Bland det trevligaste som kan hända en människa, utöver att förälska sig då,
är nog att få lära sig nya saker, ny kunskap, nytt kunnande.
Att känna att någon ny insikt och ny kunskap inom ett nytt område
stilla gror och växer inom en.
Det är alldeles magiskt.
För en tid sedan kom det ju sig att jag slintade in på en
utbildning i naturfotografering, vilken är alldeles underbart!
Jag är så glad, så ivrig och så...novis.
Har så mycket att lära mig, försöka förstå och så
många nya kunskapskriterier att uppfylla.
Men samtidigt är jag lite barnsligt rädd att tappa bort det där
enkla, spontana och kravlösa i att bara skjuta iväg en bild och fånga
stunden, stämningen, på ett måhända enkelt sätt.
Bara det att just där och då finns
en enkelhet, en närvaro och någon slags spontanitet som jag är
aningen rädd för att tappa då man skruvar upp kraven på bildkvalitet,
på total perfektion och beräknande eftertanke innan varje klick på avtryckaren.
Jag har varit där förr.
I situationen då jag utbildat mig i det jag älskat mest av allt att göra,
men på den vägen samtidigt tappade bort en liten bit av den spontana lusten.
När spontaniteten ersätts av analys, eftertanke och beräkningar
blir bilden då bättre?
Ja...ärligt, jag vet inte.
Men jag har gjort ett beslut.
Länge velade jag med att lägga ner Tuvull, börja om med nya tag,
ny image, nytt blad, nytt allt.
Men jag ångrade mig.
Tuvull kommer att leva kvar som ett fönster in i min vardag.
Som en kanal för min skrivklåda - då den sätter igång.
Den får vara den plats dit vardagens bilder får landa.
De bilder som är tagna utan eftertanke, men med en känsla av närvaro.
Kravlöst.
Vid skede kommer jag säkerligen att lägga upp en
portfolio på nätet där naturbilderna får samsas.
Just nu känns det som en bra plan.
Jag vill inte bara jaga de där 'perfekta' bilderna som tar andan ur...någon.
För ärligt talat, i detta enorma flöde av bilder, hur många bilder tar på
riktigt andan ur en?
Inte så himla många.
Vi kanske lider av någonslags bildförstoppning?
Med de orden kan det ju tänkas lite avigt att jag gett mig,
med hull och hår, i kast med att utbilda mig till proffsfotograf.
Jag hungrar efter att bli bättre på vad jag än gör.
Men jag vill också ha kvar lusten och glädjen i att knäppa banala
bilder på min katt.
Och min hund. Och solnedgångar.
Och trivial mat. Och det som växer i krukorna.
För att jag älskar att göra det.
Så jag har tänkt. Tänkt till.
Tuvull får fortsätta som förr.
I sinom tid kommer det något annat och nytt där
naturfotograferingen får ta hela scenen.
Tills dess:
Njut av våren.
Vackrare än så här lär det inte bli.