Man kan nästa ta i tystnaden. Endast regndropparna som knäpper mot bergenians
tjocka bladytor är det som hörs. Färgerna är också borta.
Men det är mjukt och det är varmt, och så stilla i diset.
Sommarens sista dag.
KOTKA...
Det finns en del städer i Finland som jag aldrig besökt, eller som
jag inte ens skulle få för mig att besöka utan en orsak.
Städer som blir liksom stumma och anonyma på något vis.
Kotka är för mig en sådan stad.
Men det kom sig att min barndoms ungdomsförening, som jag återförenat mig med
som återflyttare, hade en sommarutfärd till Kotka i år.
Jag hade hört att det skulle finnas fina parker där, men det var nu sen också nästan allt...
Ganska skoj när det sedan blir en riktigt positiv överraskning.
Vi startade på morgonen (ja, jaminsann - med buss - på riktigt föreningsutfärdsvis :)).
Kaffe med lite saltigt fick vi på Kapellet i Lovisa.
När vi sedan kom till Kotka besökte vi Maritimcentret Vellamo vilket också var en
glad överraskning. Ett museum som man galant kunde få ett par timmar att gå.
(Bland annat finns där ett fantastiskt "sänka skepp-spel".
Bara för att se det - åk dit.)
Nu var ju tiden lite på kort - det är ibland så med gruppresor - varför jag
oftast föredrar att åka själv - men fördelarna är ju trevligt sällskap.
men det kan nog hända att jag tar mig, mig själv och jag med mig och åker
pånytt dit en sväng. Hittade ett annat ställe i närheten som också kunde besökas.
Men det som kanske ändå på sitt sätt var huvudmålet med utfärden var
Sapokka-parken i Kotka.
Sapokka kommer från ryskans sapog vilket betyder stövel och havsviken har
precis en form av just en stövel. Lite som Italien - ja, fast tvärtom.
När nuvarande stradsträdgårdsmästaren Heikki Laaksonen fick jobbet levde vi slutet
av 1980-talet. Området här var vildvuxet, man hade till och med planer på att
fylla hela området - så illa var det. Vattnet var sunkigt och till och med marken luktade illa.
Det skulle visa sig bli ett enormt projekt att göra park av det nedgångna området.
År 1987 godkändes planerna och 1990 startades anläggandet av
parken. På den tiden var det, som många vet, lågkonjuktur i landet
och alla var inte speciellt glada över att man "öste" så mycket pengar
över parkavdelningen då stadens ekonomi var så dålig.
I en intervju har Laaksonen själv sagt att han vid den tiden nog var Korkas
mest hatade person och allmänhetens spalter i tidningarna var inte nådiga.
Men när parken väl stod där klar var nog Kotkaborna
riktgit stolta över sin park.
Och med all orsak.
Sapokka-parken är verkligen fin!
Nu har den fått växa till sig i dryga tjugofem år och är
kanske i sin bästa ålder nu.
För någon som planerar vad man skall hitta på i sin trädgård så är detta
stället att komma för att hämta inspiration!
Även här hade jag kanhända föredragit att gå själv och
insupa alla fina detaljer och idéer för eventuella framtida behov, så ja...
Det blir nog ett varv till Kotka igen.
Nu var ju parken som frodigast - så här i slutet på sommaren.
Mycket hade blommat ut, men här hade man minsann också satsat på
att ha något att hänföra sig över så här på höstkanten.
Glad att jag besökte denna, för mig innan så anonyma, stad.
I (HET)LUFTEN...
Houhouhou....en sådan vecka!
Bilderna är från en familykräftskivafrossa för en dryg vecka sedan, så de har faktiskt inte
längre något som helst nyhets- eller aktualitetsvärde, men eftersom jag knappt hunnit
röra kameran sedan dess, så ja...
Men vad menar jag med hetluft då?
Ja. Lite långsökt tänker jag på att min förkylning har sakteligen falnat och dött,
lämnat mig och tagit sin hetluft med sig och dragit vidare.
Jag släpade mig enligt överenskommelse till jobbet på kontoret
och tror kanhända att jag till och med lyckades med konststycket att klara
av veckan med någon liten ära i behåll.
Helt konkret i luften borde min son däremot ha varit idag.
Han som fick ett hopp med fallskärm till födelsedagspresent hade
bokat in denna dag för hoppet, men ett par timmar innan kom
ett textmeddelande som sade att vädret var alldeles för mulet,
så hoppet ställdes in och sköts upp till nästa vecka.
Och jag som hade tagit extra försäkring och packat kameran å allt.
Nu ser det ut som om han försöker på nytt nästa tisdag.
På tal om inget...efter att jag fick möjligheten att fota björnar
här för en tid sedan har jag än mer gillat korköppnaren jag skaffade till stugan.
Hahahah, ja, jag avskyr ju öl och läsk själv, men om någon annan skulle behöva
så finns det nu en öppnare som är svår att tappa bort!
(själv tappar jag upp helst bara rödvin, så desså!)
I övrigt ja...veckan har minsann varit en sådan att man
nu garanterat vet att hösten är här på det sättet att
mycket går igång, det är kyligt i luften på morgonen och
kvällarna mörknar...
(heh...min enda akvarell jag ever målat....)
I en vecka som har gått i moll på många sätt
har en facebook-grupp varit den sanna upp-piggaren.
I början av vecka skulle en invandrarfientlig man från Tammerfors - fast han kunde väl ha varit från vilken stad eller liten håla som helst, grunda en
fb-grupp vars syfte var att motsätta sig
Terrorism och "suvakkeja"
En Suvakki är alltså enligt Vikipedia en person som förhåller sig (för) positivt
till invandrare, olika kulturer och religioner samt andra etniska grupper.
Ordet Suvakki kommer från suvaitsevainen som då är lika med tolerant.
Skulle man försöka översätta Suvakki så skulle det kanhända bli Toletant.
Fast Suvakki är könsneutral. Toletant är lite mer hon...så kanske inte den bästa
översättningen, trots allt!
Nå, det gick inte helt som mannen hade tänkt sig utan han
råkade skriva fel just i det där kritiska ögonblicket då han skulle
skriva rubriken på denna tilltänkta fb-grupp vars tanke uppenbarligen var
att bli (ytterligare) en plattform att skriva rasistiskt och kränkande
om alla som inte tänkte som han.
Men han gjorde ett misstag.
Istället för rubriken:
"Mot terrorism och suvakkeja"
blev det, tack vare autocorrect???,
"Mot Terrorism och Sockor."
Sedan lyckades han inte ta bort eller korrigera namnet fort nog utan
det bildades en anna grupp med samma namn och....
......OMG så jag skrattat åt de inlägg och kommentarer som
i en strid ström dykt upp på den sidan!
Jag har alltid älskat ironi och sarkasm, och här har det fått blomma ut
på det vackraste av sätt! Med humorns hjälp har man gett sig på
Sockor (ja och terrorister då)
med samma frenesi och passion, och i många fall med medveten svag grammatik,
allt för att efterlikna det språk som florerar i dessa otaliga rasistiska grupper.
Jag har verkligen fnissat, skrattat högt, asgarvat, åt alla de
ironiserande inlägg och kommentarer som serverats från denna fb-sida.
Isynnerhet de allra första inläggen och dess kommentarer.
Sedanmera har det ju blivit lite upprepningar. Man kan ju inte motsätta
sig sockor på hur många sätt som helst...?!?!!
På eftermiddagen hade denna humorgrupp bara på ett par dagar gått förbi
en känd invandrarfientlig grupps medlemsantal med tusentals fler anhängare.
Den invandrarfientliga gruppen har samlat sitt anhängarantal sedan ett par år tillbaka.
Den här sedan ett par dagar tillbaka.
Och det, att humorn kan vara, och är, ett så starkt vapen
känns alldeles otroligt befriande.
Att möta hat och ondska med
sarkasm och ironi och humor förlöjligar
hatet och ondskan på ett så fantastiskt sätt.
Vi kommer inte från det att terrorism finns och kommer närmare.
Vi kan inte förneka att oron i samhället ökat och segregering
bli allt mer vardagligt.
Vi kan inte blunda för vad som är.
Men att skratta åt det komiska i det som urskillningslöst och okritiskt
matar på ondska och illvilja; det är fantastiskt skönt och avlösande.
En hetluft även där - fast från min synvinkel - en fräsch och ny inriktning.
Och ja...
....så jag skrattat.
MINUTER AV TYSTNAD...
Försöker minnas när jag första gången skrev om ondskan i världen här på bloggen.
Jag minns inte. Jag minns inte heller längre vilken attack som var
först. Nice, Paris, London?
Det var Stockholm i våras, och nu hos oss - i Åbo.
Våldet, den här sortens våld, kryper närmare,
men samtidigt blir det avtrubbat. Jag är knappast den enda som
inte kan ange de rätta årtalen för när vilken attack skedde.
Utan att mena illa tror jag många bara tänker att det
är väl alla större städers öde - att få en egen terroristattack.
Vi berörs, men för varje gång lite mindre djupt?
Människor är väl så. För att inte förintas. Vi filtrerar.
Och besparar oss för ondska där vi kan?
På torsdagen var det Barcelonas tur- eller otur.
Skickade ett sms till grabben min vars goda vän är
hemma från Barcelona och skall nästa vecka komma
på besök till Finland.
Jag frågade om allt är okej med honom och hans
familj. Fick till svar:
"Allt väl med honom, sitter nu och spelar
med honom över nätet - hör helikoptrar och sirener
genom mikrofonen."
Det blir en bekräftelse på att allt det vardaglia fortsätter trots
att terrorismens våldsdåd blir allt vanligare hos oss här i Europa.
Jag blir konfunderad. Samtidigt som det är klart att desto fler
attacker, desto mer flyter de in i varandra och bildar en
"tid av attacker i de europeiska städerna" och att det är av största vikt
att vägra bli rädd - att fortsätta med sitt vardagsliv.
Men var går gränsen att välja att leva vanligt vidare i en protest mot våldet
och att inte egentligen bry sig, för man inget kan göra åt det?
På fredagen var det Åbo som fick sin terroristattack.
Tio knivhuggna varav två dog.
Jag berörs när jag läser om det, min bekymmersrynka i pannan djupnar något,
men fortsätter att förbereda en minikräftskiva inför kvällen och är just då
mest orolig för om min sjuka hals skall eskalera till en förkylning,
vilket den sedanmera i och för sig gjorde. Snörvel.
Det är främst i stunder av tystnad som jag börjar grubbla och fundera.
Är det så här i krig och kriser? Man bara går ännu mer in för att
fortsätta som man alltid gjort, vardagsbestyren blir till viktigt murbruk som håller
ihop en allt mer krackelerande värld?
Kanske är det den förmågan som gör att vi håller ihop då ondskan krypande tar över?
Vad vet jag?
*
Samtidigt som jag begriper fenomenet att det är så vi människor gör,
vi avtrubbas och vänjer oss märkligt enkelt vid ondska och oro så
undrar jag om det är just på detta sätt som onda människor lyckas få makt?
Ta ett par tokstollar till makthavare i världen
(välj själv, men det finns ett par riktigt bra kandidater,
de har båda uppseendeväckande små munnar, däremot är orden
de släpper ur dessa små munnar riktigt stora...)
och tänk på hur man reagerade på de första galna uttlåtande
de slängde ut sig. Man blev förskräckt och himlade sig.
Och intalade sig att så här kan man bara inte göra, inte säga, inte ens tänka!!!
Det går några månader och fast orden blivit hårdare och hoten större
så tänker man nu mera plötsligt allt oftare:
Jag orkar inte ens längre läsa om det där. Det är så...
Och så går man och plockar lite svamp eller bakar en kaka.
Och jag undrar om inte det allra farligaste bland allt det onda
är att man tillåter det krypa in i ens vardag medans man
fortsätter med sin egna lilla vardag?
*
Fast vad kan man annat göra?
Ingenting?!!
INFÖR HÖSTEN...
Inte för att det nu är höst än, inte ditåt heller, men då jag inte har barn som längre är i skolåldern så behöver jag (också) något att liksom knyta ihop årstiderna med.
För min del så inleds mitt kontorsliv då jag i morgon återgår till jobbet ja...på kontoret då. Det må gå för startskottet för höstterminen. Dessutom skall jag i morgon anmäla mig till några kurser och ja, så är den höstterminen liksom igång då.
Men, inför hösten så tänkte jag faktiskt dela med mig av ett litet tips som kom till lite av en slump.
Uppvuxen på det härliga 70-talet så har jag ju inte kunnat undgå att äga en anorak, hur skulle man det? Det var ju det man klängde på sig då man gick i svampskogen, den cyklade man med och på vintern hade man en tröja under och så gav man sig ut i skidspåret. Den var lätt, den var (rätt) vindtät, den hade en härligt stor ficka dit man kunde stuva en massa saker som man kanske trodde sig behöva.
Jag älskade mina anoraker! Fortfarande gör jag det! För ett par år sedan hittade jag äntligen ett företag som säljer helt basic-anoraker HÄR. Och jag har varit riktigt nöjd med min.
MEN
Stundvis på min promenader har jag saknat det att den skulle kunna stå emot en liten regnskur. De har visst behandlats med något skydd för väta men sanningen är att rätt snabbt tränger en lite längre regnskur igenom tyget.
En annan rock, som också är en klassiker, och som jag också både äger och gillar är oljerocken.
Dess avigsida att den är rätt tung att ha på sig, så det blir inte så ofta att ta den på när jag går ut och vandrar. Egentligen typ aldrig. Har den mest som reservregnrock i bilen...
Ja, men man märker vart jag är på väg? Tänk om man kunde kombinera de här två?
Sagt och gjort!
Efter att jag oljat min oljerock tidigare i våras så hade jag kvar en halvburk av Barbours vax, som jag tycker är den bästa av de märken jag testat.
(Nej, absolut inget reklaminlägg här - Barbour vet knappast att jag existerar- heh. Men det funkar bara bäst för mig, so far.)
Och idag tänkte jag då som så att eftersom sjömän i historien 'alltid' vaxat sina klädesplagg, vilka var föregångare till de klassiska oljerockarn, så finns det väl inget som säger att jag inte kan göra det anno 2017?
Min anorak är av 100 % bomull, alltså inget konstigt syntet-tyg här inte, så att vaxa tyget skall inte vara något problem alls.
(Pröva inte vaxa syntet-tyger - det blir bara gråt och tanda-gnisslan av det.)
Här hänger den då på tork - den nyvaxad anoraken. Den ser fasligt kladdig och glansig ut på bilden, men det är den faktiskt inte. Det är mest kvällsljuset från fönstret som får det att blänka till.
Men det bästa av allt, utanpå är den vatten-avstötande som en gås, samtidigt som den innanför har kvar sin mjuka bomullsyta. Och den är fortfarande lätt och ledig och mjuk och skön. Perfekt alltså!
Oberoende om det är en gammal oljerock som man vill olja eller som här då ett helt "jungfruligt" bomullstyg så gäller det att värma upp vaxet i vattenbad till det blir helt genomskinligt.
Som man ser på bilderna ovan så har jag tagit hjälp av mitt stormkök, en trangia, för att vaxet svalnar rätt så snabbt om man inte har den hela tiden på en värmekälla, och då blir vaxlagret lätt för tjockt, med ett kladdigt resultat som följd. Det vill vi undvika!
När jag penslat på av det varma vaxet så tar jag ytterligare hjälp av en hårfön. Jag jobbar med rätt små delar i gången, som ena sidan av ärmen tex. Brer på vaxet med penseln, värmer med hårfönen och gnuggar in med en gammal tygtrasa. Samtidigt samlas överlopps vax i trasan så man undviker att vaxa "igenom" tyget på jackan.
För det vill vi ju inte. Man vill inte ha vaxet innanför jackan - så lagom är bäst. Jackan blir inte mer vattentät genom att man öser på med vaxet!
Pensla hellre på lite för tunt för hårfönens värme får vaxet att gå in i tyget mer.
Här gäller verkligen att inte ta i för mycket. Vaxa hellre en omgång till senare än att man får en kladdig yta som allt fastnar på! Vi vill ju ha en vatten-avstötande men smidig textil,
inte ett kladdigt pansar!
Nå väl, nu är det bara att invänta ett regnväder för att ge sig ut och testa det här, men kunde inte hålla mig från att spruta rejält med vatten på med blomsprutan och de rann av anoraken som ett band av pärlor.
Känner att jag nog uppnått lite winwin här.
En traditionell och älskad jacka, i naturmaterialet bomull, som nu håller mot både vind och väta.
Och så är den ju lite retrofin - också!
Min anorak.
<3 p="">
Ja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)