VILSEN OCH UTAN FOKUS....


....jag förstår alldeles förfärligt väl att många unga inte riktigt vet.

- Inte vet vad de skall bli, vad de skall satsa på för utbildning, vad blir bra? Vad vill jag? 
- Inte vet om de verkligen vill skaffa barn till en värld som...ja vadå? Går under, typ?
- Inte vet vad meningen med livet egentligen handlar om....?

*

Jag blir själv förvirrad av allt titt som tätt. 
Vad är viktigt, var skall man lägga fokus och hur göra för att välja rätt.
Och att sortera rätt - inte bara soporna utan också nyheterna.
Vad är viktigt? På riktigt-viktigt? 

*

Jag kan stundvis känna en viss "avund" inför min svärmor. 
Hon fyller om några dagar 95 år och det är minsann läge 
för både kalas och hurra-rop. 

Men varför skulle jag avundas henne? 
Man talar med djup respekt om de som byggde upp landet 
efter kriget. Mina egna föräldrar hör också till det gänget. 
Det var hårt, tungt, svårt.

Men det fanns hela tiden en tro på framtiden.
Att det hela tiden blir bättre...bara man jobbar på. 
Vi kanske saknar den tanken i dagens värld? 
Blir det faktiskt bättre hur mycket vi än kämpar, 
offrar, jobbar, ger an...you name it. 

Min svärmor har varit husmor, hemmafru, i hela sitt liv.
Och den viktigaste uppgiften för henne har varit att se till att 
vardagen rullat på på allra bästa sätt. 
För alla våra nära och kära. 

Och det räckte. Bara det. 
Inga försäljningsmål och ständiga hot om uppsägning.
Inga utvecklingssamtal och nyutbildning. 

Inget av det som är vardag för så många av oss hela tiden. 
Utöver att vi naturligtvis också vill se till att vardagen rullar på allra bästa sätt. 
För alla våra när och kära. 


I dagens värld är vi rätt så många som inte vet vart vi och världen riktigt är på väg.
Många unga verkar välja mellan karriär eller familj. 
Eller väljer bort familj av miljöskäl, av misstro på framtiden. 

Har vi någonsin varit så vilsna som nu? 
När vi behöver göra svåra val längs hela livet. 


*

Min svärmor hade turen att i tiderna gifta sig med en man 
där kärleken bar genom alla år, i med- och motvind. 
Skulle det inte varit så hade hennes öde skrivits i helt andra ordalag. 

Kanske livet alltid varit sårbart, en vandring på en lina? 
Ett felsteg och man är ute? 

Är det bara så att nuförtiden är risken att "stiga fel" mångdubbel? 
Jag vet inte.



Förr, om vi nu tar det som en jämförelse, så möttes man av 
dåliga nyheter via radio och tv typ en gång i dygnet. 

I dagens värld behöver vi ta ställning till saker och ting och sätta 
nyheter i rätt proportion måååånga gånger i dygnet. 
Mer desto oftare vi loggar in på nyhets-sajter. 

Man kan bli vilsen av mindre....

*

Idag när jag snubblade in på en av våra större nyhets-sajter möttes jag av två 
nyheter som publicerades parallellt: 

"Förödelsen i Mosambik, Zimbabwe och Malawi är svår att förstå
trots att översvämningarna som stormen förorsakat har spritt sig på 
ett område stort som halva Finland. Detta påverkar över 1,5 miljoner 
människors dagliga liv"

Bara att föreställa sig en sådan översvämning här...halva Finland liksom! 
Nä, det går ju inte att föreställa sig. Verkligen inte. Men det sker. Nu. 
Någonstans långt borta...

Sedan till nyheten som publicerades lika stort vid sidan om på samma sajt:

"Beyoncé gjorde jeansshortsen moderna igen. Jeansföretaget 
Levi's kurs steg med 30 procent på New York-börsen."

Hur många miljoner människors liv påverkar det? 
Och hur djupt och beständigt? 

*

Jag avundas min nästan hundraåriga svärmors förmåga
att bara kunna fokusera på det som på riktigt är det väsentliga, 
det lilla som berör ens eget liv. 
Jag avundas också hennes optimism som inga eländiga
klimat- eller you-name-it-rapporter från världen synes kunna rucka. 
Smakar morgongröten bra, hinner hemvårdaren (eller städerskan) 
stanna på en kopp kaffe...då är det en bra dag. 

Och det är ju på sin plats att en människa i andra änden av sin livsvandring
nöjer sig med det lilla, lite som hon gjort längs hela livet. 
Hennes krav på hur lycka och framgång definieras är så 
totalt annorlunda än dagens unga - eller dagens medelålders. 
Det är en hisnande skillnad, på bara en generation! 

Vad är sedan bättre - det är frågan. 









ÖVERGIVET...


I år har jag ett bokprojekt som kommer att spänna över vår, sommar och höst. 
Det är än på planeringsstadie, har precis bara börjat. 

Medan mars-snön vräker därute sitter jag och planerar fotoställen som skulle
passa in. Kom att tänka på en gammal lada jag vet som kunde fungera och tänkte 
på hur mycket jag gillar byggnader där tiden liksom stannat. 

*

Då insåg jag att nämen, vi har ju här hemma på hemgården byggnader där tiden
nog också stannat, och även om de inte är direkt förfallna på något vis.
De är kanske bara inte så högt uppe på prio-ett-listan. 

 Bor ju på en gammal bondgård, där omgivningen kört förbi
bondekulturen i rasande fart, men här på gården kan man än förnimma gamla tider. 

Karaktärshuset fyller faktiskt 100 år i år. Men mer om det en annan gång. 

Idag blev det fokus på utetuppen när jag var ute och luftade kameran. 

Där i andra änden av vedlidret har vi utetupparna. 
Det behövdes fler då det i tiderna fanns både husfolk och tjänstefolk på gården. 
Långt innan vattenklosettens tidevarv. 




Där står de ännu kvar, helt orörda. 
Toapappret är dock av mer modernt snitt. 
Vad jag minns har dessa senast varit i "aktivt" bruk vid gubbens 40-årsfest.
Då var det party all night long och massor med gäster...

...men det är snart 30 år sedan dess! 
Efter det flyttade vi runt och bodde på olika orter innan vi
sedan åter landade här. 

*

Tupp-pappersrullen ser märkligt ny ut, bara lagret med damm ovanpå skvallrar 
 att det är ett bra tag sedan något behövt bruka det. 




Jag försöker föreställa mig alla som tidiga morgnar tassat ut hit för att 
uträtta sina bestyr innan dagens arbeten kallade. 
Hur man satt här i -20 graders köld och hoppades på en snabb procedur.
Hur man till sommaren öppnade fönstret ovanför dörren, där
fanns gångjärn så säkert hade man velat vädra lite? 
Samtidigt kunde man sitta där tidiga sommarmorgnar och höra 
näktergalen och kanske svalorna flög runt och fångade flugor
under heta sommardagar? 

Då var omgivningen, hagar och åkrar. 
Nu är det flygfält och motorvägar.  




Här har tiden stått stilla ett tag nu.

Men när man ser på märket som haken slitit i dörrens virke så
förstår man att den dörren har öppnats otaliga gången. 
Otaliga gånger har haken pendlat fram och tillbaka, 
fram och tillbaka. 

Otaliga är de händer som berört haken efter uträttat ärende och
bara tanken på alla människor som haspat dörren fast igen är 
på sitt sätt hisnande. 

Alla de som bott här - precis som jag nu. 

Något som är övergivet - och ändå inte. 


DAGSMEJA...


...är nog ett av det svenska språkets absolut vackraste ord.

Ordet som bryter vinterns rygg. 

*

Deltog på veckoslutet i en landskapsfotograferingskurs i Borgå vilket var både bra och givande. 
(Tack till Kamera 67-fotoklubben som fixade landskapsfotografen Andy Horner (http://www.andyhornerimages.com/439172091) som lärare.) 

Det var ett givande och bra veckoslut! 
Jag är ju helt kass på landskapsfotografering! Brukar säga att jag gärna fotar precis 
allt utom landskap  - och människor. 

Vet inte riktigt varför det blivit just så, men ja, så är det nu bara.




Landskapsfotografering är inte alls så lätt man först skulle tro. Det är långsamt på ett annat sätt
som det är långsamt att fotografera djur. Långsamt på ett annat sätt än att fotografera i studio,
långsammare på ett annat sätt än att fotografera macro. 

Plötsligt får jag en insikt om att nästan oberoende vad man fotar - om man vill utveckla sitt
fotograferande till lite mer än att "bara knäppa en bild", så handlar det om tid.
Att ta sig tid att hitta sitt motiv, fundera ut hur man vill ta sin bild, och 
sedan att ta sig tid att hitta rätt komposition och rätt  ljus. 

Och en lust att leka med kameran. 
För det är långt det som det är frågan om. 
Att få leka sig fram till en bild. 


Natten hade varit kall, hade ändå sovit med öppet fönster (!) så jag vaknade 
pigg och utvilad i ett härligt friskt och fräscht sovrum! 
Vårtecken även det. 

Människor i min närhet skakar bara på huvudet när jag säger att nu äntligen
är det mars och man kan börja sova med öppet fönster. 
Men det är så fantastiskt skönt! 

Idag var det även på dagen några minusgrader, men där solen kom åt
att lysa och värma så bildades fina istappar som sakta började droppa
i marssolen.

Dagsmeja sker då solen smälter is och snö trots att 
temperaturen är på minussidan. 

Det är definitivt vår. 
Dagsmeja...bara smaka på ordet! 
Så fint! 





INREDNING VAR DET JA...


På samma sätt som jag sluppit suget efter ständigt nya kläder och annat stuff,
har jag sluppit suget efter att ständigt uppdatera inredningen och 
det kan jag tycka att är ganska så skönt och befriande även om jag ju alltid
gillat både kläder och inredning. Och gillar det fortfarande, men det är 
liksom inte på ytan hela tiden. Det är ganska bra som det är, liksom.

Som en kvarleva från mina "aktiva inredningsår" så hänger jag med i 
en facebook-grupp inom det intresseområdet och nu och då ploppar det 
upp ett inlägg från gruppen i mitt flöde. Det av någon märklig algoritm-
regel som jag inte är ingenjör nog att begripa mig på men som gör att jag tydligen 
snubblar över inlägg från gruppen även om jag inte har själv varit aktiv där på åratal...

Nå, hur som helst. Idag ploppade det upp ett sådant där inlägg igen.

När jag läste det så började jag bara sprutskratta! 

Missförstå mig rätt - jag är - i alla fall har varit - en person som lagt stor
vikt, energi och fokus på inredning. Hur hemmet ser ut är fortfarande viktigt
för mig och något jag i alla fall nu och då ger lite tid och uppmärksamhet åt. 

Men, nej...inte så som förr. 

Det som roade mig alldeles förfärligt i dag var 
ett inlägg som lät så här:

INLÄGG:

"Vad har ni på era soffbord? Behöver lite inspiration!"

Ett av SVAREN:

"Just nu, en tallrik med blodpudding och en dinosaurie..."
(kommentaren fortsatte med att det är kanske inte just 
DET hen vill ha där, men det är så det är...) 

Och kommentaren kändes så underbart ärlig och samtidigt 
säger det något om hur osäkra många är när det kommer till 
inredning (och mycket annat också). Inspiration finns det mer av
än någonsin. Hela nätet spricker ju snart av inspirerande tips och idéer. 
Oberoende av genre, känns det som . Och ändå, eller trots det, behöver man
få bekräftat att just det man valt är "rätt och riktigt". 
Om tillräckligt många tycker "tummen upp" så måste det ju vara bra?

Fast ibland kan jag tycka att den där "tummen upp" eller "hjärta"- röstningen
på sociala medier inte egentligen säger ett enda dugg? 

Inom naturfotografering, mitt område just nu, slutar jag aldrig häpnas
över hur endel mediokra bilder kan få hundratal om inte tusentals "likes" 
medan helt fantastiska naturfoton som bara inte "kan det sociala-medier-språket"
landar på några tiotal likes. 

Ju mer man hänger (med) på sociala medier alltmer 
inser man hur vrång-vridet allting är i den världen. 


Ingen ny insikt precis, men insikten ploppade nu upp
idag - precis som inlägget från den borttappade inredningssidan. 

*

I övrigt vaknar det så sakta till i mina krukor på fönsterbräden.
Det blir en ny växtsäsong i år igen! 

Wooopwoooop! 










SMÅ SPRICKOR I ISEN...


Jag hade ett litet uppdrag i knutarna av där stugan ligger och kunde inte motstå
att åka dit ett par dagar på samma gång. 
Vilket fantastiskt vinterväder det var i går! Solen sken och skaren höll. 
Med praktiska "spikskor" var det bara att traska på! 



En råk hade uppkommit längs isen och ringlade sig hit och dit över fjärden. 
Korparna samlades längs råken, undrar vad de tänkte de skulle hitta där? 
Fiskar som blivit i kläm? Nå nej, det var nog något annat. 


Tystnaden är så total härute. Bara någon liten talgoxe som kvittrar till och
isen som råmar sin vinterklagan. 
Havsörnen flyger lojt längs motsatta stranden. 
Långsamma vingslag, helt utan brådska. 


Sakta går jag tillbaka till stugan, öppnar dörren och stiger in i värmen. 
Det doftar gott av utbrunnen brasa och stearinljus.

Får liv i elden på nytt, häller upp ett glas vin och kryper
upp i soffan med en bok. Sitter ändå och bara tittar ut en
en stund, smuttar på vinet och ser hur talgoxarna, talltitorna och
blåmesarna flyger mellan matplatsen och den lilla dungen av tallar där
de sitter och petar i sig fröna. 

Ekorren kommer skuttande och sitter en lång stund och tuggar 
frenetiskt på nötterna jag lagt ut. Den har ännu sin tjocka, grå
vinterpäls och rejäla tofsar på öronen. 

"Än är det vinter kvar, säger Mor"

Men våren kommer så sakta smygande. Som små sprickor i isen.