BILDER SÄGER INTE ALLT...

...och inläggen haglar inte tätt precis här på den här bloggen. 

Skulle så gärna att verkligheten utanför kameralinsen skulle ens vara en smula så lugn som på bilden. Jo, katten är just sådär lugn.

Men så föddes hon också utan nerver i kroppen. 

Det finns få saker som kan rucka på hennes lugn.

Det kan man inte säga om kattens matte. 

Lugn och rofylld är inte ord jag skulle koppla ihop med mig själv just nu. Och nerver som finns på lur precis där under ytan - det finns det också gott om...

Har (igen, än en gång) insett att det är livsfarligt att börja måla i något hörn av hemmet. Vilket hörn som helst duger. Efter slutfört målarförvärv märker man till sin fasa, att det där omålade som ännu igår såg helt ok ut plötsligt har förvandlas till något shabbigt (inte shabby chickigt alls). Och innan man hinner stänga den ena målpytsen får man börja öppna den nästa.

Jag har märkt att det börjar lysa och glittra i ögonen på personalen i järnvaruhandeln när jag kommer inrusande med mina färgprover i högsta hugg. 

- Nu är hon igång igen, den där målningsglada personen...

Min plånbok gillar inte så värst att jag är en sådan målningsglad person.

Inte min handled heller, tydligen. För en dryg vecka sedan började jag känna av en liten, liten ilsken smärta i handleden, som jag genast skyllde på att beror på mitt datorbaserade jobb. 

Det KAN inte ha med mitt målande att göra? HUR skulle det kunna DET?

Men när värken spred sig ner i fingrarna och ända upp i axeln, så insåg tom jag att det kunde vara på sin plats att låta penseln och rollern vila. Det finns ju annat man kan fixa med...

...detta tills jag lyckades stuka min tå några dagar senare och insåg att jag knappt kan bruka min höger hand och inte heller min höger fot. Inte sådär att man skulle vara något att räkna med när det gäller renovering.

*suck*

Med den här takten blir jag klar till våren...och då inte nödvändigtvis den närmaste våren. För att ändå vara en ganska timid och vänlig och ibland till och med en relativt tålmodig person känner jag hur alla de där adjektiven liksom börjar sitta lite illa om de skall beskriva mig.

Trots att en del av mig nu då är lite ur bruk som man säger, så är irritationen och ilskan över allt det ogjorda liksom inte off, inte på något vis.

Jag ringer i ett tillstånd av fullständig vanmakt och misströstan till sommargrannen som är en verkligt duktig snickare - och en väldigt anlitad sådan. Hans kalender är säkert bokad lååååångt framåt. Men jag chansar. 

- Jo, men jag kommer och tittar, säger han 

Och sedan säger han att han visst kan komma och fixa det där lilla (!!!) jag behöver hjälp med, men om det är ok för mig att kommer han bara de dagar det ösregnar, för i övrigt har han ett stort utomhus projekt på gång.

- OM det passar? 

Tar hunden ut på en klinkade promenad runt kvarteret, och ler brett i ösregnet. En dam med sin hund stannar och byter några ord med mig.

- Att det skall regna så! Nu kunde det gärna hålla upp några dagar!

- Nejdå, svarar jag leende

LÅT DET REGNA NU, REGN ÄR PRIMA hojtar jag och klinkar sakta hemåt.

Det finns hopp om ordning i renoveringskaoset - åtminstone så länge det regnar...;)

Plask i vattenpussen på er!

M