVENTIE

- 15 SEPTEMBER 2019 - 
(vol 2)











Jag hade hört om denna fantastiskt vackra väg, men aldrig kört den själv. 
Nu gjorde jag det. Och njöt av varenda kilometer. Här är varenda kilometer vacker. 

Stannade i byn Näätämö och fyllde på lite lunch och kvällsmåls-grejer. 
Man märker att turistsäsongen är över. Restaurangerna, de få som finns längs vägen, hade
stängt inför vintern. Även om solen ännu sken och höstvärmen dröjde sig kvar så kom,
om nu inte direkta vinterkänningar emot, så iallafall en förnimmelse av kyla och frost. 

Savettijärvi är det område som de finska grekisk-ortodoxa skoltsamer blev anvisade 
till då deras hemtrakter i Petsamo efter andra världskriget förlorades till Sovjetunionen 
och de blev tvungna att lämna sina boplatser där. I Finland, Sverige, Norge och Ryssland 
räknar med att det finns 60 0000-100 000 samer och av dem är ca 1000 skoltsamer. 

Det som skiljer skoltsamer från samer är just den ortodoxa tron. 

I tiderna levde skoltsamerna ett liv som kunde beskrivas som "halvnomadiskt". Det 
betydde att de säsongsvis flyttade i takt med bla fiskens lektider. Skolsamerna levde på fisk och 
jakt. I början av 1900-talet tillkom också renskötsel. 

Längs vägen finns en ortodox kyrka och en begravningsplats för koltsamer som är i all sin 
stillhet och i sina sparsmakade gravdekorationer otroligt vacker och fin. 

Gravarna är täckta med den finaste renlav och kantade av runda fina stenar. På en del
av gravarna ligger renhorn som ett minne från ett liv som var. 
På gravgården ligger släkternas gravar i rader. De flesta gravar är en lav-beklädd 
kulle som med tiden sjunkit ihop och lagt sig längs med marken. De 
nya gravarna har en halv meter hög kulle av sand. 

Förr byggde man ett litet "hus" ovanpå graven. 
Än finns det gravar på gravgården där dessa hus finns kvar. 
Som den där lilla Veijo Armas ligger begravd. Blott några veckor gammal blev han. 

*

Direkt så man kommer över på den norska sidan så ändras landskapet.
Höjderna blir lite högre, vyerna en aning vidare och forsarna en smula vildare. 

Och vi åker norrut. 

FÖRSTA NATTFROSTEN

- 15 SEPTEMBER 2019 -


Lavskrika (Perisoreus infaustus)



Fjällvråk (Buteo lagopus)

Övernattade i Ivalo, och hotellet jag bodde i låg precis intill Ivalo älv. På morgonen
när jag vaknade och drog gardiner åt sidan såg världen utanför helt vit ut. 
Från ån steg ett morgondis, men också marken omkring var vit - av frost! 

Fick låna en isskrapa av en vänlig busschaufför som på parkeringsplatsen höll 
bussen varm för ett gäng japanska turister som skulle ut på tur i Lappland. 
Själv skulle jag än mer norrut. 

Stannade på kaffe efter ett tag och eftersom morgonen var så fin så valde jag, 
trots att det var lite på den kyligare sidan, att dricka mitt kaffe ute i den bleka 
morgonsolen. Platsen var också så vacker invid en liten tjärn där diset dansade
mellan stenarna. Det dröjde inte många minuter innan den nyfikna 
lavskrikan kom för att kolla om jag hade något ätbart att dela med mig. 

Tyvärr, ur lavskrikans synvinkel, den här gången blev det bara kaffe - rätt och slätt. 

Och resan fortsatte. 



ÄN EN GÅNG I STARTGROPARNA

- 12 SEPTEMBER 2019 - 


Vet ni vad? 

Bland det bästa jag vet är att få ta er med på en utfärd, en resa eller en liten tripp bara. 
Men att vi skall någonstans. 

I morgon bär det iväg igen. Eller igen, och igen - känns att det är ett bra tag sedan.
Dit vi skall behövs både yllesockor och varma tröjor. 

Häng med! 

HÖSTENS DIS OCH DIMMA

- 21 AUGUSTI 2019 - 





Våren är fin. Sommaren är skön.
Men hösten - den är guld! 

(Vad vintern är må vara osagt...heh) 

Min årstid börjar alldeles strax, vi ligger så i startgroparna för allt det vackra!

September och oktober är de vackraste månaderna tycker jag.
Höjdpunkten på mitt år, så är det bara! 

Jag älskar disiga morgnar, mörknande kvällar, svala vindar och så alla
dessa fantastiska mättade färgerna i naturen. När det grälla får ge vika för
det subtila. När naturen åter doftar jord och fukt. 

I år har jag fört min förtjusning för hösten ett steg längre och 
har sparat ett par veckor semester att ta ut när hösten (förhoppningsvis) 
är som vackrast. Än är det någon vecka kvar innan jag får ta er med på en
höstresa som tar oss - nåh -dit näsan pekar. Lite är planlagt och 
planerat, det mesta inte. Det får bli som det blir. 
Så jag redan längtar! 

Börjar redan lite otåligt pilla på tält och sovsäckar.
Spritkök och vandringsskor. 
Rastlösheten pyr inom mig. 

Snart! 

SJÄLÖ

- 11 AUGUSTI 2019 -



















 Hade nöjet häromdagen att vara med och lotsa ett glatt gäng på en utfärd till
Själö. Ön som Gustaf II Adolf redan 1619 förordnade skulle bli en hospital-ö. 

Vi hade kanske inte tur med vädret, regnet låg och flåsade oss i nacken
längs med hela dagen. Men då guiden vår började berätta om öns historia
blev det ett sekundärt problem. Så intressant är öns historia.

På 1600- och 1700-talet fanns här ett hospital för leprasjuka, det som förr 
kallades för spätelska. I början av 1600-talet  hade man redan ett sjukhus i Åbo, 
St Görans hospital, men i och med att spätelskan var en så fruktad och obotlig 
sjukdom, så ville man isolera de smittade från andra människor. 

När lepran så småningom i slutet av 1700-talet försvann blev Själö ett
mentalsjukhus, eller som det på den tiden hette - dårhus - och var det ända fram till 1962
då det övergick till Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo akademi. 

Ön hade så till vida det dåliga rykte både som leprasjukhus, och som 
mentalsjukhus att det var ett ställe man inte återkom ifrån. 
Patienter skulle ha med sig 20 daler till sin begravning och träbräder till sin egen kista. 
Inte så muntra grejer att ha med i bagaget liksom. 

I dagens läge är det som sagt forskning, turism och betande kossor som håller
Själö levande. Vid institutet forskar man i ekosystemen i 
Skärgårdshavet och i hela Östersjöområdet. 

Med tanke på öns historia som hospital-ö för mentalt sjuka
så kan man ju tycka att namnet Själö är synnerligen passande. Det har dock
inget med själar och dess välmående att göra. Det kommer från det gamla
uttrycket för säl - ön var helt enkelt en ö där man jagade säl.

Det är lätt att ta sig ut till Själö - både från Åbo, Hanka och Nagu. 
Och ta för allt i världen och haka på en guidning - ger så mycket mervärde
till besöket på ön.

Och maten...ja den var både dryg och god! 

Tror alla var nöjda med sin utfärds-dag - jag var det i alla fall! 

*

PS. Den som undrar över de rutigt målade väggarna i sjuk-cellen så 
trodde man på den tiden att symmetriska former och dova, naturliga färger
skulle verka lugnande på patienterna. Kanske funkade det? Kanske inte? 

Till vårdmetoderna hörde också iskalla bad och hjälmar att ha på huvudet som 
innehöll is. Känns lite långsökt i dagens läge, eller hur? 

Men å andra sidan. Än i dag så säger man ju "cool down!" när någon 
går på lite för många högvarv....så vem vet? Kanske ligger det nåt 
i hur man tänkte då även om det känns lite långsökt idag. 


HEMESTER, DEL 3...


Tanken var att efter att vi besökt Villnäs slott så skulle vi ta oss övre vägen via Tövsala 
mot Gustavs och den vägen runt Skärgårdens Ringväg. 
Jag hade skrivit ner en hel del platser som jag gärna skulle stanna till vid och besöka. 

Jag hade också studerat noggrannare kartor än den ovan där det fanns en "genväg" med färja från Teersalo till Hakkeenpää vilket skulle avkorta körvägen en hel del. På den mer utförliga 
kartan jag fick stod det att färjan kör sommarmånaderna. Kollade också vad man menar med "sommarmånader" och att man med det menar juni, juli och augusti. 

Nå väl. 

Alltså dit! 

Väl framme vid färj-fästet går jag in i den lokala butiken och köper lite dricka och 
passar på att fråga när följande färja går, varpå hon tittar på min bilnyckel i 
nyckelknippen och säger: 
- Färjan går nog snart, men du är uppenbarligen med bil, så det gäller inte dig, för färjan 
tar bara personer, cyklar och motorcyklar.

Jag gapar! Alltså va!? 
Jag har kollat på flera ställen att de här färjorna visserligen bara trafikerar
under sommarmånaderna men att augusti ändå skulle räknas som sådan.  

Jag är knappast den första som står där och förvånat gapar för 
hon fortsätter när jag påpekar om det här med vad man tolkar till sommarmånad: 
- Jo, jag vet. Det är aningen otydligt på nätet. Alla andra färjor 
kör nog helt som vanligt ännu i augusti utom den här. 
Den tar inga bilar nu längre i augusti.
De andra gör det. Men inte den här. 
Fast det står så på kartan.

Nä....he....liksom.





Nåväl, vad kan man? 

Vi skurrar vidare längs landsvägen och kommer tidig kväll till Gustavs. 
Hinner på besöket hos hantverksbyn 
(tack för tydlig öppethållningstid på
nätet som dessutom håller streck!) 
och kör till det första stället för eventuell övernattning. 

Det ser riktigt fint och mysigt ut och skulle det inte varit så
tidigt på kvällen hade vi säkert "lagt ankar" där.
Vi är ju med bil, så kanhända bättre att läsa "dragit i handbromsen"  i stället...

Men vi beslöt att åka vidare och ta färjan över till Iniö.




Den färjan gick ju som det utlovats.

Hade kollat upp lite möjligheter till övernattning längs rutten och det kunde väl inte
bli ett problem även om man inte bokat i förväg, tänkte jag. 
En månad tidigare skulle jag knappast rest utan att boka övernattning då 
"alla" firar semester i juli men jag tänkte att det nu ändå kanske var något mindre 
semesterfirare i farten nu när skolorna här hemma börjat även om 
augusti ju är en semestermånad för många, i och utanför Finland. 

Jag hade någonstans missat i min planering för färgan från Iniö till Houtskär 
var inte alls en sådan där nonstop-färja utan det visade sig att vi precis missat
sista turen och var med andra ord strandsatta på Iniö. 

Vid färjfästet då man kört av färjan på Iniö fanns en stuguthyrning/camping,
men det såg helt dött ut så vi körde vidare. Då trodde vi ju ännu att vi skulle komma
vidare från ön. När det sedan visade sig att vi inte gjorde det så 
ringde jag till Saaristokodit Oy med sitt Villa Högbo, vars reklamlapp 
jag hittade fastnitad på en elstolpe. 

Min tanke om få turister på rutten visade sig lite fel för det 
fanns exakt ett rum ledigt. Uthyrarna befann sig helt på annan ort, men det ordnade sig
smidigt med att få dörrkoden och räkning via mail, så tummen upp för det.

Att sedan priset för en natt i en stor villa, som mer påminde om en lägergård
med gemensamt kök, noll ljudisolering från andra rum...och ganska 
anspråkslöst också i övrigt kostade som vilken natt som helst på ett hyfsat
bra hotell nästan var som helst i världen kändes lite...eh tilltaget! 

Men plus för smidigheten. Absolut! 

Med-övernattare var ett ungt par från Finland som valt att cykla 
Skärgårdens Ringväg, några tyskar, ett gäng som jag inte riktigt kunde
tyda vilket språk de pratade, och några andra som jag mest bara mötte
som hastigast i köket eller i toa-kön. Gästboken berättade om 
besökare från hela världen. 

Någon restaurang fanns dock inte att finna - som skulle ha varit öppen.
Till all tur hade vi ändå packat med lite utfärdsmat, 
annars hade det blivit en hungrig kväll...




Följande morgon vid elva-snåret skulle färjan mellan Iniö och Houtskär gå. 
Vi vaknade av att de andra gästerna började packa ihop sig, som sagt
ljudisoleringen var inte något man satsat på när det här huset byggdes. 
Och det kunde jag faktiskt leva med, men sedan tyckte jag att man lite
överdrivit hur mysigt och fin omgivningen är vid Villa Högbo. 

Gården var nog mest sandplan med rätt frodigt ogräs. Grillplatsen en grill och ett
lite skevt bord och så skogen inpå. Frukost fick man ett stycke i från
på en annan plats (vi åt egen frukost) men i det hela så kändes det 
att 110 e för en natt här var nästan hälften för mycket...
Men det finns kanske inte priskonkurrens nog.

Efter frukost snurrade vi runt lite i byn.
Onekligen har dessa skäri-byar sin alldeles egna charm! 



Inte minst detta trafikmärke som ju är helt bedårande! 

*

Redo att lämna Iniö åkte vi till färgfästet för att invänta färjan.
Den som inte kom, vill säga. 

Efter ett tag kom en kille från en annan mindre färja och meddelade oss att 
den färja vi skulle åka med har gått sönder och att det skulle ta 
timmar och kanske ännu mer att få den fixad. Hur länge det kunde ta innan
den igen var i trafik, det kunde ingen svara på. 
Det enda var att göra en u-sväng och köra tillbaka samma väg.
Och det fort, så vi inte missade andra färjor och igen skulle bli strandsatta
på Iniö...
Vi med bil hann med färjan tillbaka, hur det blev med de på cykel, det vet jag inte. 
Kanske det blev en natt till på Iniö? 

*

Nåväl, vi körde hela vägen tillbaka och tänkte att på pin kiv
kör vi då andra vägen runt till Houtskär. 
Avstånden är ju ändå inte sååå långa. 

Vi hann ändå bli ganska hungriga på vägen med bara en
frukost i magen, men jag envisades med att inte stanna utan 
hade en idé om var vi skulle äta.

Jag har en fotokompis som skulle ha sina fotografier
utställda på Sattmark Café och Safka. 
Dit skulle vi! 
Eftersom det redan blivit eftermiddag bad jag grabben för säkerhets skull kolla att 
de ännu hade lunchservering så han googlade via google maps
hur länge det skulle vara innan vi kom dit, och jo de skulle vara öppna. 
Härligt! 

Lite god mat och en fotoutställning på det! Hur bra? 

Men, men...så gick det ju inte alls.

Vi kurvade in på parkeringsplatsen, där det redan stod ett par andra bilar och 
gick mot café-stugan. Lite förvånade över att hitta ett bastant lås på
dörren blev vi nog! På gården stod en lastbil parkerad vars chaufför visste
berätta att caféet/restaurangen inte alls är öppen mitt i veckan nu i augusti.

Kände mig lite som en upprepande papegoja när jag sade:
- Men det står ju på nätet att ni är öppna! 
Vi kollade precis för en halv timme sedan! 

Det kan hända att mitt något låga blodsocker bidrog till tonen av  desperation i rösten
för han upplyste mig lite medlidsamt:

- Jo, alltså på google-maps står det att de är öppna, men på deras egna hemsidor
står det att de inte är. Där har de uppdaterat. Men inte meddelat till google, typ!

Nä....he. Liksom! 

Alltså på riktigt...vilken j*vl* kanal tror man att de allra flesta turister/besökare
från annan ort använder? Kanske att de använder sig av samma kanal som
också visar vägen fram? Kanske google maps är de flestas primära val?

Man kanske borde prioritera att meddela ändrade öppethållningstider dit! 
En turist kanske inte går in på alla femtioåtta separata hemsidor för att checka. 
Man gör inte det. Man googlar öppna restauranger i närheten och kör dit. 

Faktum är att man får en löjligt stark ovilja mot ett ställe som meddelar att 
de visst uppdaterat egna hemsidor, men inte orkat meddela det vidare till
tjänster som folk ändå använder sig mest av, hela tiden.
Kanske jag inte stannar till där någonsin mer. 

Och dessutom, augusti må vara en stillsammare månad för oss
finska resenärer då skolorna och dagisar börjat, men för en stor del
av europa är ju augusti Den Semestermånaden. 
Vill man locka europeiska turister hit, så skall man banne mig inte gå i 
vinteride i augusti! 

På caféets parkeringsplats råkade vi på en familj från Holland och två 
tyska familjer som också de undrade var man kunde hitta ett öppet lunchställe! 
Eftersom de också enbart kollat google-maps - som man kanske borde
komma ihåg att meddela. Jasså, jag har sagt det redan? 

Måste bara tillägga att på Sattmark Café och Safkas egna hemsidor
står det på den engelska sidan följande gällande öppethållningstider:

"During the high season we are open daily 10 am – 7 pm"



Förklara nu sen för en mellaneuropé att high season inte inkluderar 
augusti, lika lite som en del av färjorna inte heller kör i augusti
trots att det på en annan plats på samma hemsidor 
definierats att juni, juli och augusti är sommarmånader. 

Uff, ja...

Det blev ett riktigt svavelosande inlägg det här, men jag blir så
himla less på att man inte orkar och bryr sig att satsa ens lite
på att vara tydliga! 

Alla är inte ortsbor som vet att 
om det blåser nordan mer än 8 m/s så är allt stängt. 
Hemsidan på internet, med länkade nätsidor, 
 är inte bara ett nödvändigt ont som det räcker att 
man uppdaterar en gång i året, eller varannat år, 
det är mer och mer
något som skall leva hela tiden. 
Anlita ett proffs för det om man inte själv behärskar. 
Digitaliseringen äter inte bara arbetsplatser - den skapar också nya. 


Och jag som hade så sett fram emot att se fotoutställningen! 

Skärgårdens Ringväg är en härlig chans att komma ut en sväng 
i skärgården utan egen båt, eller dyra taxibåts-tjänster. Och helt 
säkert lever en och annan företagare i trakten på turismen. Men 
hade man orkat ett par veckor till in i augusti skulle man kanske
kunna locka mer turister från länder där augusti samma som semester.

*

Med en riktigt rejäl hunger åkte vi nu ändå vidare till Nagu,
där skulle man nu väl ändå få mat! 

Och visst blev det mat. Så hungriga som vi var så blev det att 
stega till första bästa öppna (!) restaurang vid hamnen och 
beställa en pizza - de går snabbt att beställa och kommer ofta snabbt också.

Det var den torraste och mest smaklösa pizza jag ätit i hela mitt liv! 

Men hej - vi hade i alla fall tur med vädret! 


LOUHISAARI - VILLNÄS...



Det finns en massa ställen jag länge tänkt att jag både vill och borde besöka
och en av dem är Villnäs, på finska Louhisaari, som 
är Marskalken av Finland Carl Gustaf Emil Mannerheims barndomshem.

Vi var tyvärr lite sent ute. Den sista guidningen för dagen hade redan startat
så det blir säkert en andra tur dit en annan gång. Utan guidning kommer man 
nämligen inte till de övre våningarna. 



Slottet är onekligen fint och har självfallet en intressant historia. 
Extra charmigt var ändå en "blindskriftkarta" byggd i keramik och 
dessutom i skala framför slottet. 

Och inte bara slottet utan även omgivningen däromkring fanns i blindskrift.
Var växer det gran, var är det åker. Hur står husen. 
Allt gick att känna under sina fingertoppar. 
Och för oss seende var informationstavlan ett riktigt konstverk! 









För ett par år sedan har man startat upp en nyttoträdgård i Pehr Kalms anda
intill slottet. På 1700-talet var det viktigt att det man odlade gick att 
äta. Men nyttoträdgården skulle också vara välorganiserad och estetiskt 
tilltalande. Och i den tidens anda också symmetrisk.



Resten av trädgården är anlagd i slutet av 1800-talet i den stil som då var på
modet, den sk engelska landskapsparken med dammar och promenadvägar
som slingrar sig genom parken, helt annorlunda än den formella stilen 
hundra år tidigare. 


Vi hade varit lite sena i starten, så den här gången fanns det inte tid att går runt i parken
heller, vi hade en färja att passa, men nu vet jag att till mitt nästa besök skall
jag förutom komma i tid till guidningen också se till att jag har tid till att 
gå runt i trädgården och botanisera bland växterna i nyttoträdgården. 



Efter besöket på Villnäs slott drog vi vidare längs vackra jordbrukslandskap 
där man redan börjar ana hösten på allvar. Det blåste friskt och även om 
vinden ännu var varm fanns det en annan tyngd i vindbyarna.



MOT NORR...




När jag började gå igenom mina bilder insåg jag att jag inte en enda gång
plockat fram kameran då vi varit i städerna längs rutten. 
Säger mer om mitt fokus på fotograferande än hur fina städerna var.
I synnerhet Kristiansund var en söt, liten bekantskap. Nästan så jag nu
ångrar att jag inte tog kameran fram och med på en tur i stan.

Grabben träffade sin kompis och under tiden letade jag efter nattkvarter åt oss.
En camping såg så fullbokad ut att jag körde till följande. Den verkade mer 
stillsam och tystlåten, tills jag insåg att den ligger precis intill flygfältet
så det här med tysthet och sådant jag gärna uppskattar när jag skall sova
 kanske inte uppfylldes helt just här... 

Så det fick bli resans enda hotellnatt istället.

Nästa stad att stanna till vid var Trondheim - men inte heller där plockade jag fram
kameran en endaste gång. 



Efter Trondheim-stoppet började vi dra norrut. Från och med nu hade vi inga som helst planer
på vart vi skulle köra, vem vi skulle träffa eller ens någon som helst tidtabell.

Vi bara styrde kosan mot norr, stannade och kokade mat när vi hittade någon fin
plats och kände att det minsann började kurra i magen.

Med fina vyer känns nudlar med tonfisk, och de sista dropparna från den medhavda vinflaskan
nästan lite "lyxigt". 
Inte Michelin-standard direkt dock...




Någonstans här kände vi att vi nu ändå behöver ta ett beslut att 
fortsätta ännu längre norrut eller börja kurva hemåt så småningom. 

Kände att jag kanske hade sett och upplevt det jag hade velat se och uppleva
och grabben tyckte lite samma, så när nästa vägskäl mot Sverige kom så
lade vi blinken åt höger.