VINDEN AVTAR NÅGOT TILL KVÄLLEN...

Undrar om inte det bästa med att ha hund är den där direkta responsen på små vinkar.

I morse plockade jag fram

den där slitna läderryggsäcken som betyder ett par dagar någon annanstans.

På direkten hade jag en mycket mer allert hund. Hon följer mig med blicken och när jag packat klart sitter hon redan vid trappan och väntar. Hon vet ju inte vart vi skall, hon vet bara att vi skall.

Det räcker för henne.

Vi packar light denna gång, bara ryggsäck, mat för några dagar, hunden och jag.

Vi kurvar via en antikhandel som snällt nog lagrat ett antal gamla fönster åt oss över sommaren.

Jag får med häften i bilen. Resten skall jag avhämta senare. 

Vi skall bara ut till stugan (igen). Men ändå smittas jag av hundens entusiasm. 

Nåt händer - vi är på väg. 

Vinden rufsar om i mitt hår och i hundens päls medan vi lastar gamla, skruttiga fönster.

Skruttiga på det sättet att jag precis vet vad jag gör nästa sommar - skrapar, kittar och målar fönster.

Men de är vackra - fönstren. 

Och jag har inte väldigt mycket emot att skrapa fönster! Inte egentligen. 

Det är skönt att veta att något projekt väntar på en. På det sättet är jag lite - udda?

Vid stugan är det ännu mer vind. 

Riktigt ordentligt med vind, även om den är mjuk och nästan varm.

Vi installerar oss, hunden och jag. 

Jag bär in de få grejer jag har med mig och radar fönster mot stugväggen,

tänder en brasa och öppnar radion.

Hunden hoppar upp i en korgstol och förvandlar sig till en liten kanelbulle.

Vi har tydlig arbetsfördelning...

*

Käkar lite, tar en tur i skogen och hittar tillfredställande med kantareller. Och en stensopp.

Inga älgflugor, inte än. 

Hunden försvinner. 

Drar iväg åt annat håll. 

Antingen fick hon upp ett spår, vilket jag hoppas inte är fallet. 

Det är nog inte läge med lösspringande hundar i skog och mark. Hon brukar komma när jag visslar. Nu kanske hon inte hör mig för vinden? Jag börjar dra mig tillbaka mot stugan. 

Om någon ringer om en bortsprungen hund så vill jag vara anträffbar. Innerst inne

gissar jag att hon tappade bort mig när jag snurrade tolv varv runt varje björk i jakt på kantareller och

helt enkelt tassar stigen hem före mig.

Mycket riktigt. Jag möts av en hund som käkar blåbär allt hon hinner vid vägen ner till stugan.

Och blir riktigt varm i hjärtat - that's my dog! 

Vinden har avtagit. Precis som de sade i rapporten på radion som jag lyssnade på

när jag körde hit. 

Vinden avtar något till kvällen. Och så gjorde den.

I innersta viken var det lugnt, även om vågorna därute ännu bar vita toppar.

Innan jag åkte från stugan senast hade jag sett en flock med skrakar, upp till 36 stycken på

en gång. Och då brukar några vara under ytan, så jag tippar på fram emot fyrtio fåglar.

Årets ungar, och några äldre. En riktigt storfamilj.

Under åren har skraken blivit en favoritfågel här i viken. 

En sådan fin en.

Och vinden har avtagit, även om det blåser friskt fortfarande. Det är mulet.

Jag fryser om fötterna och plockar fram de tovade ylletofflorna och drar på mig en ylletröja med 

polokrage. Känner mig höstig. För första gången i år. 

Tycker att sommaren gått så fort. Frågar hunden om hon tycker lika?

Hon ligger nerbäddad bland dynor och låtsas inte höra min fråga.

Så tar jag kopplet och undrar; skall vi ta en sväng ner till stranden.

Då är hon genast med! 

Det är det jag gillar med hundar. När det gäller praktiska saker är de med.

Filosofera får jag göra med någon annan. 

BARA CHILLA...

...idag.

Var på 60-årskalas som heter duga i går. Det var alldeles underbart! 

Lika som 50-års kalaset veckan innan. Jag blir så löjligt glad över dessa

härliga människorna som jag mött och får ha i mitt liv. 

Vänner som man kanske periodvis inte hela tiden under livet hela tiden är i kontakt med

men som man vet, man vet att de är vänner på riktigt.

Jag är barnsligt lycklig över att det är så lätt att hitta tillbaks. Nu tänker jag inte bara på de

som fyllt jämna år, utan också de gamla vänner som jag träffat pånytt tack vare dessa fester.

Åh, så viktiga dessa fester ändå är! 

*

Däremot är man inte lika immun mot dagen efter som man varit då...förr.

Skönt att bara chilla och vara i stunden - med hunden. 

Och med gubben, och grillat lite smått. 

Chilla och grilla.

En sådan söndag.

BERÄTTELSER...från ett kräftkalas

Idag hade det aldrig hänt. Det som hände då, i bussen. Det övriga i berättelsen händer säkerligen nog. 

Året var någonstans i början av 1980-talet, jag minns inte så noga. Jag hade bytt jobb rätt så nyligen och min nya arbetsgivare ordnade varje sensommar en kräftskiva på ett gods en bit utanför Helsingfors. 

Den sommaren var jag ny på jobbet, rysligt ung och lite blyg. Arbetsgivaren, som institution, var synnerligen förtroendeingivande och solid, en klippa i samhällsstrukturen. I korridorerna vandrade kostymklädda herrar med bestämda steg. Uppsynen var värdig. Klädkoderna togs på allvar. Riktigt djupt på allvar. Kostym och vit skjorta. Helst skulle det vara kjol för damerna. Knälång. Så där lämpligt lagom. Undvik långbyxor. Om de inte har pressveck förstås. Glöm jeans. De var…de fanns inte i den här världen helt enkelt. Mycket strikt, mycket regler och en air av värdighet. Tänk marmor och mörkt trä. 

Men så minns jag också, från mina första veckor på arbetsplatsen, mycket skratt, till och med lite flirt, en glädje och stolthet i det jobbet man utförde. En skön energi. Jag stannade där några år, var borta men kom att återkomma till denna arbetsgivare långt senare. 

Men nu lever vi 80-tal och jag hade precis börjat jobbet. En snäll, smått alldaglig tjej, med hyfsat fina drag och i knälång kjol och nyinförskaffade pressbyxor. Och vit skjortblus. Det var så oskyldigt och rejält och okomplicerat och nästan som från en annan era - vilket det kanske var? När jag tänker på det nu. 

Men tillbaka till kräftorna. Och kräftskivan. 

Jag hade bestämt mig att åka ut till festen med egen bil. Skulle bara stanna där en stund, tänkte jag. Jag kände ju ingen riktigt bra än, och där skulle vara hundratals gäster. Eller rätt många i alla fall. 

Man hade dukat långbord ute i trädgården med sådana där vita tält som skulle skydda för någon eventuell regnskur eller så. Jag tror de var en nyhet på den tiden? Det var då de blev vanliga, dessa partytält minns jag. 

Jag hade ätit kräftor på sensommaren så länge jag kunde minnas. Oftast avslutade familjen min sin stugsommar med egen-fångade kräftor. Fick vi inga, eller bara några få, så hade grannen att bjuda till. Eller så kändes det då. Vi åt kräftor så det kom ut genom öronen. Det kanske inte var så, men det minnet har jag. Därför blev kontrasten till fem magra kräftor per man som utdelades på festen vid godset som min arbetsgivare bjöd på rätt så - ja, tydlig.

Däremot hade man inte sparat på spriten. Eftersom jag satt där nykter och skulle köra hem så blev det ganska tydligt att det här var en fest då det gick en kräfta på fem helan-går. Eller nästan i alla fall. Och där framför mina (nyktra) ögon förvandlades mina kostymklädda, allvarliga, gentlemän till kolleger till kåta karlar med sängkammarglans i ögonen och händer som sökte sig lite hit och dit. Och damerna då? De som kom på jobb med blusen knäppt högt upp, nästan till hakan, fnittrade förtjust när någon kostymklädd gav dem ett nyp i rumpan så där i förbifarten. 

Men det var så på den tiden. Tänk! Det var helt okej…faktiskt till och med lite roligt. Detta var långt innan sexuella trakasserier ens var ’uppfunna’. Glada åttiotalet, där en liten kvarleva från frisinnade sjuttiotalet kunde skönjas. 

Där satt jag och småfnissade med mitt vattenglas. Jag visste inte om jag skulle tycka att det var riktigt festligt eller bara genant, så där som bara en nykter tycker. Kanske båda? Hade blivit kompis med en tjej som var något år äldre än mig och kände till jargongen. Hon hade kommit till festen med busstransporterna som ordnats från Helsingfors. Hon viskade:

- Vänta bara, det här blir hur skoj som helst ännu! Vet du det delades ut ”godispåsar” i bussen, så där som vid julfester och skolavslutningar förr. Fast i våra fanns det också kondomer. Just in case, you know?!

Hon puffade mig försynt i sidan och vickade menande mot en man som intensivt iakttog oss från bordet breved. Han lyfte sitt glas till en skål. Och blinkade. Jag tänkte; jo, jo…just in case! 

Kvällen blev till natt. Kräftorna, alla fem, var slut för länge sedan. Men inte snapsen, den verkade flöda. Jag har aldrig känt mig så över-nykter som på den festen. Jag var den enda utan en enda promille i blodet. Det var ensamt! Och de andra var - ja, inte speciellt nyktra. Vid något skede hade jag snuddat vid tanken på att lämna bilen kvar, och ta mig ett glas av vad som bjöds på men eftersom jag skulle resa iväg följande dag så fortsatte jag på vattenlinjen. Man vet ju att vid något skede är det inte riktigt lika skoj för de som kör vattenlinjen som det uppenbarligen är för de som valt annat i sina glas. Skulle bara gå på toa innan jag åkte hem, tänkte jag.

I ögonvrån hade jag väl omedvetet märkt hur många ”gått på toa” ut i augustinattens mörker par om par, och stannat ovanligt länge. Jag tyckte då inte att kön till toan var speciellt lång när jag var där, men inte tänkte jag speciellt mycket på det just då. 

Det var dags för mig att bryta upp. Det schluddrande pjatet hos större delen av gästerna hade nått en nivå då det var aningen kryptiskt att försöka förstå vad de ville ha sagt. Det är då man inser tanken bakom snaps-sången; ”den som är nykter den har inget roligt, den haaaaaar bara ansvar och inte nåt tjolittanhejfaderulla, men vi som är fulla vi har bara skoj nästan jämnt…”

Hungrig som en varg, fem futtiga kräftor och ett par toast senare, sätter jag mig i bilen som jag parkerat  på gården, och vill bara hem och laga mig en stor smörgås. Var lite ovan med min nya bil, så jag kollade att jag hittar helbelysningen, för det är mörkt i natten. Varmt och mörkt. Jag vrider på lyset färdigt och startar bilen.

Det är då det händer. När bilen startar och jag slagit på  helbelysningen så lyses hela halva trädgården upp som en scen och där framför mina ögon, i strålkastarskenet står inte bara ett utan tre par och ja…kysser varann medan de tar stöd från björkarna i trädgården. En liten Opel hade rätt effektiv helbelysning på den tiden. Ett par hade kommit rätt mycket längre än bara kyssar. Vad jag minns hade hon långa smala brunbrända ben, och han en grå kostym. Det var vad jag såg från ryggsidan hans som rörde sig rätt rytmiskt. Och det var inte musiken som angav takten. De var nog det enda av paren som inte lät sig störas av lyset från min bil. De hade uppenbarligen annat att närvara i.

Aldrig någonsin, varken förr eller senare, har jag bländat ner så fort. Där satt jag i min nya Opel och viskade: Sorry!, rakt ut i natten och insåg att innehållet i godispåsen som delades ut i bussen kanske inte var så långsökt ändå! 

Nästa vecka på jobbet var all ordning återställd. Männen vandrade i sina korridorer med bister min och grå kostymer, damerna drog ner de knälånga kjolarna när de steg upp från sina kontorsstolar och pillade på pärlorna i sina halsband när det blev tysta stunder i arbetet. Det var så, på den tiden. Hade något bestående skett under kräftskiva-kvällen så skall väl det vara i trettioårsåldern vid det här laget.

Utan godispåsens innehåll hade det kanske varit fler? 

I dagens läge finns det knappast någon, instans eller ens en privat person, som skulle komma på tanken att dela ut kondomer före en firmafest? Eller vad vet jag? 

Och jag har fortfarande ingen aning om vem personerna i denna spontana parbildning mot björkstammarna var. De minns nog inte mig heller. Mer än att de kanske minns att någon (jäkel) satte på starka strålkastare. Det var jag det. 

Sorry - för det! 

Så var det då. Och det har blivit många kräftor och kräftskivor sedan dess. Fester av alla de slag. Men den här har fastnat i mitt minne. 

Ibland är det underhållande att minnas. 

ETT PAR DAGAR TILL...

På natten började det regna. Det sprättade och smattrade på berget och 

luften blev fuktmättad och med ens svalare. 

Regnet höll i sig medan jag lagade frukost. Jag hade haft väckarklockan att väcka mig, 

det är sällan det händer och jag kände mig lite sömndrucken och frusen.

Det var första riktigt regniga dagen under min vistelse här, tänkte jag.

Visst hade det regnat, men det var mest skurar. Det här kändes ihållande.

Drack kaffet trots det på terassen och väntade på sotaren. Han hade meddelat att han skulle uppenbara sig okristligt tidigt på morgonen, därför det där med väckarklockan. 

Hade gärna tänt en brasa, så fuktigt och kyligt kändes - allt.

Jag frös om fötterna och drog ovilligt på mig ett par sockor. 

Sotaren kom försenat, hade missat något. 

Sådant händer, ler jag och försöker låta bli att tänka på att jag vaknat alldeles för tidigt, 

och alldeles i onödan.

Vi bjuder honom på en kopp kaffe och han sitter gärna och pratar en stund. Vi talar om framtid och yrken som försvinner och vad som kommer i stället, om reseminnen och gamla gårdar, om tider förr och tider nu, om pengar och lycka, flygplan och alger, hundar och katter och jag blir så glad när 

man möter människor som bara flyter med i ens egna tankeflöde. 

Vi hade en trevlig stund, sotaren och vi, medan vi sneglade på min app om åskväder.

Vi väntar och ser vilken rutt åskan tar. Är man sotare går man kanske inte så gärna 

upp på taket då det mullrar, det förstår jag ju så väl. 

Medan vi dricker vårt kaffe och låter samtalet ta de stigar de vill så 

smetas åskan ut till ett stilla regn och jag får min skorsten sotad.

Senare på dagen äter jag en sallad nere på bryggan, det sker rätt sällan. 

Inte det att jag äter sallad, för det äter jag rätt ofta men det att jag äter det nere 

på bryggan för jag är, i ärlighetens namn, lite lat att släpa min mat hit och dit. 

När jag väl sitter där på bryggan med min sallad tycker jag att det är synd. 

Att jag är lat - och inte tar måltiderna till nya platser. 

Bordet på terassen har jag ju nästan slitit sönder av alla luncher och middagar. 

Men idag åt jag min lunch på bryggan.

Mitt sällskap för stunden var en liten sädesärla-unge. 

I övrigt var det tyst i viken. Tänker att det inte finns så mycket att rapportera egentligen.

Det blir så tydligt när min svärmor ringer och undrar vad det är jag gör där dagarna i ända.

Hur jag får tiden att gå?

*

Min tid går väl alltid i samma takt tänker jag, men säger det inte högt.

Här känner jag bara att tiden blir mer värdefull. 

Jag läser, skriver, pratar, lyssnar, tänker, läser mer och - bara är. 

Målar, rensar, fiskar, kockar, vandrar, sover och äter. 

Kockar kaffe och pratar och umgås. 

Men jag sitter hemskt sällan i trafikljus eller åker i rulltrappor eller

håller på med annat nonsens när jag är här.

Att vara här bland klippor är ändå bara små dammkorn i det 

stora varandet.  

Hur förklarar man att ens slö-tillvaro egentligen ger en stor 

och genuin rikedom inombords. 

Att mitt inre liksom växer och mår här bland inget. 

Att tystnad och stillhet faktiskt är energi,

Att tankar behöver luft under sina vingar. 

Här får de det.

Ett par dagar till blir det här min tillvaro.

Så blir det (igen) lite partyparty, så en vecka då arbeten skall skannas in, 

kurser planeras och väskor packas. En konsert och så packas bilen 

för en vecka on-the-road. 

Sedan blir det att ha snickare här på stugan - har en helt härlig idé som äntligen skall 

förverkligas. Och så tror jag att det nästan är september innan jag ramlar hit på nytt.

Men än har jag...ett par dagar till. 

OVÄDRET SOM INTE ORKADE ÄNDA FRAM...

 Ovädret kom av sig. Eller så var det bara ett litet ett. Ett tonårigt oväder som mest testade sin styrka, men hade inte uthålligheten. Det hade varit mäktigt med ett oväder som hade rutit till ordentligt. Återgår till att vänta på det. Det kanske kommer ännu. 

Istället skickar naturen den ena solnedgången efter den andra, den ena mer fantastisk än den som levererades föregående kväll. Känner mig rik. Ibland har vi, mina pojkar och jag,  lekt med tanken att om något riktigt ont hände i världen så skulle ondskan nog aldrig nå ända hit. Naturligtvis skulle den göra det ändå, men det känns som om man här var skyddad och separerad från allt som är ont. Här är allt bara lite mer vackert. Jag vill gärna leva i den illusionen de dagar, veckor, år,  jag är här. Här finns inget ont. Bara mildhet. Endast naturen får ryta till och visa sin styrka här, tänker jag. Därför känner jag mig trygg i natten som mörknar ikring mig. Runt mig blir natten till skarpa kontraster. När solen gått spektakulärt ner delas allting omkring mig i två läger. Den ljusa himmelen, det ljusa havet och den mörka skogen. Den som mörknar först. Jag har den i ryggen när jag sitter på terassen och skriver. Eller nästan i ryggen. Det har tagit mig några år att känna mig trygg i att vända ryggen mot det mörka. Det har tagit tid, och fortfarande så märker jag hur jag försöker skärpa hörseln och lystra in mot skogen. Jag gör inte det för att jag skulle förvänta mig att där skulle vara något som ville mig ont. Tvärtom, här är det gott att vara. Och tryggt. Men det är som om mitt urtidsjag ändå vill ha kontroll. Jag försöker släppa det. 

Tänker på hur olika vi människor är. Jag känner många som aldrig  skulle övernatta ensam i en stuga vid havet med skogen bakom ryggen. De som är rädda. Jag är glad att jag inte någonsin haft den rädslan även om jag kan förstå att man kan känna så. Själv har jag den inte, inte numera. För jag vet - här finns ju bara godhet. Eller väldigt lite ondska i alla fall.

Visst kan det hända, som nu, när hunden tyst hoppar ner från bänken intill mig, och smyger ut i svärtan att jag tänker: Finns där något jag inte ser, inte hör, inte anar. Hon gör så när hon känner vittring, smyger iväg. Hon är en jakthund och rör sig annorlunda om hon bara skall runt knuten för att kissa, eller om det är något annat.

Nu är det något annat. Jag kan skönja hennes något spända väsen som en skugga i skogsbrynet. Det är i dessa stunder jag lystrar. Med största sannolikhet är det en hjort, eller en hare. Kanske en räv? 

Jag går in och hämtar en brödkant och några skivor ost. Det är en tid sedan middagen och att gå hungrig i säng är otrevligt. När jag kommer ut igen är hunden tillbaka i korgstolen. Nu vet jag. Därute finns inget att oroa sig över. Därute är bara natten. 

Natten, som är så vacker även om jag inte längre ser nästan något alls. Bara datorns skärm som lyser upp.

Över viken hör jag gässens svaga, lite sömniga, tjatter. De är här i mängder nu. På dagen strök en flock med hundratal förbi, landade på skäret mitt i viken, tills havsörnen kom och jagade bort dem. På bara någon dag har ljudbilden ändrats. Från sommar till sensommar. Det är vackert att följa med förvandlingen. 

Här ute i en liten stuga på en udde i havet. Där godhet finns.