DET NAKNA HAVET...

...lockar fram drömmaren i mig. 

Det nakna havet, som det bara är tidigt om våren tilltalar mig på ett alldeles speciellt sätt.

Det ligger där, nyss frilagt från isen. Fritt, men samtidigt sårbart och lågmält.

Inte alls sådär glittrande, glättigt och yrt som det kan te sig en försommardag. Inte alls så där dovt och lågmält och lite hotfullt som det kan låta med oktoberdjup stämma. Inte ens sådär totalt tyst och rofyllt som havet kan vara en sen julikväll, eller en tidig augustimorgon då varje liten mört får till stånd vågor som sakta dansar över spegelytan. 

Och inte heller stumt som havet blir då istäcket lagt sig. Havet är inte alltid tyst då heller, men stumt.

Jag dras till det bleka och nakna i aprilhavet. När det ännu är så mycket vinter kvar att sjöfåglarna inte tagit vikarna i sin besittning, när färgerna är dova och vågorna endast små trevande skvalp mot stenarna.

När stranden är tom på spår.

När allt är bara väntan och längtan på något nytt.

När allt är lite skört och bräckligt och osäkert.

Avskalat och naket - som havet.

Och på sitt anspråkslösa, tysta sätt så sanslöst vackert!