Området här har under århundraden varit en smältdegel mellan olika
kulturer. Det arabiska och det kristna. Det judiska.
I grottorna här i området har det säkert funnits bosättning redan på 600-talet.
Och man bor där än i dag.
Vi tog oss upp till muséet som visar hur livet i grottorna såg ut för hundra år sedan.
Bor man i Albayzín eller i Sacromonte så är det med största sannolikhet så att man
alltid skall ta sig upp någonstans.
Grottorna var ofta uppbyggda - eller skall jag säga utgrävda - så
att sovrummet fanns längst in. Varmast så på vintern och kanske ännu
viktigare svalast så på sommaren.
Mitt i grottan fanns ett "vardagsrum" där man samlades på kvällarna och
sjöng och dansade. Man vet ju inte riktigt var flamencon har sitt ursprung,
men att den fortfarande är starkt levande i dagens Sacromonte är helt klart.
Man kan knappast gå många kvarter innan man stöter på den ena
flamenco-baren efter den andra. Endel just inhysta i grottor som denna.
Här ser man hur livet tedde sig då.
Fotot ovan är taget från en av de grottorna som nu hör till museum-området.
Man ser Alhambra där i bakgrunden.
Också kreaturen hade egna grottor att söka skydd i.
Att sadlarna utvecklats sedan den tiden är säkert något både ryttare och
åsna eller häst uppskattar...
Samma kan man säkert säga om packåsnans bärsele.
Att vara packåsna i dessa backar. Inget jag skulle sett fram emot precis.
Om jag nu skulle varit en åsna då för hundra år sedan.
Nu är det skotrar som låter klagande i uppförsbackarna.
Och turister med inte den bästa av kondition...
I de vanliga grottorna var köket lagt till utrymmet närmast utgången, för ventilationens skull förstås.
Men hände det sig att barnaskaran växte och utrymmet behövdes till sovutrymme
grävde man ofta en separat grotta och lade köket där.
Tvätta, det gjorde man utanför. Klokt nog hade man lett smältvattnet från bergen ner i en
fåra precis intill så man fick både tvätt- och dricksvatten.
Den dagen jag besökte muséet spelades en rockvideo in där.
Nytt möter gammalt.
I de olika grottorna förekom också olika verksamheter.
Det fanns grottor för att dreja keramik.
Grottor för smide och grottor för vävning.
(återanvändning...åsnornas gamla bärselar är numera krukhållare).
Härligt ställe - absolut värt att klättra upp hit!
Och man fick en sådan bra insikt i hur det kommer sig att det
funnits - och finns - grottor man bott - och bor - i.
Efter en tid här i Sacromonte och Albayzín börjar man se var
det finns grottor där människor bor i. Numera har grottorna
ofta "husbyggnad" framför ingången som förmodligen inhyser
badrum och WC, kanske kök?
Mitt i bilden nedan ser man en sådan.
Det är bara en del av hemmet som syns - resten är inne i sluttningen.
Att det finns så mycket grottor man bor i just här beror naturligtvis på
jordmånen. Den är mjuk nog att vara enkel att gräva ur, men
sammanhållande nog för att grottorna skall vara hållbara.
Det tog ett par dagar innan jag insåg att vår granne de facto bodde
i just en sådan hus-grotta! Något som med första anblicken ser ut som
två rum på varandra med takterrass under renovering faktiskt bara är en "fasad".
Inne i marken finns resten av hemmets rum.
Och här bor en helt vanlig familj.
Med ungar som kommer hem från skolan kring två-snåret,
går ut med hunden, och grillar och chillar med vänner på kvällen.
*
Som med resten av livet finns här naturligtvis hela skalan
grottboende. Ännu högre upp blir grottorna än mer anspråkslösa och
invånarna liksom mer där i utkanten av samhället, medan grottboendet
mer inne i stan håller högre standard, med balkonger, trädgårdstäppa och garage.
Vill man testa på att bo i en grotta finns här gott om airbnb-grottor att hyra.
En het sommardag är det garanterat ett skönt alternativ!
*
Men det som kändes speciellt bra och intressant med dessa stadsdelarna
Albayzín och Sacromonte är just det faktum att det är så levande "på riktigt".
Det finns ingen stämpel av att leva i ett museum, utan här pågår livet
helt normalt, precis som det gjort i hundratals år.
Just det gillade jag kanske allra mest. Två gånger frågade man mig vägen
och det gav en skön känsla av tillhörighet.
På de ofta otroligt smala gatorna och gränderna var trafiken
begränsad, vilket bara var bra med tanke på den fantastiska historia
som här finns.
Men bor man här är det okej med bil, vilket gör det hela levande.
Husen må vara hundratals år gamla, men det finns ett pulserande liv i
gränderna. Man bygger, skrattar, lever, grälar, lagar mat, hundar skäller,
katter slåss, barn faller och slår sig. Ungdomar samlas, flamencorytmer
når en genom kvällens mörker. Det är inte för turister...man lever så här.
Jag tänker att det ibland finns platser i världen som man rätt på direkten
känner att det är som att hitta hem på något vis.
Det här var en sådan plats.
Återkommer jag någonsin, vet jag att jag kommer att känna lite som att komma hem.
Andalusien gjorde intryck i min själ.
Ja.
