LÅNGSIKTIGT OCH ENVIST...



Minns inte när det var vi satte upp vår första uggleholk i skogen,
men det är säkert närmare tio år sedan. 

Redan i fjol, då jag var på stugan tidigt på vårvintern, hörde jag kattugglan
hoa i natten. Såg den flyga ur en av våra knipholkar vid stranden.
(Ugglorna kunde visst inte läsa att det stod "Knipa" på holken...)

Men det blev inget mer den sommaren. 

I år började de häcka i en annan knipholk, men då vi skulle kolla om det kläckts några
ungar var boet tomt - mården hade varit i farten. Den hade lämnat sitt "visitkort" i form
av en bajskorv på holkens tak, så boven i dramat är känd men än på fri fot.

Ugglor lägger rätt sällan en ny kull då den första misslyckats, men under 
vår- och försommaren hörde jag fortfarande kattugglehanen hoa i närheten och tanken
på att de kanske, kanske ändå hade gjort ett nytt försök vaknade. 

Vi kollade de övriga holkarna och inne i skogen, i en av holkarna hittade vi 
två ägg. De hade försökt på nytt. 

Området runt holken lämnades ifred, många fåglar kan överge sina ägg
om de blir störda, men de överger aldrig, eller ytterst sällan sina kläckta ungar. 

De två äggen i det nya boet hittades 19 maj. 
Sedan dess har ugglan lagt ett ägg till och:

*TADAAAAA*

nu är de tre små småttingar! 

Och ingen mård har lyckats ta sig till den nya holken.





Inte är de ju fagra precis, dessa små kattuggle-ungarna,
men ändå alldeles bedårande i sin ruggighet.

Och jag, jag känner ju nästan som om jag blivit faster-moster eller nåt,
så länge som vi hejat på detta ugglepar i vår skog.




Eller känslan av att hålla i en liten dunig en.


En som skall bli stor och tuff.

Men har en bit dit än...



NOSTALGIRUSCH.....


Låg ett bra tag i sängen och dåsade i morse, funderade på allt och inget. Efter ett tag började jag längta efter morgonkaffe, att tassa ut på terassen, öppna datorn och läsa morgonens nyheter. 
Sköna morgonrutiner. 
Tänkte på att det förr var att gå två kilometer till postlådan och två kilometer tillbaka till stugan
om man ville ha morgontidning - och man kommit ihåg att byta till sommaradress, vill säga. 

Det fick mig att försöka minnas när sjuttsingen började jag ha möjlighet till nät 
(alltså inte fiskenät...hahhah...urusel vits...) här på stugan. 
Det kan väl inte varit så länge sen?
 Ett par år? Nåt sådant. Eller?

Bästa sättet att kolla upp det är ju att gå bakåt i bloggen. När började jag 
skriva inlägg härifrån stugan och till min stora förvåning så är det nästan lika länge
som jag bloggat! Vah? 2010 på sommaren har jag alldeles tydligt skrivit inlägg 
härifrån. Det hade jag aldrig trott! 

Har inget som helst minne av vilken "mackapär" jag släpat på för att lyckas med det. 
Tänk att man verkligen kan glömma sådant! 



Så i morse blev det inget nyhetsläsande för min del, utan jag fördrev min
morgonkaffestund med att läsa min egen blogg så där tio år tillbaka i tiden.
Har lett åt minnen, häpnats över saker jag glömt, blivit rörd och svalt klumpar i halsen. 

Ibland, längs åren, har jag funderat på att sluta skriva blogg, men eftersom det liksom
kombinerar två av mina stora intressen; att fota och att skriva, så har jag fortsatt. 

Och i dag, inser jag ju vilken guldgruva det är att minnas det som varit. 
Även om allt som hänt naturligtvis inte landat i bloggen, då hade ni läsare
dött av tristess, heh, så väcker bloggtexterna minnen relaterade till det jag skrivit om.

Så mycket som är lika som det var då för tio år sedan. Skrattade högt då jag insåg att 
inredningmässigt har det inte skett nästan några ändringar alls inne i stugan 
under det senaste decenniet. 
Med tanke på att den här bloggen ändå startade med någon slags 
idé om att vara just en "inredningsblogg", så kan man väl lugnt säga att just den 
målsättningen inte helt uppfyllts....;)

Men segt har jag hållit på, och just i dag känns det extra bra att jag gjort det. 

Sega och envisa har vi också varit i våra försök att locka ugglor till våra
holkar. Åratal har de hängt i skogen och väntat på invånare och i år,
i år, har vi äntligen ett kattugglepar som fått ungar! 

Ugglorna började i en annan holk, men de äggen blev rövade av mården,
men nu ser det ut som om det gått vägen. I går kväll när jag gick 
förbi där i skymningen så kikade ugglemamman ut genom bohålet
så allt tyder på att boet är bebott. I morgon får vi en ringmärkare hit,
då får vi veta hur det är. Spännande!

*

Nah, nu skall jag nog ta och kamma håret, iklä mig något vettigt,
snöra skorna och ta mig in till bybutiken för att fylla på matlagret. 
Sedan kanske jag sätter mig med mitt eftermiddagskaffe och läser vidare
i bloggen och ger mig en ny nostalgirusch. 
Vad är bättre än det? 



FÖR MÅNGA VAL...


...jag minns faktiskt precis när jag första gången upplevde känslan
av att det finns för mycket att välja mellan.

Vi hade precis kommit en bra bit på väg med vårt husbygge och Jag skulle
välja kakel till badrummet. Det fanns mängder och åter mängder att välja mellan. 
Stönade uppgivet åt försäljaren och undrade varför det inte bara kunde finnas runt tio kakel
att välja mellan - skulle vara så mycket enklare. 
Hon skrattade och sade att jag minsann inte är den första som undrar...

*

Den mänskliga hjärnan är inte riktigt och hänger med då valmöjligheterna blir för
många Man hade i USA gjort en undersökning inom ämnet människors köpbeteende och hade i en butik lagt fram 24 olika sorters marmelad som kunderna fick smaka på - och köpa den de
gillade mest. Så här många olika smakprover lockade människor att komma och smaka
men det var inte så många som sedan slutligen köpte någon sylt.
Man ordnade en ny testning, men denna gång med bara 6 olika marmelad-smaker.
De färre smakproven lockade färre smaktestare, men flera av dem köpte
faktiskt med sig en syltburk med sig hem. Alltså gjorde färre val-
möjligheter att det i slutändan var enklare att göra sitt val. 
Våra hjärnors förmåga att göra val är begränsad. Vid för stort utbud börjar vi tvivla
och vi blir förvirrade, oroliga och kanhända till och med ängsliga. 

Talade med min äldre grabb om det här med svårigheterna att välja.
Han, som så många andra av den generationen, använder sig mest av
streamingtjänster som Netflix och dylika. Jag hade på dagen lyssnat på ett radioprogram 
där en tjej beklagade sig över att om hon har en timme tid att se på något 
program innan hon bör gå och lägga sig, så kan det ta 45 minuter för henne att
välja vad hon skall se på - och följaktligen då bara hinna se på programmet i 
15 minuter (eller strunta i den tid man valt att gå och lägga sig...). 

Grabben kände igen sig. Precis så där är det, sa han.
Personligen känner jag inte att jag lider av överutbudet just där, främst av
den orsaken att jag sällan bläddrar och "surfar" utan oftast ser en serie, film
eller dokumentär som någon rekommenderat. Däremot märker jag att min tolerans att
ge något småtråkigt en chans blivit snävare och jag att rätt fort bryter om filmen
inte genast lyckas fånga mitt intresse. Samma gäller förresten böcker som 
jag lånat eller laddat ner. 
(Har alltså helt slutat köpa böcker för några år sedan). 



Forskarna tror att en av orsakerna varför vi reagerar med (besluts)ångest inför ett 
för stort utbud är den att vi under större delen av mänsklighetens historia levt i
en tillvaro där knapphet är det normala. Överflödet är inte det. 
Hjärnan måste läras att överflödet är det nya normala och sådant tar tid. 
Sedan är ju frågan om det är klokt, eller ens försvarbart? 

Det kanske inte alls är ett sammanträffande att trender, eller livsstilar, där frivillig enkelhet, 
att man frivilligt avstår från något blir alltmer populära. Visserligen är
det fortfarande en marginell grupp, men den växer. Personer som väljer minimalism och avstår från
sådant man upplever som onödigt. 
Personer som väljer, bytesekonomi framför ägande, bo i sk tiny house framom att 
sträva mot många kvadratmetrar. Vegetarianer och veganer har nog många olika
orsaker som ligger bakom varför de avstått från kött, men i förlängningen är det
också att avstå och göra valen enklare. 

För ju mer vi har att välja mellan, desto mer börjar vi tvivla på att vi gjort rätt val.
Då blir vi missnöjda med oss själva - kanske vi borde letat mer, kollar fler alternativ - 
blir rädda att vi missat något ännu bättre kap.
När man satt ut förbehåll på sin egen konsumtion och på det sättet
tvingat sig att minska utbudet och begränsa valmöjligheterna kan det 
vara möjligt att man faktiskt då blir en nöjdare människa? 

Kan det vara så?

*

Men tillbaka till kakelbutiken.
Det är snart trettio år sedan den insidenten och efter det har jag byggt och renoverat både
hus och hem - och alltid valt vita kakel.

Tråkigt måhända, men har aldrig tröttnat.
Och beslutsångest - heh - vad är det?



MAT FÖR HELA SLANTEN...


Vilka sköna, lata dagar! 

Midsommar i stan - nu för nte-gången. 
Utan att vi planerat blev det extempore-gäster vid matbordet
och det är ju så himla prima. Utan större krav
åt ena eller andra hållet. 

Men till matkassen. 

Den bestod av trerättersmeny till midsommar afton och 
så en midsommardags lunch. Fast vi åt den till middag
för vi hängde alla lite på olika håll under dagen. 

Eller hur låter det här:

Förrätt: 
Gubbröra och Waldorfssallad
Nypotatis och rädisor
Skärgårdslimpa

(till hade jag några kokta ägg i halvor och ett par burkar sill) 

Varm rätt:
Grillad inhemsk Angus entrecôte
rabarber-ketschup 
Grillad nykål med blomsmör

(till hade jag vegebiffar (till mig) och ett par knippen sparris)

Efterrätt:
Midsommartårta med jordgubbar och maräng
(himla god!) 

Och till följande dag:

Grillad isländsk lax med Dukkah kryddblandning
(funkade smakmässigt jättebra)
Grillade primörer
Limeaioli

Sååå himla behändigt - och fantastiskt gott! 

Och jag valde vår matkasse (midsommarkasse) från
Anton & Anton.











SKÖN MIDSOMMAR...


Midsommardagen, och natten hämtade med sig både svalka och en liten regnskur. 

Vaknade inte badande i svett utan av en sval bris som drog genom sovrumsfönstret. 
Jag är inte så himla mycket för den där tryckande hettan - men inte är det ju bra om det är för
kallt heller. Rätt små marginaler för att vi människor skall må bäst. 

Maten. Den är ju en viktig del av midsommar - förutom det här med vädret då. 

I år hade jag kastat mig riktigt radikal och testade på en färdigt komponerad
meny i form av en matkasse hemlevererad till dörren. 

Jag har i åratal redan tyckt att det är ett fantastiskt koncept - hade gärna själv haft tillgång
till det då under de "värsta" rusningsåren. Men av någon orsak har jag inte kommit
att testa det själv förrän nu för någon vecka sedan. 
Ett par år (?) redan har jag ju använt mig av den tjänsten att jag beställer mat- och 
hushållsvaror från en nätbutik som sedan levererar dem hem till mig. Jag avskyr att 
storhandla i enorma markerar. Går jag till butiken är det mest för att skaffa nåt jag glömt
beställa, eller för att jag gärna själv vill välja mina grönsaker - även om "matleveransens" 
grönsaker är oftast helt okej - men inte alltid. 

Nå, hur som helst så har jag nu ett par veckor innan midsommar testat på en matkasse
som innehåller 1 fisk-rätt och 2 vegetariska. Råvarorna har varit verkligen 
fräscha och bra, portionerna lämpliga - har till och med räckt till fler kring matbordet 
än den beräknade kassen. 
Och det bästa av allt. Jag som gillar att laga mat med nya recept, men avskyr att gå
i butiken och att fundera ut vad man skall laga för mat. För mig är det ju perfekt
helt enkelt! 

Så smått övertygad att det kunde fungera beställde jag hela vår midsommarmat
som ett färdigt koncept med ingredienser och recept hemlevererat. 

Räknade lite på det och jag vill påstå att så mycket billigare skulle jag inte kommit undan
om jag snott ihop motsvarade meny från butikshyllan. 

Och som det händer ibland visade sig att det kom ett par extra matgäster ex tempore 
till midsommarmiddagen, och genom att koka några ägg, öppna en sillburk till 
grilla en knippe sparris som jag råkade ha hemma räckte det och blev över. 

Om jag är nöjd? 

Absolut - och jag är övertygad om att matgästerna var det med! 

*

Ikväll blir det andra delen av midsommarkassens meny.
Skall se om jag idag hinner knäppa någon bild också.