SOMMARLJUS

 Det finns några sommarblommor som jag gillar så himla mycket, och en av de är sommarljus.

De finns som rosa också, där blomman varierar från olika stark rosa nyans. Den rosa varianten är lite mer upprättväxande och stadigare, medan den här vita är...ja underbar! Den är gänglig, svajig, graciös och alldeles bedårande. Den är som ett gäng små vita fjärilar som landat på ett grässtrå och bara vajar där i vinden. 

Jag har haft den förr i mina sommarkrukor, men känner att den platsar så bra här i skogsträdgården. 

På engelska heter den "beeblossom" och då är det ju klart att det finns en orsak till att välja den. Bin älskar växten. Och jag har en hel del solitärbin här vid stugan. I England är växten en perenn och även hos oss kan de övervintra, men då skall alla nordliga blomgudar vara på gott humör och i rätt position till månen - och allt annat. Så tänk på den som en sommarblomma. Bäst så. 

Däremot blommar den långt in på hösten. Och kräver inte att man är där och plockar bort torkade blommor hela tiden, vilket många andra sommarblommor kräver för att blomma vidare. 

Men - går man förbi och plockar bort en och annan utblommad blomma så får man nog en fortsatt ivrigare blomning. Blommor överlag funkar nu så. Har man chans att gå i frö så kan man strunta i att blomma, tänker blommorna. 

På finska heter den Kesäkynttilä (sommarljus, men mer som ljus som "stearinljus") och den är verkligen smått lysande i sommarnatten. Får den välja så står den gärna i sol eller halvskugga, tål lite torka (och vind!) 

Är en gammeldagsväxt och man ser den ibland på gamla foton från herrgårdar från början av förra seklet. Vilket förklarar dess andra finska namn. Den kallas nämligen också "Herrasväen kaura" (Herrgårdsfolkets havre). Och nu tror jag inte detta namn spelar på att den ser speciellt mycket ut som havre utan syftar på dess latinska namn 'Gaura' (Gaura lindheimeri). Ser framför mig hur någon torpare i slutet av 1800-talet fick syn på denna växt vid någon herrgård (då den var en vanlig herrgårds-sommarblomma) och frågade vad det var för något och fick till svar att det var en Gaura. 

Nå, i den finska folkmunnen kunde Gaura snabbt bli till kaura (havre) och så fick blomman namnet Herrasväen kaura. Att så såg havret ut hos herrgårdsfolket. 

Mycket intressant det här med blommors historik. Återkommer till det i samband med andra sommarblommor. Lite cliffhanger där.....heh! 

UTGÅNGSLÄGET

 Igår kväll, eller kanske det redan var natt, så tog jag en skogspromenad. Lyssnade till kattugglan som pratade med sina ungar som ännu var kvar i holken. Gick så tyst jag kunde och skrämde upp något stort som rusade iväg genom en ung granskog så grenarna knäcktes. Förmodligen en älg? Hann aldrig se. 

Sedan när jag vandrar tillbaka till stugan så ser jag att det här kanske mest av allt säger hur det ser ut här på stugan. Kan ibland inte riktigt ens själv precisera om det är en skärgårdsstuga vid havet eller en stuga intill skogen, för det är både och. På ena sidan finns den öppna fjärden och på den andra gammelskogen. Öppenhet och slutenhet. Två helt skilda världar. Vackra och vilda men generösa på var sitt sätt. Och så stugan där i allt, med en del i skogen en ut mot havet. 

Sedan kan man ju fråga sig varför det alls skall bli någon trädgård? Är det inte bra som det är? Som det varit i åratal. 

Jo, kanske så. Men eftersom jag nu valt att bosätta mig i en lägenhet och hoppas kunna vara här så mycket mer och på samma sätt som man hänger upp fågelholkar för att känna glädjen av att återkommande fåglar, kanske staren, återigen i år bosätter sig i av mig uppsatt holk. Så känner jag också en glädje av att på våren kunna gå och kika efter vilka perenner kommer upp, och vilka buskar som klarat sig. Att till hösten uppleva en höstblomning som inte de vilda växterna ger. Men också att ha något att ge den kompost som vi här på stugan faktiskt gör. Att något har nytta av vårt avfall. 

Det känns vettigt, men mest av allt älskar jag skapandet.

Man brukar säga om fotograferande att det är att måla med ljus. Att skapa en trädgård är också att måla, men med en mycket stor och mycket, mycket långsam pensel - som dessutom ibland gör helt som den själv vill. 

Min lilla trädgård här i gränslandet mellan skog och hav hoppas jag blir en subtil nyans mellan det odlade och det vilda. Som att strö en "smakhöjande nypa salt" över en redan i sig vacker miljö, inget mer, men så avgörande ändå. 

EN KARG PLATS PÅ JORDEN

 Har igen landat på stugan - med bilen full av växter. Och lite barnsligt nöjd över att jag hittat några perenner som kommer att passa som ett smäck i den kommande skärgårds-/skogsträdgården. 

Även om det nu inte alls finns någon rabatt eller något överhuvudtaget att plantera något alls i så går jag och petar på den ena och andra perennen i lådorna i plantbutikerna - om det skulle komma emot någon växt som kunde vara intressant. Och det har det ju gjort! Men mer om det senare. 

Att det här är en karg plats på jorden har jag nämt. Och min alldeles egna till-lagda agenda är att försöka behålla den stämningen även om de nya växtbäddarna naturligtvis blir mer bördiga och näringsrika än omgivningen och på så sätt skulle kunna svälja mer krävande växter, men nja...jag vill behålla skogens och klippornas subtila känsla och kargheten. 

Eftersom vi då det gäller skogen omkring gjort det beslutet att den skall få återgå till att vara en naturlig skog, med tiden en gammelskog, känns det än mer konstigt att tillföra väldigt raffinerande växter. Ändå vill jag att man får lite "trädgårdskänsla". Låter lite motstridigt, och det är det som är det utmanande. 

Vi byggde stugan för i runda tal trettio år sedan (jisses så åren går!!!) och hade den uthyrd under många år då vi själva var fast med - ja livet - och upplevde att vi inte alls hann vara här så mycket alls. Så länge jag haft trädgårdar att ta hand om på andra håll har jag inte heller velat skapa något här som kräver att man måste "ta hand om något". Men nu har det som sagt ändrat! 

Flyttlasset går förresten om tio dagar så det lär sedan bli ett weekend bland flyttlådor innan jag kan återkomma hit igen. *Pust*!

Men ja, det blir säkert en del skogsträdgårds-snack här framöver. 

SIN FARS DOTTER

Det måste nog vara redan tredje, eller fjärde, året i rad som vi har ett häckande kattugglepar i våra holkar i skogen bakom stugan. Alltid lika underbart att höra kattugglans hoande i tidiga vårvinternatten. Och så en dag, idag, är det dags för ringmärkning av parets ungar. 

Om jag räknar rätt så har paret fått sammanlagt åtta ungar under åren i våra holkar. Två ungar första året, tre ungar året därpå. Och nu tre ungar igen. Ungarna var lugna och coola, precis som åren innan. Kanske de helt enkelt är som sin mor, som också är en cool morsa. Hon "pratar" med sina ungar på håll då de ringmärks men kommer inte och anfaller, vilket ugglor kan få för sig att göra. Slagugglan i synnerhet kan vara riktigt aggressiv. Som ett minne av det har gubben min en bit av sitt öra borta...Ugglor är inte att leka med! 

Men det här paret är av den sävligare sorten. Ungarna klapprar med näbben för att uppmärksamma föräldrarna om att något utöver det vanliga pågår. Vi hörde både honan och hanen svara så båda fanns i grannskapet. Första gången jag hörde att också hanen svarade, så kanske uggleungen på bild var "sin fars dotter" och behövde lite extra heja-rop av sin pappa? Ingen som vet. Eller ens om det är så de kommunicerar. 

Själv kommunicerade jag ju aldrig speciellt bra med min pappa, snarare tvärtom, men som det ju är så kommer det ofta "med åldern" en viss förståelse för saker man innan upplevt som svartvita, men numera konstaterat att de trots allt är mer grå. Man får en viss förståelse och tiden gör sitt. Och så kanske man märker hos sig själv (o ve och fasa) drag som man kanske inte helt accepterat hos sina föräldrar. 

Min pappa var en pedant av rang. Och då menar jag en Pedant av Rang. Och börjar smått märka samma tendens hos mig! Och jag tycker att det är bara skönt. Att vara lite pedant.

De egenskaper jag bara tyckte var jobbiga hos honom finner jag helt plötsligt hos mig själv! 

Ändå var det gubbens kommentar som fick mig att inse att jag kanske trots allt är min (pedanta) fars dotter. 

Jag skulle bygga en liten mur av sten och även om det inte spelar så stor roll om det nu blir spikrakt eller inte så gick jag efter mitt - ja, vad nu sen det heter - den där som man kan få till raka linjer med för att kolla att den lilla muren verkligen blir rak. 

Gubben min skrattade och sade:

- Ja-a, du är då din fars dotter. 

Och jag har väl aldrig tänkt att det kanske är så. Att man faktiskt ärver egenskaper som man inte ens tänker på att man ärvt. Och att egenskaperna inte ens kommer fram före långt upp i ålder. Även om jag alltid upplevt mig mer som "mammas flicka" så märker jag alltmer att jag gör saker "som min pappa skulle ha gjort". 

Och det är lite intressant tänker jag. Just med bakgrunden att vi inte hade det bästa av förhållande, att han var ganska avlägsen i min uppväxt. Vilket får mig att tänka på att hur mycket av det vi är verkligen är  "aktivt inlärt från föräldrarna" och vad är helt genetiskt betingat. 

Jag kan ärligt säga att vissa, om inte alla, av mina pedantiska drag definitivt är genetiska. I tiderna var jag verkligen inte mottaglig för någon som helst uppfostran i pedanteri. 

Vilket ger mig ett svagt hopp i att mina söner någongång blir "sin mors söner" och upptäcker skönheten i att vara lite smått pedant. Än visar de inte mycket tendens åt det hållet....

....å andra sidan är de inte 50+ än...Heh! 

Ibland tar utveckling lite tid. 

 

VID ETT GAMMALT BORD

 Har landat vid stugan, denna ruggigt kalla, blåsiga och regniga fredag. Sitter vid det gamla bordet och planerar. Skriver, skissar, funderar. 

Det är lugnt och skönt. Lugnet sätter sig i kroppen. Lite långsammare är själen innan den också inser att det är helg nu. Någon småklassisk spellista spelar i bakgrunden. Jag har tänt ljus och brasa. Plockat in en bukett tulpaner innan hjortarna äter upp dem. 

På bilden ser man hur skogen grönskar - blåbärsriset är så där underbart limegrönt som får hela skogen att bli fräsch och ny. Sitter och läser en bok om skogsträdgårdar och tankar och funderingar galopperar iväg. Ute vid parkeringen, eller "parkeringen" står korgar, kassar, byttor, hinkar med uppgrävda plantor från Bokulla, därifrån vi nu skall flytta, och väntar på att få en tillfällig rotslagning här i det som skall bli en skogsträdgård. 

Sitter med en lista av växter "som inte hjortar gillar". Och prickar in växter som också finns på listan "som gillar karg mark", "som gillar sur jordmån", "som gillar salta havsvindar", "som gillar att man inte hinner pyssla om dem ständigt och hela tiden" och sist men inte minst "som gärna sprider sig, men inte för mycket". Och som passar in i skogsmiljö. Det är inte helt lätt att hitta någon som landar i alla listor. 

Man, eller jag, vill ju inte plöja ner en mängd pengar på växter som vare sig trivs eller passar in. Inser att det är så mycket enklare att planera en trädgård i en urban miljö där det på sitt sätt finns så mycket mindre att ta i beaktande. Ändå tar jag detta som en härlig utmaning! Kanske det mest knepiga läge jag planerat en trädgård i. Tur att det är bara åt mig själv - så ingen större press, hahahaaa...

Och så finns det ett viktigt kriterie till. Det skall vara lättskött. När jag sitter här vid det här gamla bordet och tittar ut skall jag inte se enbart ett arbetsfält, utan en slags mild övergång från trädgård till skog som inte kräver så mycket av vare sig mig eller någon annan. 

Så är planen...