Egentligen börjar det här blogginlägget långt tillbaka i historien.
Långt.
Året 1954 utkom Väinö Linnas roman Tuntematon Sotilas (Okänd Soldat) ett
år senare hade romanen blivit film i regi av Edvin Laine.
Sedan dess har just denna svartvita version av Okänd Soldat faktiskt visats
på TV alla självständighetsdagar. Det blir ett antal gånger det.
Boken, och filmen, handlar om fortsättningskriget.
När Sovjetunionen 1941 anfölls av Tyskland svarade Sovjetunionen
med att återigen invadera sin fredliga granne, Finland. Det är vi det.
Fortsättningskriget 1941-1944, det är tiden Linna skildrar.
Den vanliga soldatens liv i krig.
Där kamratskap och hjältemod ställs i kontrast till krigets vansinne.
*
Minns starka detaljer från då jag var barn och såg filmen de första gångerna.
Scenen i filmen där en man skjuter sig själv in i munnen efter att han
inser sig så illa skadad av en granat att han inget annat val hade väcker än idag
samma känsla över krigets meningslöshet som det gjorde då jag var barn.
Jag tror de flesta finnar nästan kan alla repliker utantill i filmen.
Som sagt - den har snurrat på årligen i TV så länge TV funnits...
Även om jag ett bra tag nu börjat tycka att det kanhända är tid att
äntligen lämna vinter- och fortsättningskriget bakom oss och kanske börja
fira det självständiga Finland 100 år genom att uppmärksamma annat än krig,
så sitter Okänd Soldat nog rätt hårt i min folksjäl.
Min pappa var ju en av de där unga grabbarna där ute vid fronten.
Han var en tjusigt snygg knappa trettioåring då...
....som min egen grabb är nu.
Känns märkligt att tänka tanken om historien skulle upprepa sig.
*
När jag hörde att man i Raseborg skulle sätta upp Okänd Soldat som
just sommarteater och dessutom även på finlandssvenska (och på dialekter)
så var det ändå rätt givet att jag ville se den.
Igår såg jag den.
Och som den teatern levererade!
En så bra mix av sådant som lite ville få tårarna att stiga men också
mycket att skratta åt! Mycket att känna igen från filmen utan att bli banalt.
Stark teater på ett väldans bra sätt!
Enkel, men genialisk, dekor. Autistisk miljö (mitt i skogen), alldeles underbar
detalj med violspelande Suomi-neito. Musikens närvaro var så himla bra övervägd så
stundvis försvann den från det man lade fokus på men utan den hade det varit - inget.
Helt suveränt! Så balanserat!
Och ingen tar skada av lite pyroteknik heller.
Skall det smälla så skall det!
Pansarvagnar som det smäller om. O ja!
Och så bör nämnas en alldeles fantastik och alldeles autentisk
finsk häst som med stoiskt lugn tog det här med smällar
och allt annat som sprängdes och knattrade.
Så som det var på riktigt.
Den finska hästen var minsann med då det begav sig.
Rollprestationer som fick publiken på 800 personer att ge stående ovationer.
Och nämnas bör att samma gäng spelar den här pjäsen turvis också på finska!
Tre timmar stark teater på båda inhemska.
Hatten av där!
Framför mig i bänkraden satt en äldre man - skulle gissa på något för ung för att själv
varit med i kriget, men alldeles tydligt med starka egna, personliga minnen.
Titt som tätt torkade han tårar. Och skrattade. Log och nickade.
Jag berördes av både mannen framför mig och av pjäsen.
Svalde tårar några gånger, men skrattade också högt.
Tänker att kanhända det var så det var.
Alla känslor var där - fast lite mer.
Man visst ju inte om morgondagen fanns.
Länge sedan jag gått hem från en sommarteater med så mycket
känslor på ytan.
Hemkommen kollade jag de några bilderna jag knäppte under pjäsen.
Och bilden ovan blev på något sätt som jag tänker mig hur krig är.
Mörkt, uppgivet, allvarligt, tomt, meningslöst.
*
Men pjäsen - verkligen sevärd!
Gå och se den!
P.s. Ta ändå inte de minsta av barnen med.
