Det är inte speciellt vårigt på min farstukvist. Men eftersom jag har en VINTERsemester som startade precis här för en tid sedan så tänker jag inte alls ännu satsa på det här med vår utan håller envist fast vid vinterpynt.
Och på något sätt så tycket jag att det är fint som det är. Lite som naturen i sig.
Som grått gräs och kala grenar och beige åkerstubb och så avskalat som det bara kan vara då det är vår som inte riktigt än tagit fart på riktigt.
Känner att här passar mina övervintrande pynt in bra. Så de får stanna kvar ännu en stund.
Gräset är grått, ännu. Och hunden rastlös. Även om det inte ser så ut. Men skenet bedrar, jag lovar.
Hon längtar så ut i skogen och tycker matte är bara tråkig som går omkring och plockar kvistar från rabatterna och dammar av fågelbräden. Slött!
I morse körde jag ner ett lass med grejer till stugan. Sådant som behövs då jag på måndag får styra kosan dit för några tysta sköna dagar med bara hund(ar) och katt och en massa härlig egentid och egentid och egentid och ja, sade jag att jag har en massa egentid? Jaha, jag nämnde det?
Tid och läge att måla spröjsar (om en ilsken axel går med på det) och gå runt och släpa i skog (och skura golv om jag lyckas få vattnet kopplat) och fiska och plugga lite och skriva och värma bastu (om det här med vatten förverkligas) och fota och bara vara själv. I tystnad och stillhet.
Och det som för många låter tråkigt så man somnar innan man läst meningen till slut, är lycka för mig.
Att Jag Längtar….
2 kommentarer:
Egentid och pyssel och stillhet låter som en nödvändig del av livselixiret...hoppas du har det bra!
Kram Åsa
Åh jo…det här gör bara gott för själen :D
Skicka en kommentar