RINGMÄRKNING...

Emellanåt får jag möjligheten att hänga med de där

som på riktigt kan sina fåglar på sina fem fingrar.

De där personerna som brinner för fåglar, och för natur i allmänhet,

nämligen ringmärkarna.

Här har vi en kattuggle-holk som borde ha innevånare.

Holken är ca 15 meter upp i en gran och dit upp klättrar Christer, ringmärkaren.

Han hojtar att vyerna däruppifrån är fantastiska.

Och det är de säkert om man inte som jag lider av 

höjdskräck och skulle ha avsvimnad ramlat ner från granen

redan vid 4 meters höjd!

På det sättet är jag en riktigt mes.

Än vet vi inte om det finns ungar i holken, och om det finns.

Hur många?

Nere på marken står jag och kikar uppåt. 

Åh, där är den, den första ungen. En liten ugglekille.

Som precis skall få sin ring om foten.

När man ringmärker kattuggla och slaguggla skall man vara beredd på

att mammauggla minsann inte tycker att det är okej att komma och

pilla på ungarna, även om syftet är hur välmenade som helst! 

Hon anfaller som en tok.

Tyst och överraskande och hårt och skoningslöst slår hon till.

Mössa, huva, skyddsglasögon och till och med hjälm

är ingen överdrift alls! 

Särsambon har i tiderna fått en bit av sitt öra bortknyckt 

i en liknande situation.

Killen på bilden berättade hur han engång för länge sedan 

som ung oerfaren ringmärkare blev anfallen av en slaguggla vid

ringmärkning. Då hade han gått till boet utan skydd på huvudet

och ugglan hade kommit tyst som en skugga 

- vilket de gör -

och anfallit honom i bakhuvudet. 

Det hade varit en ordentlig smäll, och såret hade blött rejält.

Men under många år kliade och värkte såret till och ifrån och

nästan ett årtionde senare kom det sig att en läkare ville

ta en närmare titt på vad som förorsakade symptomen och 

opererade upp stället där smällen hade tagit.

Och till allas förvåning hittades en inkapslad bit av en 

slagugglas klo under huden, stor som en mandel.

Så där på morsdagsaftonen kan man bara påminnas om att:

Don't mess with a mother.

Den här gången höll sig både mor och far på avstånd

och även unge nummer två, en tjej, fick sin ring om foten

och fick posera fint för fotografen. 

Så fina! 

IS THIS THE DAY...

Is this the day?

Jag funderar ibland på människor som gör stora 

förändringar 

i sitt liv, nu tänker jag inte på att hoppa på 

tåget och resa runt jorden i tre år, skilja 

sig och sälja sina barn eller sådant. 

Utan förändringar som egentligen bara berör en 

själv? När är det den första dagen för 

resten av sitt liv, ni vet?

Ibland kommer jag på mig själv att sakna 

något jag en gång var och undra när 

jag tappade bort den delen? 

Nu skulle det ju vara rysligt enkelt om jag 

var helt på det klara vilken den del är som 

jag tror mig tappat bort, men det gör jag inte. 

Jag vet inte ens om det är en stor eller 

liten del. Men något fattas.

Det här låter ju nu lite dramatiskt, vilket det 

inte egentligen är utan mer en liten insikt 

i torsdagsmorgonen bara. Möjligen faktiskt en mer 

ytlig insikt än det ger skenet av och ändå djup 

på sitt sätt. Jag skall försöka reda ut mina tankar.

Igår var jag med lillungen och köpte lite 

kläder åt honom. Han är inget stort modelejon, 

mest som karlar ibland är, skyr butiker som pesten. 

Nå, det här har inget med honom att göra 

egentligen utan mer det att då jag i min vardag 

är omgiven av personer som undviker shoppande 

så långt det går, så har jag kanske 

smittats av samma avoghet. 

Kanske jag också helt medvetet valt bort det, 

för ett par år sedan körde jag ett halv års köpstopp, 

det gav insikter om mitt egna köpbeteende då. 

Och så vill jag ju så gärna tänka på mig 

själv som en ansvarsfull konsument. 

Men.

Samtidigt är jag väl som människor är mest, 

gillar att komma hem med något snyggt att ha 

på sig nu och då. Lite fåfäng så där. 

Bara att just den biten har det blivit 

mindre av på den senaste tiden, 

lite omedvetet, och av olika orsaker. 

Det är ju onekligen aningen knepigt att 

komma hem med något skoj att klä sig 

i om man aldrig kommit iväg, eller hur? 

Och sedan är det ett faktum att på 

den andra sidan av 50-strecket så har 

kombinationen med lite segare ämnesomsättning 

och lite mer tid för god mat fått mina 

kroppskurvor att ja - eh - släta ut sig lite grann, 

eller kanske mer smeta ut sig. 

Det är inte riktigt lika skoj med nytt 

när man känns annorlunda än förr. 

Förändringen behöver inte ens vara jättestor, 

men den känns - och syns.

Och vips har jag en orsak till att schava runt i 

någon gammal tröja ett tag till. 

Vilket ju ur miljösynvinkel är hur bra som helst, 

men ändå? 

Jag tror kanhända min lilla borttappade bit 

heter fåfänga. Eller en av de små bitarna. 

Jag skall känna efter om det möjligen finns fler? 

Fåfänga har knappast aldrig varit en speciellt 

stor del av mig, men nu känns det som om jag 

verkligen förlagt den någonstans ett bra tag nu, 

och tammetusan om jag inte saknar den lite? 

Tänk om det idag är den dagen att göra något 

åt det? Kanske inte en så stor förändring, 

men ta tillbaka lite av det man en gång var. 

Jag tror att this is the day. 

En helt vanlig torsdag. 

Någontings första dag. 

VÅR...eller ERROR 4....

Bild från igår kväll.

Men kunde vara från idag. Även i skrivande stund dalar små snöflingor ner.

Det känns onekligen lite, eh, ansträngande! 

Visst blir det ju en vår, och en sommar i år också.

Och visst är det galet synd om mig som är en sådan där värmeälskande person,

men i ärlighetens namn är jag snäppet mer orolig 

om de där stackars varelserna därute som i detta kalla skall

reproducera sig och få till det där med familj och ungar och hela den cirkusen.

För dem, och pikilite för egen del också, hoppas jag det är slutsnöat snart.

OM ORD...

Det snöar utanför mitt fönster. Det är maj, Frankrike har fått en ny president. Kaffet i koppen har kallnat för länge sedan, jag borde gå och koka mig kopp till. Fingrarna vilar på tangenterna, de vet inte riktigt hur de skall dansa idag. Det är så ibland när man skall ta och skriva ihop något. Då är ett blogginlägg ett bra sätt att väcka upp skrivlusten. Så är det för mig.

Ibland har jag funderat på varför man bloggar? För faktum är att de flesta som skriver blogg lever ett rätt alldagligt liv och egentligen inte upplever så mycket som borde kliva över nyhetströskeln. 

Och ändå gillar vi att läsa dessa vardagsberättelser? Får vi vara nyfikna av oss utan att egentligen vara det? Varför återkommer vi till vissa bloggar igen och igen även om innehållet kanske inte uppfyller något egentligt behov hos oss, svarar inte på några frågor. Och vad är det som får oss bloggare att fortsätta blogga? År efter år, fast kanske inriktningen på bloggen ändrat sju gånger om och innehållet i inläggen börjar bli upprepningar av det man redan skrivit om innan. Ibland flera gånger. 

Bloggtorka, det har väl alla som skriver blogg råkat ut för både en och annan gång. Man vill skriva, men har egentligen inget att skriva om. Varifrån kommer då lusten, behovet, längtan att få sätta sina ord ner på pränt för vem som helst att läsa. Vem som helst eller ingen? Orkar någon läsa bloggar längre, eller är vi bloggare bara en envis skara ordälskande kulsprutor? 

Kanske jag talar mest för mig själv? Min blogg har ändrat inriktning ett par gånger, jag har minsann upprepat mig, både en och annan gång, men jag älskar att skriva blogginlägg. Om allt och inget. Mest inget. 

Jag skulle önska att jag kunde bli en bättre ordbrukare. Antar att det enda sättet att nå dit är att bruka ännu mer ord. På alla tänkbara sätt. På samma sätt som en idrottsgalen inte kan låta bli att fysiskt ta ut sig, som en missbrukare inte kan låta bli sina droger, som en förälskad inte kan låta bli att le. På samma sätt kanske vi ord-brukare inte kan låta bli att bruka ord. Om och om. 

Nja, nu är det nog dags för mig att bruka mina ord på annat än bloggen. Men än en gång hjälpte den mig att släppa ut orden. På det sättet älskar jag också min lilla blogg. Blogga mer gott folk, släpp orden fria. 

I DET GYLLENE LJUSET...

Axlarna värker efter en dag framför datorn, den gamla kökssoffan och 

köksbordet är inte den bästa lösningen ur ergonomisk synvinkel, men

än är det för kallt att sitta ute på verandan där ställningen blir bättre.

Men jag har fått mina anteckningar renskrivna. Jag är nöjd.

Sträcker på mig och går för att värma bastun. 

Som så många andra så älskar jag 

rofylldeheten i att bära in ved, raspet från tändstickan och se den

lilla lågan växa till sig och omfamna vedträna. Känna

doften av den tilltagande värmen i bastun och lyssna till eldens ljud.

Solen börjar sakta gå ner när bastun är klar. 

Vinden från havet är kall och får huden att knottra sig

när jag stiger ut ur bastun. Än är det inte sommar.

Annat än i ljuset.

Sätter mig en stund nere vid stranden, det mojnar, vågorna blir mindre och mindre.

Slappnar av i axlarna och andas djupt.

Tärnor och måsar dyker i viken och tar sig ett kvällsmål. 

Jag hörde tidigare på kvällen att svalan, den som bor underbryggan, har kommit.

Viskar till den; hoppas du inte kom för tidigt - det har utlovats många kalla dagar än.

Medan jag sitter där får jag syn på ytterligare en av vikens invånare.

Skäggdoppingen är tillbaka. 

Snart är alla här, tänker jag. Och allt börjar om igen. Som alla år.

Svanarna träter, som alltid - tre är en för mycket. 

Småningom kryper mörkret, och nattkylan, intill mig.

Jag går upp tillbaka till stugan, till värmen därinne.

Känner mig avslappnad, nöjd och mjuk.

I det enkla, gyllene ljuset, finns friden.

Bara att ta för sig.