MURRIGT VÄRRE

Det blir inte ljust alls nu, känns det som! 

Vissa vardagar i veckan kan jag stjäla lite tid åt mig själv mitt på dagen och då brukar jag köra till den närliggande skogen för en promenad då det ens är lite ljus som orkar krypa över horisonten. 

Även om det är så grått det kan bli så är det uppfriskande och framför allt vaknar man lite till genom att ta sig en tur i skogen. 

Min äldre son säljer julgranar här på gården, han öppnade sin pop-up-butik på onsdagen, men de flesta kunder har han nog säkert under inkommande veckoslut och fram till julafton. Det skall bli intressant att se hur detta Corona-år påverkar hur man firar jul. Antingen går man ännu mer in för att pynta och ljusa upp det hela, eller så struntar man i att gå "all in" och firar en mer avskalad jul i år. För den är ju inte som en vanlig jul ändå. 

Några vänner till oss brukar köpa julgran av oss, och i samband med det brukar vi sitta kväll och njuta lite glögg och tillbehör - så där mysigt som det brukar vara! Men i år....njae...

I år blev det att bara träffas utomhus - och om man säger så att vädret inte bjöd på det vackraste de kunde så här i december. Det ösregnade och tack och lov hade vi ändå ett tak att krypa under! 

 

Regnet oaktat hade vi en riktigt mysig stund tillsammans, underbart att träffa människor "på riktigt" emellanåt. Och när jag tog den här bilden kom jag på att jag inte visat hur jag förändrat omgivning runt vår uteplats detta år. Det lovar jag att jag skall visa i nästa inlägg. Eller senast under mellandagarna. Det kanske blir något julrelaterat innan det. OM jag nu får ihopskruvat något riktigt juligt, vill säga? 

TREDJE ADVENT

 Det är ju inte så att livet skulle vara överfullt av program och projekt precis, och när det är söndag och lite slögrått väder och tredje adventsljuset tänds, så tänker jag att stillsammare och lugnare än så här kan det nog inte blir. 

Och jag vet det redan nu, den här dagen kommer inte att komma upp i många knop. Hade lovat bjuda familjen på en långkok-bolognese och mig själv hade jag tänkt bjuda på ett fotbad med alla tänkbara lyxgrejer till. Hör till de där som får smått jobbigt torra fötter till vintern, så idag skall jag ta hand om dem på bästa sätt. Är inte mycket för smink och så, men riktigt tomteröda tånaglar vill jag ha :). Jag går barfota inne året runt, min yngre är likadan. De andra två föredrar strumpor. 

Nu är det ju ändå så att om jag är bortbjuden, eller det kommer andra än familjen på besök - då när det ännu var möjligt - så behåller jag nog också strumporna på...hahahaa. Också på jobbet - då när man ännu var på kontoret - behärskar jag klädkoderna så inga glada viftande tår där inte. Men när jag kommer hem...aaaah! 

Sedan skall jag faktiskt sätta mig ner för att läsa lite böcker. Eller böcker å böcker. Jag laddar ner romaner på paddan, och nu har det blivit rätt många intressanta böcker som väntar på att bli lästa. Idag är en lämplig dag för det!

Ja, men ni hör - långsammare och lugnare än så här kan det bara inte bli...nästan så jag somnar själv när jag skriver detta inlägg - gäääääääsp! 

LIKA SOM ALLTID OCH ÄNDÅ INTE

 Jag tror inte det var så många av oss som då i februari eller i mars kunde föreställa oss hur mycket som skulle ändras i våra liv på grund av ett 'litet' virus. Personligen hade jag nog en lite väl nonchalant inställning till det hela då. Det kan jag medge. Men samtidigt håller jag delvis fast i det jag sade då, att många insjuknar och så är det inte mer än en vanlig flunsa, men för så många är det så mycket värre. 

För en tid sedan hörde jag om en bekant som återvände till sitt jobb efter en tids permittering, men för att kunna återvända så behövde hon genomgå ett labbtest och det visade sig att hon uppenbarligen hade insjuknat i coronan, men så väldigt lindrigt att hon hade inte ens märkt det. Ingen var mer häpen än hon. Men antikropparna ljuger inte. 

Samtidigt insjuknade min kompis hela familj, vuxna föräldrar med tonårsbarn, och där hade de som testat positivt klarat sjukdomen bra - som en rejälare influenssa, medan en i familjen - som testade negativt - faktiskt hade de jobbigaste symptomen. Verkligen inte lätt att förstå den här filuren kallad covid19...

Julmänniska som jag är så har jag naturligtvis funderat hur julen skall firas i år. Vi har sådana som ligger i alla riskgrupper både gällande sjukdom och ålder, och det är inte lätt att göra beslut när det gäller julen. Jag skrev tidigare att många som kan uppleva julen med tjocka släkten lite utmattande kanske jublar (i smyg) över denna isolerings-jul, men samtidigt har vi de släktingar vars sista jul det här kan bli och då blir det direkt så mycket svårare. Skall man verkligen låta en åldring/sjukling sitta ensam om julen, eller skall man ta risken och fira en gemensam jul - även om någon eventuellt smittar ner hen och med det troligen förkortar livet med någon månad? Kanske bara någon vecka, kanske något år? 

Ingen vill ju ta det ansvaret på sig. Att; "det var jag som (kanske) smittade..." Samtidigt gråter hjärtat att man inte kan - eller bör - samlas, träffas, mötas. 

Jul blir det likaväl - om än med andra "ingredienser" än vanligt. 

SJÄLVSTÄNDIGHET

 Årstiden och vädergudarna brukar sällan vara de som sätter igång lusten att ordna till en hejdundrande fest självständigheten till ära. Vanligtvis kommer det den sjätte december nederbörd i någon form. Om inte så blir det helt enkelt inte ljust alls den dagen. Ett par veckor innan vintersolstånd, så är det inte ljust...alls. 

Så de yttre förutsättningarna för en folkfest finns liksom inte. Bara årstiden gör att man helst inte vill sticka ut sin näsa utanför ytterdörren och allra minst fira picknick i parkerna med familj och vänner. Lite som att man har bättre yttre förutsättningar att göra det i Norge, Danmark och Sverige. För visst låter datum som 17 maj, 5 och 6 juni, mer lockande för den sortens evenemang än 6 november...?

Sedan har ju de nordiska länderna minsann olika historiska bakgrunder för att fira sina "landsdagar", men inte mer om det. (Finns nämligen alltid en risk att jag snöar in mig på det här med historia då...*fniss*)

Ibland har jag upplevt att det är lite tungt, vårt sätt att "fira" vår självständighet, men med åren har jag ändå mer och mer lärt mig att uppskatta det. Kanske är det årstiden, med sitt svaga ljus och avsaknad av färger som präglar oss? Kanske är det vår folksjäl, som får oss att känna oss hemma och bekväma i ett lite dämpat, värdigt och tillbakadraget sätt att fira vårt land? Kanske är det en tradition vi ärvt och inte (än) är riktigt redo att ändra på?

Och visst är det just en viss värdighet, en högtidlighet och en högaktning mot våra krigsveteraner som bubblar upp varenda år då jag hissar den finska flaggan, då jag går till gravgården och tänder ljus på både min pappas och min svärfars grav. De var båda där. Försvarade vårt land. Jag tror den här känslan bleknar med generationer, när man inte längre kände personerna bakom händelserna i historien. Och det är så det skall vara. Men än är kopplingen till de som var med rätt stark. Men helt klart är det inte längre lika kraftigt hos mina barn, som inte alls minns sin morfar och också rätt svagt sin farfar. 

Min pappa talade dessutom aldrig om kriget. Min svärfar talade desto mer. Min pappa ville helst bara gå vidare, medan svärfar gärna återkom till krigsberättelserna. 

Si eller så, så tycker jag ändå att det känns precis rätt att fira som vi gör. Inte med trummor och konfetti, inte med champagne (eller jo, lite) och fyrverkeri, utan mer som en dag av eftertanke, tacksamhet och minnen. Minnen som inte är våra, men som vi kan försöka hålla vid liv. Inte för att minnas kriget, utan människorna som krigade för vår skull. Inte för att självständighet ens skall vara ett sätt att fira ett krig, utan det som kom ut av kriget. 

Vår självständighet. 

I NATTENS TYSTNAD

Klockan har hunnit bli halv tre på natten och det är en av de där nätterna som jag tycker det är så skönt att vara vaken i. Nu vet jag att det finns mängder av människor som har problem med sömnen, som inte får sömn, som vaknar på småtimmarna och kan inte somna om och som lider av det. 

Lyckligtvis hör jag inte till dem. 

Vanligtvis somnar jag inom några minuter då jag lagt huvudet på dynan och så sover jag gott tills väckarklockan väcker mig, eller lediga dagar lite längre tills jag känner mig utsövd. Och det är jag tacksam för. Man hör så mycket annat. 

Och så har det varit hela mitt liv, även om det i mitt liv också funnits både det ena och andra som oroat och som man grubblat över, stress och problem - livet liksom, så har jag alltid sovit som en stock. 

Det oaktat finns det nätter då jag inte får mig själv i säng i tid. Känner mig inte speciellt trött, och så finns det en otroligt skön stillhet och tystnad i ett nattligt hus. Där alla andra sover och det enda som hörs är hundens djupa andning från stolen intill (den går aldrig och lägger sig "på riktigt" innan jag går, hon sover nätterna i min fotända). Så här på vintern låter elementen med ett stilla surrande. Utanför kör en polisbil med sirenerna på, och så är det tyst igen. 

Korgstolen som jag sitter i knarrar sakta när jag rör på mig. Tittar ut genom fönstret och i gatlyktans sken ser jag en ensam joggare lufsa förbi. Inga bilister. 

De här nattliga stunderna väcker barndomsminnen till liv. Jag var så här redan som barn. Minns att jag, precis som nu, hade mitt skrivbord vänt mot ett fönster och hade utsikt över en livligt trafikerad väg. Som barn bodde jag inte långt från det tryckeri där landets största tidningar trycktes. De som tidigt skulle delas ut till folks postlådor och petas in genom brevinkasten i en ännu sovande stad. 

Minns att jag utan att se på klockan visste vad den var när tidningens egna lastbilar började köra längs vägen. Det var ofta där kring två-snåret på natten. 

Då tänkte jag att det kanske var läge att krypa till sängs. 

Här sitter jag nu. Med en tyst väg utanför mitt fönster. 

Det doftar svagt av stearinljus som fått brinna ner. Datorn susar sakta. Hunden gnyr. Hon är lite hungrig. Stiger upp och ger henne ett tuggben. Hon lägger sig nöjd på köksmattan och gnager i sig benet. 

Kanske hon även tycker att det är läge att krypa till sängs. Kanske har hon rätt? 

Skall bara dricka upp mitt nu redan nästan kalla te och fundera lite på ett julrim. 

Och så skall jag komma ihåg att klippa hundens klor i morgon - det är värst vad de låter i nattens tystnad.