BUT WHY...

...är jag utan ord, varför känns det så?

Grabben min (och hans kompisar) har samlat åt sig den aningen enerverande

ovanan att svara på det mesta med ett glatt, men frågande; But why?

Ibland vill jag också ställa livet den frågan, inte för egen del - denna gång -

men för andras.

Under loppet av några veckor har det känts som om fler av mina vänner

råkat ut för tragedier i sina liv, än de vänner som upplevt lycka, eller ens bara

fortsätter tassa på som innan.

Min blogg är naturligtvis inget ställe att lyfta upp det vännerna drabbats av.

Men jag skulle vara rätt okänslig om jag skulle påstå att det inte berör

också mig, på djupet. Att se vänner drabbas.

När man står där och egentligen inte har ord som är nog att uttrycka

hur man känner, hur man skulle vilja hjälpa, hur man med-lider - lider med.

Hur man känner in i sitt hjärta, för att dessa personer har fått sin plats där.

I hjärtat.

Det finns bara ett - But Why?

Orsakerna till tragedierna är olika, ingen historia är den andra lik, så är det ju bara.

Någon kämpar för sitt liv, någon för sin kärlek, någon för sitt barn, någon för sitt jobb,

någon för sin övertygelse, någon för...ja orsakerna är lika många som vi människor.

Men när vi drabbas. Vad vi, eller de våra, än drabbas av då är tragedin ett faktum.

Livet är nu bara så konstruerat att vi alla har de där upp- och nedför- backarna att ta

oss uppför och nedför.

Jag bara känner mig så hjälplös när mina vänner befinner sig i början av

en uppförsbacke.

Och man vet att backen är tung och lång.

Och man kan bara stå där och heja på.

För alla har sin egen väg att gå.

Hur gropig den än är.

Köpte en bukett med lin i min närbutik här om dagen.

Den påminner mig om sorglösa sommardagar.

Då för länge sedan.

Det är länge sedan jag själv odlade lin. 

Då allt var så annorlunda. För mig, men just nu tänker jag främst på dem som

livet ruskat om den senaste tiden.

Jag kände de flesta av dem då.

Så livet ändå såg annorlunda ut! 

Man talar ofta om att leva i stunden, att njuta av det man har här och nu.

För en förfärlig sanning är att allt kan förvandlas till något helt annat på, om inte

ett ögonblick, så på ett andetag.

Jag vill så gärna hjälpa...mer än bara lyssna.

Och ändå är det ofta bara det man kan.

Jag vill så gärna ha ord att ge, men ibland känns det som om det inte räcker.

Inte för dem, absolut inte, men för mig.

Man åker in i den där mänskliga känslan av hjälplöshet.

Man har viljan men inte verktygen.

Lite så.

Det är då mina ord tar slut.

Då de kräver en tystnad för att hinna laddas med de känslor de, orden, vill förmedla.

Ur djupet av hjärtat.

På riktigt.

Ibland vill man bara ha ett simpelt svar på:

But Why?

På andras frågor, och på de egna.

Alltid har man inte svaren.

Det är bara så.