...på att det kanske, kanske skulle eventuellt och möjligen smyga sig lite varmare luft hit till den bortglömda vinter- och vindpinade lilla plätt långt upp i norr som solen glömt att den borde ha haft på sin agenda en tid nu. Läste i förbifarten i en uppslagen tidning någonstans att det kanske, kanske skulle bli plusgrader som man kunde räkna i tiotal under weekenden.
D e t s k u l l e v a r a p å t i d e n !
Känns lite ansträngt att plocka fram alla skinn, och tröjor och sockor som finns att hitta i stugans skrymslen för att försöka hålla kroppstemperaturen på en nivå som inte skulle likna ett förstadie till hypotermi.
Vadå...jo, jag är lite smågrå på att våren liksom drar så ut på tiden. I morse när jag körde till jobbet, och vindrutetorkarna fick jobba på som om de var lite småhysteriska. Molnen låg som en grå, otvättad, filt över alltsammans.
Min kollega hälsar mig med ett glatt:
- Jaha, vad gjorde du under sommaren då? För nu är hösten här, så du borde ju ha hållit din semester redan!
Alltså, jag tycker alldeles rysligt mycket om mina kolleger. Alldeles rysligt.
Men det finns saker man inte skämtar om, liksom.
Inte när jag inom mig känner ett litet tvivel att jag kanske sovit lite för länge - kanske till och med så länge att det plötsligt är oktober när jag vaknade.
För just så kändes det i morse.
Tre grader "varmt", dimma, ösregn, nakna träd, blanka gator, och en vind som piskar in regnet under paraplyet som kämpar som ett litet djur för att inte vikas åt fel håll.
En morgontrött själ kan faktiskt för en sekund TRO på att hon m i s s a t våren och sommaren.
Så trovärdig är våren i sin höstaktiga utstyrsel.
Men det lär ska vända nu.
Och jag kan knappt vänta!
Jag behöver så lite, bara ett litetlitet löfte om litelite varmare, litelite mer sol, litelite mer enligt kalendern aktuell årstid.
Tills dess bäddar jag ner mig i skinn och ylle, smuttar lite rött och sluter ögonen och drömmer mig bort till "the real spring".
Och ve och fasa om ingen väcker mig innan det blir oktober - på riktigt!
Lova att ni gör det!
