ARKTIKA - PÅ VÄG MOT TUNDRAN

Arktika, ordet finns inte riktigt på svenska, inte på det sättet att man med det menar 

de stora fågelflockarnas flytt till sina häckningsområden på ryska tundran. 

På finska heter fenomenet arktika, och jag tycker det är ett 

vackert ord för en mäktig naturupplevelse, så jag tänker egenmäktigt 

införa det i det svenska språket, typ från och med NU. 

Miljontals fåglar, alfåglar, gäss och svanar flyger enligt samma rutt som de använt i tusentals år, sedan senaste istiden. Och varför ändra på ett fungerande koncept liksom? Att det just blev den här

rutten förklaras med att fåglarna gärna sträcker längs kustlinjer och då de lämnat Estlands kust så

siktade sig in på följande synliga landlinje. Då, efter istiden, råkade det vara

nuvarande ryska Hogland (Suursaari) som precis blivit synlig

i och med landhöjningen som fick bli fåglarnas orienteringspunkt.

Idag sträcker sig Hogland knappa hundra meter ovan vattenytan, och 

många, många andra öar har ploppat upp genom vattenytan under dessa 10 000 år

sedan istiden och styr fortsättningsvis fåglarnas färd mot tundran. 

Arktikan pågår i ungefär en månads tid. De första är alfåglarna och bland de sista flyttarna 

är prutgåsen som skall ta sig ända till Taimyr-halvön. Dit är det långt.

De vitkindade gässen väljer att stanna vid Novaja Zemlja, som också är långt borta,

men de här prutgässen flyger ännu ett par tusen kilometer till för att nå sina häckningsplatser.

Det är häpnadsväckande hur starkt detta behov att föröka sig ändå är! 

Och det tisslas och tasslas precis vart man än tittar just nu! 

Skäggdopping-paret dansade för oss i viken, silvertärnorna gjorde småtärnor på stenarna vid stranden, orrarna spelade på en klippa ute på en ö, 

ejdrarna o-uuuaade, och skrakarna hade åsikter om var revirgränsen riktigt skulle dras.

Så full rulle som det bara kan vara!  

För en söndagsstaijare, som jag, hade ju vädergudarna varit nådiga och gett vackraste

sommarväder man bara kan tänka sig! 

Arktika eller inte så hade jag njutit av mina dagar därute i havsbandet likaväl. 

Att det var så lugnt, alldeles spegelblankt, var ju riktigt njutbart på alla nivåer och med alla sinnen.

Men eftersom tanken var att följa med arktikan så var det väl så där.

Inte för att det inte skulle ha flyttat fåglar, jodå. Men då det är högtryck så flyger dom 

högt, högt uppe. Och är det riktigt stiltje så väntar de också in tjänligare vindar.

Plötsligt ropade någon staijare till: 

Nu kommer de, en stor mängd gäss rakt emot! 

Utan kikare eller tubkikare såg jag mest bara blå himmel.

Och kanske, kanske något smått som likaväl kunde vara flugskit på linsen.

Men det var gäss. I massor! 

Men visst kom det, plog efter plog efter plog med flyttare. 

MORSDAG...

Ända sedan 1960 har Meteorologiska Institutet fört statistik över temperaturerna

på morsdag. Här i Finland firar vi ju alltid morsdag andra söndagen i maj. 

I år slogs alla tiders värmerekord på morsdag! 

Det är helt galet varmt! Vi skall precis äta morsdagsmiddag ute i pergolan,

men vi måste vänta ett tag till så det blir lite svalare (!) i första delen av maj! 

Men inte klagar jag inte! Tvärtom! 

Sitter i skuggan, smuttar på lite vin och inväntar att en middag skall serveras.

Ingen större fel på tillvaron inte.

Kom igår hem från sydöstra Finland där vi var och kollade in

det här fenomenet Arktika, mer om det sedan i ett annat inlägg. 

Nu skall jag bara lapa sommar ett tag! 

SMÅ INSIKTER...

Senaste veckan hade jag nöjet att ha min förstfödde (med katt) - eller kanske det var katten

med sin människa - boende här hos oss några dagar. 

Han behövde flytta ut ur sin lägenhet för en vecka, med sina grejer, utom möbler och kärl då.

De kunde bli kvar, men i princip det övriga skulle med. 

Det var inte mycket grejer han hade med sig. Det mesta var kattens grejer; 

klätterträd, sandlåda, transportbag. 

Och så hans kläder som rymdes i ett par, tre IKEA-kassar.

Nästan samtidigt körde jag min yngre till båten för att han skulle åka

på en resa med sina kompisar. Han reste med en gammal skolryggsäck. 

Och den såg till och med lite tom ut.

Och jag insåg att jag på något vidunderligt sätt lyckats med konststycket

att få två minimalister till barn! 

Nu är det ett smärre under i sig, eftersom de med facit på hand

minsann vuxit upp med en mamma som både pyntat och haft sig,

shoppat nödvändigt och en faslig massa onödigheter, och verkligen haft 

en allt annat än minimalistisk syn på tillvaron. 

Så här i efterskott kan jag ju bara vara glad att jag inte totalt miljöförstört dem! 

*

Jag har långt kvar till minimalism. Så är det bara.

Men något hände det där halvåret för något år sedan då jag 

köpstoppade. Och det har stannat kvar. 

Lusten att o-shoppa det där o-nödiga. 

Läser också med intresse hur man tänker kring det här med

minimalism, köpstopp och downshifting och allt det. 

För visst är det så att vi väljer dessa just för att vi kan. 

Och kan välja annorlunda - om vi skulle vilja. 

H Ä R

en riktigt intressant synvinkel på just den aspekten. 

Att kunna välja bort är kanske det nya svarta?

Vilket gör mig lite...obekväm, och lite olustig.

Jag vill ju inte vara ett sådant där rö för vinden som passar in i de

senaste medelklasstrenderna och nymodigheterna. 

Men samtidigt så vill jag inte längre konsumera som jag gjort förr. 

Och eftersom jag downshiftat i arbetstid (...och lön) så är jag så illa tvingen

att konsumera mindre. Och personligen känner jag att det bara känns bra! 

Men inte känner jag mig speciellt trendig för den skull. 

Snarare tvärtom. 

Jag börjar lära mig av mina barn. 

Less is just enough.

Och det ligger en underbar befrielse i att ha mindre grejer att ta hand om.

I morgon skuttar jag i bilen och drar så långt österut längs finska viken 

man kommer innan ryska gränsen kommer emot. 

Under några dagar skall jag kolla in det man kallar Arktika.

Arktika är de arktiska flyttfåglarnas vårflyttning mot den ryska tundran

och Ishavets stränder. Hundratusentals fåglar flyger längs en uråldrig rutt

år efter år efter år. 

I år skall jag ta en titt på hur det ser ut. 

Har packat vad som behövs för några dagar "on-the-road" och inser att 

utöver maten så har jag packat allt jag behöver för att klara mig en weekend.

Eller en vecka, eller en månad, eller ett halvår!

Det jag klarar mig på en weekend det skulle jag galant klara mig också på i en månad eller mer.

Klart jag skulle behöva fylla på med vatten, mat och behöva tvätta mina kläder.

Men jag skulle klara mig - gott och väl.

Och det är nog den tanken, då den slagit rot, som gör att man kanske

börjar tvivla på om man verkligen behöver allt det där som man 

därhemma samlat på sig under årens lopp?

Det enklaste är ju att packa ner i lådor och påsar det man 

vet med sig själv att man inte vill ha i sin vardag och förvara det - någonstans.

Bara att kolla hur många nya företag som ploppat upp med förvaring av 

privatpersoners lösöre under de senaste åren för att inse - det finns en faslig massa grejer

som ingen vill ha...

Att gå in på någon av dessa företags sidor och kolla vad det kostar att förvara

sina saker man (kanske) inte ens egentligen vill ha, sätter en bra prislapp på vad man

skulle - eller inte skulle - vara redo att betala för sitt oönskade lösöre. 

Om man nu inte skulle känna för att spara på det i sitt hem och låta dessa

onödiga saker uppta plats där. 

Åh, man kunde filosofera om det här i oändlighet känns det som! 

Men det skall jag inte, jag skall ta en dusch och packa det allra sista

innan det blir tidig uppstigning och avfärd mot öster.

See you! 

AFTONSKEN...

Solen håller på att gå och lägga sig, det har varit vårens första riktigt varma dag.

Marken har torkat upp efter vinterns blöta och det var härligt att igen kunna slänga

sig på marken för att titta och fota vårens sippor. 

Katten Myrra, är oftast en riktig ensamvarg som kommer och går, men när

jag lade mig ner i gräset för att fota kom hon och buffade på mig,

satte sig på mig, lade hon sig inte också på sipporna jag skulle fota.

Men det är sådant man får ta. 

För visst är det mysigt med en katt med på svängen genom trädgårdens utkanter.

Eller kanske det är precis tvärtom? Att det är hon som tycker det är skoj med sällskap

in i hennes marker och domäner? 

Det är skumt härinne i lunden där fallna träd får ligga kvar och murkna ner

och på det sättet ge livsmiljöer för många insekter och andra djur. 

Om ett par veckor är hela marken täckt av liljekonvaljer, 

redan nu ser man bladen sticka upp som små taggar ur marken. 

I fjol planterade jag ramslök här i lunden, och till min glädje har de alla övervintrat! 

Hurraaa!!! 

Kanske jag vågar knipsa åt mig något blad redan i år?

Fasanherren har två fruar i år. 

Det har funnits fler fruar förr, men så kom duvhöken och gallrade i beståndet lite.

Där går de värdigt omkring i lunden och pickar och har sig. 

*

Idag skiner solen igen, lika fint som igår.

Jag sitter här och skall bara skriva klart det här, sedan kokar jag mig en

kopp kaffe och tar mig ut igen. 

Jag skall skörda årets första skörd.

Medan jag gick på min kvällspromenad märkte jag att nässlorna 

är just nu precis perfekta för skörd. 

De står på agendan idag. 

Häääärligt med vår hörni! 

OM ATT RESA...

När jag var barn jobbade min mamma en tid inom resebranschen, och då på sjuttiotalet hade min familj förmånen att resa en hel del och bo på trevliga hotell ute i Europa. 

Samtidigt var min familj mer lagd åt det enkla och mer natur-upplevande sättet att resa, redan då.

Så jag fick liksom båda delarna med modersmjölken så att säga. 

Under en stor del av mitt vuxna liv har jag helst rest bekvämt och gärna betalat lite

mer för ett bekvämt boende, lyxig frukost, åkt taxi - mycket och gärna.

Men totalt i motsats till andra "mogna personer" så uppskattar jag mer och mer att resa enkelt, 

för att inte kalla det simpelt, med enkel packning och avskalad lyx. 

Numera njuter jag lika mycket nästan mer av en enkel rätt tillredd på en Trangia vid en 

sjöstrand med utsikt, som en trerätters på någon snofsig restaurang. 

Jag föredrar friheten framför bekvämligheten, kanske man kan säga så? 

Efter rätt många dyra restaurangrätter under årens lopp uppskattar jag helt enkelt 

mer att kunna lägga mer pengar på andra upplevelser än maten. 

Och god mat...det kan man minsann fixa till på en Trangia likaväl. 

Bilderna här är från min resa till Hornborgasjön för en månad sedan. 

Att se - och höra - dessa tiotusental tranor som mellanlandar här innan de ger sig vidare till

sina häckningsplatser var verkligen värt resan! 

Och här kommer jag, glidande på ett bananskal, in på en annan aspekt - vad är värt att resa till? 

Numera är jag föga intresserad av att resa på solsemester till en av turister överfull badort med gigantiska hotell som slukar tusen turister i en enda tugga. 

För att vara ärlig så sätter jag mig så mycket hellre i min enkla bil och styr ratten efter känsla, 

ser hur långt jag kommer på en dag och slår läger på någon lämplig plats. 

Och det är det jag sitter och planerar här i fredagskvällen. 

Sommarens utfärder, korta och lite längre. 

Ensamma, tvåsamma och mångsamma. 

Har städat och rensat ut härhemma med den totalt egoistiska tanken

i bakhuvudet om att ha mindre grejer att ta hand om här och mer

tid att spendera bakom ratten på väg - någonstans. 

Det är så jag vill ha det. 

Mitt hem skall vara min borg, men inte min boj. 

Mina färder skall lindra min längtan, utan att belasta något annat.

Enkelheten är självvald, men inte avstängande.

Mina stigar skall vara mina att vandra, inte någon annans.

Välkomnar sällskap, men skyr inte ensamhet. 

Det finns en sanning i begreppet:

Det är ju inte målet - utan resan som är viktig.

Det är det som räknas.

*

Kommer mitt i allt att tänka på en dikt av Karin Boye:

I RÖRELSE

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd.

Men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång.

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

*

Kunde inte sagt det bättre själv.