...det är dit vi styr kosan så fort det bara är möjligt.
Den där älskade lilla plats på jorden, där tystnad råder, där allt onödigt känns överlopps, och det oväsentliga ramlar av på vägen.
Äntligen, idag blev det lite småvarmt, och jag lade mig raklång på terassen i solen och bara lyssnade på tallarnas viskningar och de yrvakna småfåglarnas kvitter.
Över havet hörs gässens skrän, svanarnas tunga vingslag och ejderns friande o-oo-ande.
Här är så mycket som det varit. Här sker förvandlingarna långsamt.
Martallens växtkraft är kanske inte den häftigaste i växtriket, och många av de vindpinade tallar som finns på havssidan av stugan har sett precis likandan ut de senaste tjugo åren.
Vilket i och för sig är ganska skönt.
Att någonting inte förändras - inte så fort i alla fall...
Vad som ändå sker varje vår - och ändå känns så förunderligt och nytt - är naturens uppvaknade.
Låter som en plattityd, men visst är det något alldeles speciellt med vårens första humlesurr och vårens första fjärilsvingar som värmer sig i solen? Visst är det alldeles förunderligt att få vända sin näsa mot solen och uppleva den saknade värmen på huden?
Och ljuset.
Och lugnet.
Som till och med får en överivrig terrier att sätta sig på berget och fundera. Eller fundera och fundera...men medge att det ser ut som om hon n ä s t a n gjorde det...
Och sedan kanske det bästa av allt.
I kottarnas rike kan man stöta på dem som på riktigt härskar i detta rike:
I riket där jag, vi, egentligen bara är gäster.
När jag stöter på dessa skogens kungligheter känner jag djup respekt och vördnad.
Och en sann glädje att få uppleva allt detta.
I Kottarnas Rike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar