TILLBAKA I DET TYSTA….

…i ett svagt ögonblick hade jag tydligen lovat att lillgrabben, som ändå inte är så liten, 

skulle få ordna ett LAN-party. Hemma hos mig. Hos MIG?

Snacka om svagt ögonblick! 

Men löften är till för att hållas och följaktligen har jag överlåtit mitt hus

och hem i händerna på ett gäng spelglada grabbar och någon tjej som helt tagit över mitt

hus och möblerat om där och ser förmodligen till att min elräkning inte åtminstone går

ner. Snarare tvärtom. Men va fan! Det är riktigt underbara ungdomar som 

för ett drygt dygn tar över mina domäner. 

Och jag drar helt frivilligt ut till skärgård och skog. 

Tar hundarna med mig och skriver en lapp på kylskåpsdörren:

"Mata katten först!

Sen kan ni överväga att ta för er av kylskåpets läckerheter. Puss".

 Tänker på att det hela tiden kommer mer och fler människor in i familjen desto äldre ungarna blir.

På ett underbart sätt alltså. Och inte alls så att jag är, eller ens behöver och allra minst förväntas

att vara där med, men att se dessa spår av människor som varit här jag är nu.

(Och nu tänker jag inte på kvarglömda soppåsar, vilka möjligen kan ge en annan sorts

känsloutbrott…har hänt, det med.)

Men nu när jag kom till stugan så ser jag att ljusstaken som jag skrapade ren från ett ansenligt lager

stearin i våras igen ser ut som om ingen rört den på decennier. 

Och det är ju ett bra tecken, för det tyder ju på långa kvällar med

stor sannolikhet för världsförbättrande samtal i sommarnatten. 

I ljusets sken. Sådant måste man ju gilla lite! 

Och så hade det dykt upp nya fjädrar i samlingen.

Som en tyst och stilla hälsning.

Sådant gillar jag lite extra! Någon har sett möda att böja sig ner och bära in

en fjäder. För att det funnits andra från tidigare.

Sådan tyst gemenskap med någon jag inte ens känner får mig lite lycklig. 

 Men sommarkväll ja…

Det är ju nog onekligen att ta i att kalla det sommarkväll.

Dagen började så bra, med sol och lite värme och så, men sedan kom regnet igen 

och temperaturen sjönk som en sten och ligger nu någonstans på hiskeliga fjorton grader! 

Inget under att Aida blänger från sitt fårskinn som om jag var en tjuv i antågande.

Men nej o nej, fåskinn finns det på den här kojan så det räcker och blir över.

Man har ju varit med om finsk sommar förr, vet ja! 

Den här hunden ser tvekande ut. Nå, född 2010 så har hon ju fått lite fel uppfattning om 

finsk sommar. Vi har ju haft några riktigt varma sådana de senaste åren, men nu 

är det andra bullar minsann.

Sitter och nyser och ångrar att jag glömt ta med mig en halsduk att sno runt halsen.

Kokar vatten och brygger hett te. 

Så sommar, så…….

Men EN fördel finns det med regniga somrar.

Det finns kantareller så man snubblar över dem! 

De här plockade jag bara genom att gå en liten sväng runt huset. 

Knappt så jag stack mig utanför takhänget.

Och bra så - för det regnade. 

Igen, o igen! 

* 

Det är också väldigt tyst i naturen just nu.

Så där tyst utöver det vanliga tysta.

Någonstans läste jag att ejdrarnas häckning misslyckats totalt i dessa vatten 

och här omkring.

Också andra sjöfåglar har haft ett dåligt år i år.

Ser några kanadensare som är vuxna, inga ungar.

Vikens skäggdoppingpar är här - inga ungar.

I övrigt - ingenting. Viken är tom på nytt liv. 

Så trist! 

Trots att våren kom tidigt och så, så blev det ändå inte så mycket förökning i år.…trist! 

Och skogens fåglar har fått ut sina ungar.

Det är väldigt tyst här.

I naturen, i skärgården. 

Kanske jag bara går in och steker mig lite svamp.

Tänder nog en brasa för att jaga ut fukten ur stugan. 

Fukten som klumpat ihop mitt nescafé, by the way.

Och DET betyder en morgon utan k a f f e  för mig i morgon.

Något säger mig att ni kan vara glada att bara möta mig virtuellt - och inte på "riktigt".

Inte en morgon Utan Kaffe. 

Finns det sådant? Överhuvudtaget? 

Få se om man klarar av det………………….?

TID, DET MAGISKA MED TID...

…ute i det lilla torpet som stått här i över hundra år är stockarna blottade på en  vägg.

Tänker, som jag så ofta gör vid gamla byggnader, vid gamla träd, vid stenmurar.

Om dessa bara kunde berätta! 

För någon som ser bilden ovan första gången så kan det bara vara en "bild".

Men det är mer än så. 

Stockväggen är inte min. Eller den har varit det i tre år, men vad är det i ett

tidsperspektiv på dryga hundra. Ingenting.

Själva hatthyllan har min pappa gjort. I slutet av 1940-talet tippar jag på? 

Ingen minns riktigt, den har alltid bara funnits. Och min pappa, ja, han har inte funnits på 

över ett kvartssekel han, så det blir knepigt att fråga honom.

Tänker på hur fort tiden ändå går. 

Västen som skymtar längst till vänster, den hade lillungen på sig på då kusinen blev student.

Och det var ju alldeles nyss. Eller, vänta nu…det var långt över tio år sedan, det också! 

Västen i linne med tillhörande shorts är bara så himla fina så det har liksom blivit hängande

på en galg. Och hittat nya platser vid varje flytt. 

Komiskt - jag som inte är speciellt nostalgisk av mig på det "materiella" sättet…

Och så filten som hänger där. 

Den mörka, med vinröd och vit kant. Den jag sydde för att ha

att lägga i pulkan när jag på vintrarna traskade iväg med ungarna till dagis.

 Tiden går…minnen består.

Så är det bara! 

Time flies.

Och med den tanken kom jag just ihåg att jag så skulle samla in växter och pressa dem för att göra

tavlor till nya boendet senare på hösten. Så lagom att vakna upp nu när

halva sommaren gått. Kanske jag hinner ännu?! 

Skall ta med mig växtpressen i morgon när jag drar till stugan och se vad jag vill pressa.

Bilden, den är från ett eller ett par år sedan då lillungen gjorde ett herbarium som sommar"läxa".

Jodå…ungar gör sådant än…eller kanske mer, de gör det igen! 

Sitter och läser en artikel som handlar om ämnen med rubriken;

"The end of capitalism has begun" och funderar på om vi verkligen står inför

en jätte stor omvälvning av allt vi tänker och tycker är norm nu.   

Om tiden som vi levt är över och något helt annat tar över.

Och att det kanske inte alls är så underligt. Bara att tänka bakåt några år känns

som att gå längre bakåt i tiden än det verkligen är.

Roar mig en stund med att googla 2010, 2005, 2000, 1995 och så vidare.

Tänker, vad gjorde man innan internet? Innan 1999 - typ? 

Får perspektiv serverat. 

Helt galet.

På sitt sätt.

Hur skall vi om femton år se tillbaka på dagens teknik? 

Kommer vi att tycka att det är lite smågulligt att vi hade mobiler små stora som en näve 

ungefär och som klarade av internet och telefon och kamera och gps och 

kompass och vatupass och kalender och mail och bok och tidning 

och sociala medier och räknemaskin (hur kunde jag glömma det?) 

och film och…och…känns som om listan är oändlig.

Hur ser vi på det om bara något år?

Här kan jag på allvar känna en ängslan, förmodligen också en riktigt relevant oro,  för alla 

dem som inte vill, av orsak eller annan uppdatera sig - eller bryr sig om att hänga med.

Kommer de personerna att i framtiden att vara samhällets utstötta för att de inte

hoppade på det digitala tåget när de tuffade förbi?

Det här oroar mig på riktigt! 

Vid något skede kommer samhället inte att ha varken tid, råd

eller kanske inte ens speciellt mycket lust att bromsa utvecklingen bara för att de som valt att 

inte hänga med i utvecklingen hänger efter. 

Kommer samhället verkligen att i framtiden utvecklas i den långsammastes takt, då allt hela

tiden går framåt fortare och fortare, och man helt enkelt inte har råd att vänta in

dem som väljer att inte följa med, haka på, hänga med? 

Jag tror de kommer att lämnas efter. 

För det finns inget alternativ. Det kommer inte att finnas tid att invänta de tröga.

De offras. De som nu ställer sig på tvären och inte tar till sig den teknik som erbjuds nu.

Det kommer att bli som att strunta i att lära sig grammatik under ett par år i skolan.

Och att sedan försöka förstå ett språk med en lucka på ett par år. Det säger sig själv att det

kommer aldrig att funka! Nu finns det knappast någon som tycker att hela klassen skall gå om bara för att några inte bryr sig om att lära sig. Vad säger att vi kommer att se på annat sätt på de vuxna som nu inte ids sätta sig in i ny teknik? Skall vi vänta på dem?

Det är ju det samma med den digitala utvecklingen,

det är som ett nytt språk. Vänder man det ryggen nu är man ute för gott…

…och de som väljer så betalar förmodligen ett smärtsamt högt pris i framtiden 

för sin envisa vägran nu.

Tiden som varit hade sin skönhet, jag är den första att erkänna det.

Det är ju ändå så att det ena inte utesluter det andra.

Den ena eran av tid äter inte på den andra. 

Vi är i den lyckliga situation att vi kan delvis gissa oss lite in 

i framtiden, hur spännande och intressant är inte det? 

Vi kan leva i nuet men också njuta av det förgångna.

Men vi kan inte bara stanna där. I det som var.

Inte ens stanna i det som var igår.

För….time flies.

Tid får ett sådant perspektiv när man börjar fundera och tänka på det.

På så många sätt.

Satt här tidigare på kvällen och chattade med äldre grabben.

Det blir så när man ser att någon är "online" och ämnet man chattar om är intressant.

Fingrarna flyger över tangenterna och tankar  och funderingar flyger med ljusets hastighet

över halva jordklotet. 

Här sitter jag i min lilla småkyliga trädgård, på min slitna korgstol med min dator i famnen och 

"pratar" med grabben som om han suttit mittemot.

Våra tankar och funderingar och meningar och ord åker tiotusen kilometer fram och tillbaka

utan att vi ens tänker på det. 

Vi fördjupar oss i diskussionen och jag skriver och han skriver och vi skickar länkar att 

läsa till varann och chattar och tjattrar och så plötsligt skriver han;

Klockan är 02.30 - tror jag skall gå och lägga mig nu.

Och min klocka är snart halv tio och jag har inte haft ens en liten tanke på 

att vi inte är i samma tidsrymd fast vi är online.

Jag vet det förstås, men jag har inte tänkt på det.

För tid får ibland ett så vridet perspektiv på något sätt.

*

Och på något sätt tror jag att vi kanske har ännu en helt annan 

verklighet, en helt annan…allt, att vänja oss vid.

Så mycket vi kan hålla fast vid och njuta av och så 

mycket nytt som vi behöver haka på och lära oss att njuta av.

Hur spännande som helst! 

JU! 

HÖNSSKIT...

Jo, så är det. I våras inhandlade jag en ansenlig mängd hönsskit eftersom min trädgård 

blivit lite styvmoderligt behandlad det senaste året och min trädgårdssjäl kände

att nu är det läge att ge lite extra godis åt växterna där.

Så långt innan något spännande grott så gick jag en sväng med en hink och strödde 

(höns)skit lite hit och dit.

Vid ett skede minns jag att en (min) katt med springfnatt kom rusande som om den hade 

vattuskräck rakt framför mig och fick mig att nästan stå på öronen med hink och allt.

Tydligen måste en (ansenlig) mängd kackel-kacka ändå tappats ut för 

på den platsen växer nu ett litet monster till rallarros eller mjölke eller mjölkört -

kärt barn har många namn.

Grabben när han sträcker på sig så här så når han galant upp till dryga två meter. 

På bilden ser man (om hela växten och hela grabben rymts på bilden) att grabben - 

utan uppsträckt arm då - är dryga hälften av växten.

Och grabben landar på dryga 1.70 över havet vid det här skedet.

Och så inte riktigt, men nästan dubbelt upp så har vi en mjölkört på dryga tre meter.  TRE METER! 

Och vad lär vi oss av detta.

Hönsskit is da shit för trädgården.

Utan tvivel det bästa. 

*

Och ute åskar det - och fast mina ögon nästan redan åker lite i kors så har jag så svårt

att lämna åskvädret och gå och lägga mig.

Åska är som smultron och blåbär. Solheta klippor och morgondopp.

Sådant där fint som hör sommaren till.

EN VILD OCH VILSEN TRÄDGÅRD...

Det farliga med att överta en prydlig och snygg trädgård, nästan på gränsen till för städad för

min smak är den att man tycker att man inte behöver göra något alls.

Men nu har ju nog verkligheten lite hunnit fatt mig. Isynnerhet under

den senaste månaden, då det regnat och varit, för växtligheten, precis lagom varmt

så att det vuxit i trädgården helt hysteriskt.

Och den senaste månaden har jag inte speciellt mycket varit hemma då.

Så har en del att ta itu med när jag nu är lite mer stationerad här.

Oj, oj…blir att se sanningen i vitögat, dra på trädgårdshandskarna och vässa lien.

Men inte är det nu bara ogräsen som frodas i trädgården.

Clematisen har kastat sina slingrande knoppar över stenen, precis som jag 

planerat då jag planterade den där då jag precis flyttat in här.

I mitt huvud såg jag hur den skulle få stenen att blomma. 

Vi är nära det nu. 

Knoppar, knoppar…bara att vänta lite till! 

Vid bastuns knut håller den här rosen på att slå ut.

Har ingen aning om vilken ros det är, men den doftar gudomligt och har tusen och åter

tusen knoppar. Tyvärr vissnar den snabbare än fort, isynnerhet i regnigt väder, så det gäller 

att vara snabbt framme med näsan om man vill njuta rosdoft så som vädret är just nu…

Kunde jag, så skulle jag krypa in i den här rosen och bo där en stund och bara låta

mig berusas av doften, av de silkeslena kronbladen och av färgen som är 

så perfekt rosa utan att vara äcklig.

Precis lagom lite rosa, på ett rätt sätt.

Så perfekt en ros kan bli, helt enkelt.

Enligt mig då.

Att det finns ros-åsikter ungefär lika många som det finns rosor…

äh…vi tar det en annan gång.

En till som hör till mina favoriter;

krolliljan

Må vara att det finns ett dussin eller två mer lysande, flärdiga och färggrannare

kusiner till denna, men det är den här mitt hjärta klappar lite extra för.

I sitt enkla väsen är den så mycket vackrare än sina vräkigare systrar.

Hos mig delar den växtplats med något så ofint som nässlor.

Lite 'skönheten och odjuret' över det hela liksom.

Och i de små krukorna invid dörren kämpar penséerna fortfarande om sin tillvaro.

Den kyliga sommaren har gjort det att "vårblommorna" oftast överlevt och orkat 

blomma på långt in på sommaren.

En sådan här sommar måste vara mördande för alla som odlat sommarblommor.

Som fd florist, i mitt "förra liv", så svider det i själen lite en sådan här sommar.

Jag vet hur det är…

Först väntar man med att köpa "de riktiga"sommarblommorna och satsar lite smått 

på några säkra kort som klarar frost där i början av sommaren.

En kall (och regnig) försommar gör att de där tidigaste sommarblommorna håller i 

och är hur fina som helst. Samtidigt som de "riktiga" sommarblommorna i växthusen och 

i plantbutikerna blir "över-åldriga" då de inte får komma ut i större krukor och i värme och sol.

Och så vill ingen ha dem. 

För att de där vårblommorna i de egna krukorna fortfarande är så fina - 

och sommarens "riktiga" blommor i plantbutiken är så trötta redan nu.

För en sommarblomsplantodlare finns knappast någon värre sommar 

än den som den som är nu.

När man liksom går från en utdragen maj till en tidig augusti direkt.

Snacka om att bli snuvad på konfekten.

Och nu talat jag om någons levebröd och inte bara en lite kylig semester.

*

Så varför inte göra någon odlare lite lycklig och köpa blommor.

För att hjälpa någon annan, understöda en lokal företagare och 

göra den egna tillvaron lite vackrare. 

För det är ju det som blommor gör.

Förgyller.

Och inte bara för ögat utan minst lika mycket för själen.

Pröva och se.

TILLBAKA I VARDAGEN...

…första arbetsdagen efter semestern avklarad.

Har nästan fått det mesta undanstuvat efter min resa, förutom

sovsäcken som fått hänga och luftas innan jag hänger undan den för

den här gången. 

Som om katten hade en aning om att sovsäckens påse har något med

mitt försvinnande att göra så har hon nu bestämt

legat och tryckt på påsen ett par kvällar.

Och blängt på mig.

Det var tydligen inte alldeles populärt att resa bort så där.

Fast omvårdnaden här hemma var omskött och det verkligen inte gick någon

nöd på kissen alls, så ändå får jag De Där sårade blickarna.

Blir nog att ta med henne till stugan på veckoslutet, annars…

Här hemma har det vuxit i odlingslådorna så det knakar i fogarna.

I morgon blir det nog att skörda spenaten. 

Och skogarna lär vara fulla av kantareller så nu blir

det nog att börja samla på förråden inför vintern.

Vadå? SA jag det där? 

Bara för att semestern är slut är ju sommaren minsann inte över,

men det känns lite så ändå.

Och allt det där om att börja skörda.

Blåbären som mognar, kantarellerna, löken i landet.

Vardagen.