SMÅTT EXKLUSIV


 Det har varit glädjande mycket fjärilar i farten denna heta sommar. 

Jag är ingen stor fjärilskännare, men skulle gärna lära mig mer om både fjärilar och spindlar. Finns ju i och för sig hur mycket spännande i insektriket som helst, men om man skulle liksom fokusera på någon art i taget. Nå, men till fjärilar. 

De finns även här i karga skärgården och även om jag inte än hunnit plantera speciellt mycket blommande alls så ser jag nästan hela tiden någon som fladdrar omkring. Så en dag såg jag någon fjäril som var rätt så stor, i storlek med en sorgmantel (en fjäril jag känner till) med ett vingspann på ca 7 cm. 

Men den här flög på ett annat sätt, tyckte jag. Och så saknades sorgmantels vita Kant runt vingarna. När jag nästa gång kom till stugan låg en stor fjäril död på golvet i den öppna verandan. 

Satt igång att googla fjärilar för att ta reda på vilken gigant detta var. Kom fram till att det kunde vara en aspskimmerfjäril. Wikipedia säger såhär om den: 

Aspskimmerfjärilens utbredningsområde sträcker sig från södra och centrala Europa och österut genom de tempererade delarna av Asien till Japan.[4] I Norden förekommer den endast på sydkusten i Finland, ett litet bestånd i Danmark[5], tillfälligtvis på Åland[2] och sedan sommaren 2019 även med en liten population på Värmdö i Stockholms skärgård[6].

Eftersom den nu inte är alldeles vanlig så ville jag ännu kolla att jag artbestämt rätt och checkade upp saken med Naturväktarna och visst var det en aspskimmerfjäril. När solen lyser på vingarna i en viss vinkel så lyser vingarna alldeles klart blålila. Då är det fråga om en hane. Vilket han är på bilden även om det i den här fotovinkeln inte syns det blå skimret. 

Det finns en annan, mer vanlig, fjäril som heter sälgskimmerfjärilen - ser i det stora hela precis likadan ut, men har bara ett "öga" på vingen. Den här aspskimmerfjärilen har två. 

En vecka senare såg jag en till av samma art, känns lite exklusivt att ha sådana celebriteter fladdrande runt på udden. Kanske jag börjar se på de fladdrande varelserna med nya ögon :). 


CHAMPAGNE OCH KYLARE

 


Äntligen var det dags att korka champagnen! 
Det sista från Bokulla var nu tömt och nycklarna överlåtna till de nya ägarna. 
Många undrar om det känns vemodigt eller något, men nix vare sig jag eller gubben känner det så, snarare bara en stor lättnad. Så dags att slänga fötterna på en pall och hälla upp lite kall champagne. 

Det mesta har som sagt hittat något skrymsle att vara i, men känner att ännu bara det blir svalare så skall jag ta och rensa i skåp och lådor. Här finns verkligen nog av skåputrymme, så det är inte det, men jag vill inte bara ha så mycket grejs.

Det som det inte finns så mycket av är väggkontakter. Och det är ju helt klart, huset är byggt 1966 och till exempel det sovrum som jag har som mitt arbetsrum har två stickkontakter. En för golvlampan och en för sänglampan. 


(För de som undrar är det en Dyson Pure Cool Me, riktigt prisvärd. 
Går inte att jämföra med en luftvärmepump, så klart, men klart effektivare än bara en fläkt). 

När man då plötsligt flyttar in med en massa elektronik så blir det att till en början köra med en massa förlängningssnoddar. Inte speciellt snyggt, men jag vill boa in mig först förrän jag börjar beställa en elektriker hit. Med två datorer, laddare för telefon och kamerabatteri, extern dataskärm, printer, dokumentförstörare, lampa, printer, wlan och sist men i dessa dagar absolut inte minst - min lilla kall-luftsfläkt. 

Underbaraste grunkan i dessa dagar! 

Den här är tyst och håller även nattetid sovrummet på behagliga 22 grader. Och på morgonen tar jag den med mig till mitt arbetsrum. Stackaren hamnar nog att jobba dygnet runt denna galet varma sommar då värmerekord troligtvis kommer att slås i morgon igen. Sedan skulle det lätta lite - till 29 °C...

Jag har jobb ännu nästa vecka, men sedan blir det semester och för att vara ärlig så skulle jag inte ogilla det alls om det skulle bli lite svalare! Och vattnet är ju ändå varmt. Vid vår strand här är temperaturen i sjön 28 grader! 

Knappt så det svalkar...


TROTJÄNAREN



I skrivande stund har jag igen kommit ut till stugan efter en arbetsvecka i stan. Regnet har precis börjat och det smattrar skönt på bergeniabladen utanför fönstret. Ytterligare en orsak att gilla den växten, det låter så fint när det regnar! 
Så välkommet med regn! Och lite svalka! 
Känns som om man aldrig skulle vara nöjd, än är det för kallt, än för varmt, än för regnigt än för torrt, men regnet är så välkommet! 

En som verkligen trivs i hettan är Mårbackapelargonen. Förmodligen gör alla pelargoner det i och för sig. Men det här är nu en Mårbackapelargon, min trotjänare som hängt med mig i över tjugo år! 
Jag fick det i tiderna som en stickling av min kompis och har delat otaliga sticklingar vidare. 

Precis innan här så var jag och räknade blommorna - och de kommande blommorna som inte syns än och kom upp till närmare femtio blommor och knoppar. Blommorna har inte helt slagit ut än så på bilden ser den lite "tanig" ut. Om jag inte minns fel så är den här plantans rekord dryga sextio blommor, så misstänker att det rekordet nog slås i år. 

Vad jag gillar med Mårbackan för att orka släpa på den i över tjugo år? 

Tja, det är något med växtsättet som jag gillar. Lite spretigt och vilt sådär. Jo, jag vet att man kan tukta den som så många andra blommor, men jag gillar när den växer lite som den vill. Jag gillar den lite blekrosa färgen på blommorna och framför allt att den enskilda blomman håller läääänge vilket gör att den inte är speciellt "skräpig" blomma, vilket många pelargoner kan vara. Den har eleganta långa blomstjälkar vilket ger ett luftigare intryck än många andra sorter. 

Och så är den så lättskött!

Jag har övervintrat den på ouppvärmd glasveranda då det varit milda vintrar, men den har också övervintrat inomhus ibland i helt vanlig rumstemperatur och små fönster. Då brukar den bli lite tanig och man måste beskära den mer på våren vilket gör att blomningen kommer igång lite senare och det hinner kanske inte bli femtio blommor på en gång. 

Inför nästa vinter har jag preliminärt avtalat att få övervintra mina Mårbackor i ett växthus. Jag skulle säkert få dem att övervintra i lägenheten också, vi har så stora fönster, men eftersom jag ändå i framtiden kommer att ha dem här på stugan sommartid så kan de gärna få övervintra lite närmare. 
De är ju så stora att de fyller upp hela bakluckan på min bil -var för sig alltså - och brukar vara fullt av grejer när man på våren åker ut tills stugan...

Funderade ett tag på att övervintra dem här på stugan, men vi brukar inte ha värme på under vintern. Stugan är så liten att om jag skulle få för mig att komma hit efter höststängningen så värms den upp på ett par timmar. Och att ha en grundvärme bara för några pelargoner...tja! Inte så smart. 

Har nog övervintrat växter inne i stugan över vintern, men det har varit sådana som tål att det blir köldgrader nu och då. Men en pelargon är lite för känslig för det. Hon är mer för att stå och steka sig mot en svart vägg i söderläge...

...vilket inte är nåt för mig. 

Jag föredrar som det är idag. Sommarregn och tjugo-något-grader. 
För stunden i alla fall! 




 

LITE FÅGELPERSPEKTIV


För några år sedan när jag hade lite för mycket av allt i mitt liv som stressade mig mer än jag riktigt klarade av så minns jag hur jag en vinterlördag satte mig ute i trädgården, lite i skymundan, på ett varmt fårskinn och med en termos med hett kaffe intill. Och så min kamera förstås! 
Och jag fotade talgoxar och blåmesar som besökte fågelbrädet. 
Inget spektakulärt alls, men när man väntar på att få ens allra bästa bild, då kan man inte tänka på annat. Under många år yogade jag relativt flitigt, men även där kunde tankarna vandra in på sådant som stressade upp mig, men med att fota fåglar kunde inte ens min hjärna på högvarv fokusera på annat än där och nu. 

Tålamod. 

Lite av en bristvara i vår värld idag, även om jag tror (och hoppas) att människan blir klokare. Eller vad vet jag? Kanske är det ännu fortare, ännu snabbare, ännu mer som gäller även om jag funnit mitt tålamod. 
När jag skrev mitt slutarbete i naturfotografi så skrev jag att det inte är den bästa kamerautrustningen, inte den häftigaste platsen, inte den dyraste resan som gör en till en naturfotograf. Det är förmågan att vara tålmodig som gör det. Det kommer först. Sedan allt det andra. 
En bra kamerautrustning hjälper helt klart till, men utan tålamod är även det bortkastade pengar. 

På söndagen, då det (igen) var så där varmt så satt jag och åt min frukost ute på terrassen. I ögonvrån såg jag, eller trodde att jag såg, en fågelunge hoppa ut ur fågelholken där svartvita flugsnapparna outtröttligt matat sina ungar. Var det så dags? 

Eftersom jag ändå tänkt tillbringa dagen med att läsa en bok i skuggan så flyttade jag bara stolen så jag hade uppsikt över holken - och kameran till hands.

När fågelungarna börjar bli redo för att flyga ut ur boet så börjar föräldrarna allt mer sällan mata sina ungar. Bara för att locka ut dem. Lite sådär som vi drar in på veckopengen om ungen inte skaffar sig ett sommarjobb. 

Efter ett tag tittade den andra ungen ut. Tittade ut, och så in tillbaka och så tittade ut igen. Nyfiken, men boets trygghet lockade ändå mer.


Tills den fick båda fötterna stadigt på hålkanten och kikade ner och tänkte nog: 

- Shit!!!! Det var högt uppe det här!!! 

Och så in tillbaka i holken igen. 


Nyt försök om en stund. 
Då blev ungen sittande ett bra tag i öppningen - som om den njöt av utsikten och verkligen inte hade bråttom någonstans. 
Det är här en fotografs tålamod prövas. 
Man VET ju att ungen precis kan flyga ut ur boet vilken sekund som helst och då går det fort och man måste vara beredd med kameran om man vill ha en bild. Eller också om man bara vill njuta av att följa med att uppleva fågelungar hoppa/flyga ur boet. Då skall man stanna kvar och inte gå in och koka kaffe...

Men den här ungen tog all tid i världen på sig.



Tills något syskon inne i holken blev less på det hela och helt sonika knuffade till ungen i öppningen så att den nästan trillade ut! 
Det blev en stunds flaxande med en vinge utanför holken och lite skrämsel i blick. 



Tills plötsligt den andra vingen också var ute och det liksom inte fanns någon återvändo mer! 
Ni vet alla den känslan när man tar sats från bryggan och är i luften och VET att vattnet kommer att vara skitkallt men man kan inte återvända. Eller när man just skall åka utför en slalombacke som är lite väl brant för att det skall vara helt bekvämt. Eller när man skall föda och man bara skulle vilja backa en nio månader sådär...
(Det där sista för att jag just chattade med min kompis som nog skall bli farmor i natt...)



Och så plötsligt SKER DET! 
Hoppet, skuttet ut i det okända. En slags andra förlossning. 



Tänk att bara lita på att vingarna bär, även om de är allt annat än helt utvecklade och fungerar bäst som fallskärmar och till små kvicka flaxande från gren till gren. 


Den här ungen landade på en gren precis nedanför holken. De följande som hoppade/flög ut ur boet under de påföljande timmarna flaxade lite till höger, lite till vänster för att landa i en tall ett stycke ifrån eller i en en alldeles intill. 
Det var intressant att konstatera att då den första ungen hoppade ur boet så slutade honan nästan helt med att mata de ungar som var kvar i holken, det fick hanen ta hand om. 
Från det att den första ungen vid åtta snåret på morgonen lämnade boet till att den sista gjorde det hade det gått nästan åtta timmar. Och sju ungar sammanlagt fick den här flugsnapparfamiljen ut ur holken i år. 

Flugsnapparna må vara bland de vanligaste av alla fåglar, liksom talgoxar, men när man får och kan följa med dem så där lite nära inpå. 

Då blir det till ett magiskt skådespel och en alldeles unik upplevelse. 

 

SEMESTER 1.0




 Så är det bara - allt har sin ände - och min första semestervecka går verkligen på sista versen. I morgon blir det att packa sig hemåt och jobba på i några veckor. Om man nu skulle få lägga in en anspråkslös önskan till vädergudarna så skulle det då lyda något i stil med....Lite mindre värme - tack! 

Det är väldigt torrt ute i markerna. Växter och djur mår nog inte så bra av denna hetta heller. Under min semestervecka har jag lagt till med en "ovana" från sydligare trakter. Jag har infört siesta! 

Hade mina allra bästa barndomsvänner här på stugan en sväng. Det är ju bäst! Vänner som man känt - håll i er - i nästan ett halvsekel. De och det är bara så guld. Och man babblar på, skrattar, fnissar och timmarna bara rusar iväg. Till slut blir man påmind om sin medelålder och att natten är långt kommen. Och man är inte tjugo - om man säger så...heh! 

När de där härliga typerna som jag fått ha i mitt liv sedan jag var barn åkt iväg gjorde värmen, nattvaket och det avnjutna vinet sitt för att jag bara kände att siesta - hörni vilket vackert ord. 

Och vilken god idé! 

Så jag har faktiskt nu några (heta) dagar stigit tidigt upp vilket är mycket ovanligt för en nattuggla som jag. Pysslat på innan det blivit riktigt varmt. Tupplurat där mot seneftermiddagen och vaknat till när solen börjar dala och en viss svalka infinner sig. 

Skall se om jag inför även denna dygnsrytm även då jag skall jobba. I synnerhet om hettan tänker hålla i...