GLITTRIG LÖRDAG OCH DISIG SÖNDAG

 Ååååh, jag sov sååå länge idag, och jag sov såååå gott! 

Vaknade nu och då och hörde att gubben och katten pysslade på med sitt, så 

vände jag på mig och gled in i drömriket igen. Skönt! 

När jag ögnade ut genom fönstret så såg jag att det var till en disig söndag man skulle vakna. 

Disig, mjuk och liksom omfamnande i sin stillhet. 

I går var det annorlunda. Dagen var solig och ljuset starkt. Kändes nästan som 

vår när jag stuvade hela familjen i bilen och styrde till hufvudstaden. 

När ungarna var små så var vi ganska ofta i mellandagarna eller vid

trettondag på (barn)teater. Så blev det tonårstider och den "traditionen" föll i glömska. 

Själv har jag ju födelsedag där runt trettondagen. Väldigt tacksamt att ha födelsedag vid

den tidpunkten när alla är ganska trötta på alla helger och festligheter. Tur är väl det

att jag, som introvert, är mer än okej med att inte behöva ställa till med kalas - där jag

själv skulle vara i rampljuset. 

Men det är ju trevligt att ändå på något sätt uppmärksamma det hela, säger familjen unisont 

så nu några år har vi sopat ihop oss för att gå på teater, helst musical om de övriga i 

familjen får bestämma. Så det blev. Musical för hela slanten igår. 

Vi var och såg Moulin Rouge! på Helsingfors stadsteater. 

Tre timmar av glitter, och häftig musik, av hjärta och smärta så det dallrar i 

hjärtat ett bra tag efteråt! Det är det bästa med teater, att man är så just där och då, 

och allt händer precis framför en live. Så bra! 

Medan vi sippade på vårt kaffe i pausen kom vi på att gubben och jag 

minsann har varit på the real Moulin Rouge i Paris. Det var i samband med att vi

besökte en mässa i början av 90-talet och lite spontant lyckats få bord på

Moulin Rouge. Minns inte speciellt mycket av varken mat eller föreställning, om

jag skall vara ärlig, men det minns jag att jag var förvånad över att byggnaden var så liten 

och ganska anspråkslös utåt. Tvivlade på att taxichauffören faktiskt kört oss 

till Den Riktiga Moulin Rouge, men så var det ju nog. 

Inne var det sedan mer glitter och glamour. 

Och maten var säkert god och benen svängde det om. 

*

Precis som i går. Alla gillade musikalen, även de i familjen som bestämt

påstår att de inte är musikintresserade. 

Nu skall jag ta och krypa upp i soffhörnet - mot min (o)vana sitter jag inte

där nu - hehehe - och läsa en bok och bara vara i denna disiga söndag. 

Kram Maggi

BARN AV SIN TID

Det är nog väldigt länge sedan, känns det som, då jag hörde om att det i Amerika var möjligt att tekniskt

sätta en grunka på sin unge så man kunde följa med på en skärm var ungen rörde sig. 

Däremot tror jag att jag skrev om det här på bloggen så att såååååå länge sedan är det ändå inte. Eller? 

Jag upplevde nämligen att det var lite otäckt och inskränkande på barnet att någon följer

med hela tiden. Men det är nu så där som det är i Amerika - de är nu lite knasiga over there, tänkte jag då.  

Men så har jag ändå i lite olika samband lagt märke till att vänta nu - dagens föräldrar

har minsann full (teknisk) koll på var deras ungar rör sig. När hände det här? Att det gick från

något smått utopistiskt till vardagligt? Till och med önskvärt? En bra förälder har 

väl full kontroll över var barnet rör sig? Eller är det så? 

Läste en strålande artikel av Maria Sundblom Lindberg som 

är psykoterapeut och präst, i dagens Husis

(kliketiklick: CURLINGFÖRÄLDRAR ÄR BRA BUSINESS)

där hon skriver om att curlingföräldrar kanske gör mer skada än nytta, 

och att man på något sätt blir curlingförälder för att man själv har en osäkerhet i

sitt föräldraskap och att man vill göra allt rätt för att det finns så mycket information

om "rätt föräldraskap" och det finns så många kanaler där man kan jämföra sig som förälder 

och då är det bäst att ta till sig allt och göra allt. Även om det egentligen bara 

stressar föräldrarna och i viss mån begränsar barnens möjligheter att ensamma utforska

världen utanför hemmet i små bitar. 

Åh, den där artikeln är så bra! Hoppas att den inte ligger bakom en betalmur bara! 

Själv som barn på 60-70-talet så minns jag just vilken frihet man hade - fast det begrep jag ju inte då. 

Man bara for iväg på sin cykel, ibland var vi borta en halvtimme, ibland en hel dag. 

Också mina egna ungar har fått växa upp utan ständig kontroll. 

Citerar från artikeln: 

"Ser man på 80-talets barndom i dag så var den ändå rena Rövarskogen jämfört med 2025. På 80-talet kunde Ronja och Birk ännu cykla hjälmfritt på knotiga stigar och simma i den brusande älven utan att först ringa hem eller skicka sin location. 

Skolan var något man gick till men inget som definierade vem man var och framför allt hade den inget att göra med ens framtid. För att inte tala om hur det var att växa upp på 60-talet. Då rökte barn och ingen hade bilbälte i bilen. Vuxna slängde en Kalle Anka på köksbordet och gick själva på fest. Det var inte toppen på alla plan men vi blev mindre sårbara som vuxna."

Nu är det inte så att man skall börja röka eller åka utan bilbälte, det är inte det som det handlar om. 

Men lite mindre ängslighet över allt som kan hända, men som sällan ändå sker

kanske är bara bra? Har man som barn och ung mött och stött på problem och utmaningar som

man lyckats klara upp eller "genomleva" så har man en bra mycket bättre verktygsback att

klara av och lösa de problem som kommer i vuxenlivet. 

För ingen kan bli curlad genom livet. Och barn är inte så sköra som man tror. 

Men vad vet jag? Jag är ett barn av min tid, mina numera vuxna barn är barn av

sin tid. Ändå tänker jag på att det fanns så mycket mindre illamående då det fanns

mer frihet, men också mer konkreta regler. Låter motstridigt, men tänker på att det då fanns en

viss auktoritet hos föräldrar, lärare, andra vuxna som var så självklar och gav faktiskt en

slags trygghet. Jag, som barn, behöver inte ta ställning till det här. Jag, som barn, 

behöver inte fundera på om det här är rätt eller fel. Någon har sagt åt mig hur det är. 

Då kan jag, som barn, sätta min energi på att - vara ett barn. 

Kan som sagt inte alls relatera till dagens värld, annat än i teorin. Har ingen kontaktyta 

till det. Så kanske hela inlägget är totalt onödigt - hahahaha? 

Men jag funderar en hel del på det här med hur illa barn och ungdomar mår, och

vad det kan bero på. Med det i tankarna tyckte jag att artikeln var strålande! 

Däremot tror jag inte föräldrarna kan styra allt, långt ifrån, men en förälder som är 

trygg och säker i sitt eget föräldraskap är värd en applåd och en hatten av - de gör

ett fantastiskt jobb med sina barn. Sedan kan det finnas annat, som mobbning, som 

man som förälder är ganska hjälplös inför. 

Men om man tänker från början, eller jag tänker: 

Det kanske inte behövs den finaste barnvagnen, eller den mest populära

 hobbyn för att få till ett lyckligt barn? 

Å andra sidan är världen annorlunda idag och att vara den som sticker

ut är inte heller lätt, vare sig man är barn eller förälder? 

Kanske är jag bara glad av att ha varit ett barn av min tid? 

Inte var det något speciellt då med den tiden, men det var bra. 

Så där vardagsbra - och det räcker långt. 

Citerar ännu ett utdrag ur artikeln om man inte kommer in för

att läsa den: 

Men det är inte bara ungarnas självständighet och självkänsla som håller på att curlas sönder. Det intensifierade föräldraskapet är faktiskt ett högriskbeteende också för föräldrar. 

Om man alltid är tillgänglig och ständigt prioriterar sina barn i stället för att träffa sina vänner eller vara på tumanhand med sin partner så ökar inte bara risken för utmattning utan även för skilsmässa. 

Att ständigt vara närvarande och behjälplig som förälder gör även att barnens kognitiva och emotionella uthållighet aldrig kanske får utvecklas och därför snavar de brutalt på tröskeln när de en dag vill kolla om de kan själva.

Strålande analys! 

Och bilden - ja den är det första fotot i ett fototema jag gett åt mig själv i år  - "Tystnad". 

SKREITORSK FRÅN RENA FRISKA KALLA VATTEN

När det gäller mat så är jag en riktigt årstidstraditionalist. Älskar när maträtter är

knutna till en årstid. När inte allt går att få hela tiden, dygnet runt, året runt, världen runt. 

En sådan mat som man bara kan få under några veckor i början av året är skreitorsk. 

Skreitorsk är en vandrande torsk som lever i Barents hav, men vandrar ner längs nordnorska 

kusten för att leka och fångas där den här tiden på året. Och det under kontrollerade

omständigheter så inget överfiske sker. Vad skiljer då skreitorsk från vanlig torsk? 

Nog är det smaken, och framförallt konsistensen på köttet. Efter att simmat i runda

tal tusen kilometer så är fiskkroppen minst sagt i trim. Köttet är fast och fint. 

För några år sedan så var jag en sväng upp till Barents hav och något där satte sig som 

en evig längtan i själen på mig. Något av det vilda, vackra etsade sig fast i mig. Har rest

en del i mina dar, men ingenstans har jag känt på samma sätt. Att en del av mig liksom är

hemma där fast jag inga kopplingar till nordnorge har. Eller vad jag vet, kanske någon 

urfader kom därifrån? 

 

Så när min lokala fiskhandlare hojtade till om att det nu fanns skrei i fiskdisken så 

var jag inte sen att köpa hem ett par bitar. 

Jag kokade fänkål till och lade med några räkstjärtar som jag hade i kylskåpet. 

Fixade till en sås av grädde och skaldjursfond och lite vitt vin. 

Stekte snabbt fiskbitarna på vardera sidan och lade dem i ugn. 

Hade först en temp på 150 °C och drog samtidigt som jag lade fisken i ugnen 

ner temperaturen till 50 °C. Och så en termometer som berättar när

köttet är 50° C. Långsam tillredning är viktigt med skrei, så har jag lärt mig. 

Och ja....det var gudomligt gott! Och jag bara måste gräva fram lite gamla bilder från Varanger

och fantisera mig dit igen. Kanske borde jag ta mig upp dit igen en sväng? 

För att höra bruset av vågorna och på något sätt känna det där vilda igen. 

Hmmm...kanske man borde planera en liten roadtripp? 

Kram Maggi

EN EGEN LITEN BUBBLA

Det är något väldigt märkligt i vår tid. Under min tid på jorden har jag nog inte

upplevt sådan politisk turbulens som det är just nu. Mycket känns att det är fortfarande

på något sätt under ytan och inte så uppenbart, men någonstans mot något nytt

och annorlunda är vi på väg. Högerextremismen, för att inte säga nazismen, som 

verkar få mer yta att stå på. Inte bara på ett ställe i världen utan lite här och där. 

Som droppar av färg på en akvarell som sprider sig för att gå ihop till något större. 

Det rustas för krig. Vapenskrammel kanske någon skulle kalla det,  men 

jag vet inte längre om jag orkar tro på att det bara är skrammel. 

Snart har tre stormakter i världen väldigt egocentriska och maktgalna ledare

som på olika sätt (eller kanske på samma sätt) är oförutsägbara. Förutom att de

verkar alla ha som motto att försätta (väst)världen i någon form av gungning eller kanske rentav kaos?

Jag har alltid tänkt att det må finnas kloka, ansvarstagande och vettiga människor 

 att väljas in till maktposition. Så naivt av mig. Känner ändå att jag är lyckligt lottad som

största delen av mitt liv fått leva i en sådan värld. Men nu är det kanske slut på det? 

Som om endel verkligen går all in med att "söndra och härska" utan att speciellt 

mycket bry sig om konsekvenserna. Och att det här tillämpas på många fronter. 

Känns att knäppgökarna blir bara fler och fler och får mer och mer makt.

När de sociala medierna kom så var jag smått skeptisk, men gick med. 

Först till Facebook och långt senare till Instagram. För mig har de varit en 

plattform att "babbla på" om allt och inget med människor som jag känner IRL. 

Twitter, eller X, intresserade mig aldrig - det kändes för stort på något sätt. 

Och för främmande för mig. Facebook var liksom intimare och mer - jag vet

inte pålitligare precis - men liksom långsammare och ärligare, mer "på riktigt" än

övriga kanaler. Tiktok och Snapchat har nu aldrig lockat mig. Inte för att jag inte skulle

kunna, men jag har inte velat. Lite gammeldags Facebook är fine för mig. 

Men nu vet jag inte hur jag skall tycka och tänka om dessa två, 

FB och IG och de övriga? 

Om Meta vill släppa alla tömmar och tyglar gällande faktakontroll 

(om än bara i USA än så länge) så är frågan om det är en (meta)värld jag vill vara i? 

Där alla kuckun och troll kan sprida vilken missinformation som helst och det 

finns mängder och åter mängder av människor som kommer att tro på det. 

Otroligt kan man tänka sig, att människorna skulle vara så stolliga, men vi skall inte

glömma att Hitler minsann hade sina anhängare i mängder, även om vi inte

riktigt kan fatta hur det gick till. Men kanske samma upprepas? 

*

När jag började blogga så var det väl ganska nytänkande, tror jag? Det är

å andra sidan en liten evighet sedan, nästan som i en annan värld, 

och inte har jag samlat på mig en speciellt stor läsekrets heller. 

Men det har nu aldrig varit mitt mål. Tur för det, för annars hade jag slutat för länge sedan! 

Att sätta mig här i mitt soffhörn, tända

några ljus, dra fötterna under mig och börja skriva ner lite tankar pepprat

med några bilder från min lilla vardag är som att få krypa in i sin alldeles egna lilla bubbla. 

Där världen är lite mjukare än verkligheten och allt elände lite längre borta. 

Inte för att jag försökt försköna min vardag och min verklighet på något sätt, 

men här inne är resten av världen lite på avstånd. Och det är skönt ibland. 

För stunden.

Att stanna en stund i en bubbla och skriva ner lite banaliteter. 

För att jag kan - och vill. 

Kram Maggi

 

SLUT PÅ HELGERNA OCH NY TRETTONDGASTRADITION

Än lyser advents-ljusstakarna i mina fönster, men i morgon skall jag nog ta och 

plocka ner dem och då är det sista av juletiden undanstädad. 

Tack för i år. Utan allt detta vackra i juletid skulle nog midvintern

kännas smått utmanande att traggla sig igenom. 

Vi hade gubbens barndomskompisar med fruar på lutfisk-middag och 

innan vi kramades adjö något tag där närmare midnatt var alla rörande eniga om att det

här måste bli en tradition! Kocken (jag) var förfärligt glad över att i alla fall ett

par av gästerna inte varit uttalade lutfisk-vänner, men sade sig nu blivit smått lutfisk-

frälsta. Sådant värmer ju en kock in i hjärteroten. Lite pirrigt att bjuda på mat som 

endel av gästerna nämt som inget de ätit sedan "de måste" hos någon släkting. 

Till all tur var en del ändå lika inbitna lutfisk-älskare som gubben min. Men alla tog till, 

och det är ju ett bra tecken. Man kan säga om maten vad man vill, men ingen tar väl

till både en och två gånger om man verkligen inte gillar...väl? 

Än mindre att man önskar att det blir en ny trettondagstradition. 

 

Och det tycker jag skulle vara trevligt! För trettondagen har varit lite så där 

"utan tradition" hos oss. Jo, man städar bort julgrejerna men i övrigt har det nu bara

varit en extra ledig dag. Skoj med nya "traditioner" kan jag tycka. Följande år får visa

om det verkligen blir till en tradition eller inte, men så genuint kändes förslaget - så varför inte? 

Det var dessutom nästan lite vinterkänningar då temperaturen häromdagen kröp ner

till vinterns rekord på dessa breddgrader. Minus 12 var det som kallast. 

Den kylan gjorde att trastarna gav sig på rönnbären i träden här omkring. Det är

ovanligt mycket trastar som valt att stanna, styrda av den milda hösten och dito 

december. Kikar jag på långtidsprognosen så ser januari också mild ut.  

Bra, bra! Det gillar vi, ropar trastarna som de opportunister de är och 

stannar kvar så länge som möjligt för att vara först på plats när det börjar våras. 

När det börjar våras skall jag också ta katten Iris med mig till stugan och introducera 

utelivet till henne. Det skall bli skoj att se hur hon tar emot det. Så mycket spännande 

att upptäcka som en nyfiken ungkatt! Här hemma blir det bara att krypa in i alla möjliga

(och omöjliga) håligheter. 

Men i väntan på vår, eller ens vårvinter - några vardagliga oxveckor att ta sig igenom. 

Men det fixar vi väl? 

Kram Maggi