MURRIGA REGNDAGAR....


...ja det känns nästan lite avigt att det är midsommar om en vecka.
Så mörkt, och murrigt som det är ute nu, så känns det nästan overkligt! 

Plockade in ett stort fång lupiner bara för att få den där midsommarkänslan
att landa, men det gick väl så där då regnet vräker ner. 
Trädkronorna niger som i höststormen och temperaturen är sådär att 
en liten ylletröja känns som det bästa sommarklädseln just nu.


Ute i trädgården har en del av sommarblommorna sagt 
tack, men nej tack och helt gått i blom-strejk.
Mårbackan ser ut som något som katten kunde ha släpat in.

Skall bli intressant att se hur det ser ut i skärgårdsträdgården när
jag nästa vecka landar där ett par dagar.
Vind och regn är ingen höjdare - på något plan alls! 



Kråk-Cajander verkar vara den enda som 
inte orkar bry sig över väder och vind.
Det gäller att putsa fjädrar och hålla sig i trim oberoende.


Fast lite ensamt och ensligt verkar det vara där ute vid trädgårdsbordet.

Ingen som riktigt känner för att haka på och sällskapa?



Stackars lilla kråka.

*

Strax efter att jag fotat de här bilderna, så skuttade hen iväg till sitt 
nattbo ( en korg inklämd under tak och med vindskydd) lade
huvudet under vingen och somnade.

Såg ut som:

" Väck mig när det blivit sommar igen" 

*

En annan kan bara instämma! 


NYGAMLA VANOR...


...av olika orsaker har mina yogapass blivit till inga
yogapass alls under en längre tid. Det har varit en axel som
bråkat. En nerv i benet som varit i kläm till och ifrån.
Så det har inte riktigt gått att yoga så där "på riktigt".
Och framför allt inte kontinuerligt, utan det blivit lite nu och då.
Och i ärlighetens namn mest då.

Även om jag alltså älskar den känsla som ett yogapass ger både
under och efter passet så har det varit något jag lite skuffat undan och
fått vänta ut krämporna.

Men nu är de borta. Krämporna. För tillfället i alla fall.
Och jag känner ju att det är lite avigt det här för jag märker hur
otroligt mycket stelare jag blivit under tiden då jag inte yogat. 

Om jag inte hittills varit fullt medveten om vikten av yoga, 
så är jag minsann det nu! 


Har nu en par veckor kört en morgonyoga på 15-20 minuter varje morgon.

Och vilken skillnad! 
Bara på en vecka kände jag hur de där fjuttiga minutrarna gjorde skillnad.

Jag valde att knåpa ihop en serie som inte gjorde mig svettig så jag 
kunde direkt åka i väg utan att behöva en dusch efteråt.
Mer mjuka rörelser som öppnar upp låsta leder och ger en
sådan skön känsla av flödande blod i kroppen.

Jag har min luntlapp för rörelserna på den kombinerade krit- och
magnet-tavlan som funkar som mitt dagliga to-do-'häfte'.
Snart kan jag min morgonyoga utantill och
får ett skönt flyt i rörelserna.



I övrigt på min to-do-lista under en tid redan 
har stått det där om att putsa fotoutrustningen grundligt.
Det har nämligen varit så att jag fotat en hel del utomhus under 
de senaste veckorna och märkte här hur mycket pollen lagt sig som en hinna 
på objektiv och kamerahus. 
Så det blev en riktigt djup och grundlig rengöring.

Det kan man syssla med en dag då regnet vräker ner utanför.

Medan jag höll på märkte jag hur ljuset ändrade.
Det blev ljusare och ljusare.


Och visst - plötsligt sprack det tunga molntäcket upp och 
en sol visade sig minsann.

Också en slumrande hund vaknade till och blickade mot ljuset.
Och visst skall vi gå ut en sväng senare i kväll.
I kvälls-solen. Den efter ovädret.





PÅ ÄNGEN...


...jag har väl alltid varit en nattmänniska. 
En sådan där som gillar tystnaden om natten.

Pluggar en videokurs, och det är alldeles, alldeles underbart att få krypa upp i 
korgstolen med dator, och häftet för anteckningar och sätta igång då
resten av hushållet redan kroknat.

Kursen är jätteintressant, men jag försöker hålla fast vid att inte ta för många timmar på en 
och samma kväll (läs natt). 
Eftersom det är så skoj, så resulterar det i att jag ofta är pigg som en 
lärka på ett plan fast jag kan vara för trött för inlärning.

Så det händer att jag tar en nattlig promenad runt ängen här intill.
Nu när lupinerna står där tillsammans med timotej är det så 
himmelens fint och rofyllt. 



Idag regnar det alldeles rejält och jag vill helst bara gosa in mig i närmaste täcke
med en bra bok. Renoveringen kommer nu att gå på paus till efter midsommar,
så jag kommer att hinna en sväng ut till stugan redan nästa vecka.
Själva Midsommar kommer vi att fira "i stan" - första gången sedan Hedenhös
känns det som. Har i ett svagt ögonblick lovat Lillungen och hans kompisar 
besittningsrätt till kojan vid havet. 

Det passar egentligen bra av många orsaker.

Vi har en konvalescent-katt att hålla ögonen på. Och en kråka.
Och en 92-årig svärmor. 
Och ett hus där en ansenlig mängd fönster inte är på plats. 
Det lämnar man inte heller.

Så, ja...vi stannar hemma. 





Här har ni förresten Cajander, kråkan alltså och så min förstfödda på välkommet besök.

Kråkan pysslar på med sitt dagarna i ända. 
Allt skall pillas och kännas på. Här hade den hittat en liten 
käpp som skulle tas i småbitar.
Det lyckades inte så sen skuttade den iväg och gömde käppen på 
sitt hemliga ställe under en planka, där det redan finns andra "fynd".
En rund sten, locket av en blå cigarettask, en fjäder av en mås och ett löv.

Och nu en käpp.

Vi har all våra skattgömmor.
Min skattgömma just nu är de där sköna stunderna ute i 
juninatten, vid en äng av timotej.



JA, DET VAR EN KVÄLL I JUNI...


...då när sommarn är som bäst.

Ni vet visan? En av mina favoriter bland sommarvisor faktiskt.
Gick här en sväng i trädgården och tänkte på det här hur
galet fort allt går - egentligen.
Vi längtar oss vimmelkantiga efter sommaren, fåglar flyger 
hundra- tusentals kilometer för att häcka här uppe i norr,
här hos oss. Blommor och frön väntar i månader av mörker
och kyla på att få dansa en stund på ängen.



Och så går det så fort! 
Försommaren liksom ramlar en i famnen trots denna eviga längtan.
Mycket skall göras, det är bara så.
Det går inte att måla hus i november - nej det skall göras i början av
sommaren. Det går inte att plantera och så växter i februari. Nej de skall helst planteras 
början av sommaren. Gräset växer mest i början av sommaren - och skall klippas.
Ogräs rensas, ved radas...you name it! 
Ljuset för fotografering är fantastiskt på försommaren.

Mina sista, under våren beställda, jobb-jobb skickas iväg nästa vecka och 
så tänker jag hålla ledigt till medlet av augusti från den sortens jobb.
Har också sökt in för att börja studera på distans från hösten
 - också inträdesprovet dit skulle lämnas in nu i juni.

Listan är...nästintill oändlig! 


I år ligger prio ett ändå här.
På att renovera en gård.

Har senarelagt en del andra uppdrag och är glad för att jag kunnat göra det
för just nu behövs lite närvaro här.
Men om vi lyckas med konststycket att vara effektiva nu en tid, så 
finns kanske tid för annat också i sommar.
Det är så jag tänker. Man får ge järnet, lite som fåglarna, någon vecka
och hoppas på att allt går vägen.





Å andra sidan...med ett gammalt hus så blir man väl aldrig "klar".
Det finns hur mycket som helst att göra, man behöver bara 
kunna sätta "stopp-för-i-år" vid något skede.

Sommaren är alldeles för kort för att inte unna sig lite 
annat än jobb och renovering också. 

Så inbillar vi oss nu i alla fall. Att det kommer att finnas tid för annat också.
Återstår att se hur det nu sen blir...
...för det är ju så med renoveringar.
Ni ser vad som behöver målas här.....?
Huoh! 

Ibland har de en tendens att svälla som väljästa bulldegar.
Renoveringarna. 


Men så här är det nu. Läget.
En kväll i juni, då sommaren är som bäst,







SÅ LITE TID...


...det är som det oftast är.
En renovering går otroligt sällan så där smidigt och smärtlöst.
Så inte nu heller. 
Ibland blir jag sannerligen förvånad hur lite endel snickare och 
andra hantverkare trots sitt kunnande verkar tänka till hur saker 
skall fungera! 

Jag målade runt huset idag och hittade ett ställe där man lagt ny plåt,
under en dörr för att skydda mot fukt men där man ändå lämnat en jättestor 
glipa på ett ställe där regn och snö formligen kunde rinna in! 
Om inte jag råkat krypa omkring och måla det som behövdes måla med liten
pensel, skulle jag aldrig upptäckt det. 

Snickaren som skulle bygga pergolan, ja...
När han åkt på fredagen började vi kika hur sjutton han riktigt tänkt...
Det fanns ritningar, det fanns en illustration, ritad på ett foto taget av platsen,
det fanns inspirationsbilder och mått. Det fanns verbala instruktioner.

Och ändå...ändå lyckas han gräva en stolpe så den enligt hans vision 
skulle komma rakt upp genom bordet...gaaaah!!!! 
Halllåååå!!!!!

Ja, och så det där tredje.

Det behövdes installeras ett luftintag och utgång till glasverandan, för att undvika att
det bildas fukt på fönstren som det gjort nu.
Inser att jag måste leva med en "tratt" på nya verandataket, men det är väl okej
om verandans konstruktion mår bättre av det. Helt klart.

Men...men...så smäller plåtslagaren dit en rejäl grej som står upp en halvmeter
minst (på ett litet tak) och dessutom hindrar öppnandet av fönstren.
Nu behöver vi kanske inte ventilera med just det fönstret - men vi behöver 
kunna öppna det för att få det tvättat! Ja! 
Upplyser plåtslagaren om saken och först är han helt oförstående.
NEJ! Hundra år gamla fönster öppnar sig INTE inåt.
Man liksom hänger ut som en apa genom ett fönster för att få det andra tvättat.
Pronto! 

Och han sågar ner "pipan".

Men sågar han ner den tillräckligt för att fönstret skall gå att öppna?

Nå nä!

HUR tänker man?!!!???





Så ja, det finns stunder då jag helst bara skulle gå ut i skogen och 
lyssna på Linnéas klockors stilla klingande.

Till all tur har vi en jätteduktig, kunnig, pålitlig och supertrevlig kille
som främst hjälp oss med målandet av huset då han har en bil med lift som gjort
det arbetet både snabbare och säkrare än att ha byggnadsställningar riggade
lite hit och dit och comme ci comme ca. 
Och så har det dessutom visat sig att han är en baddare på allehanda praktiska ting.

Med alla andra strul som de övriga hantverkarna stått för 
har han varit en klippa! 
Mera sådana åt det renoverande folket.

För på något sätt känns det lite märkligt att jag, en 
alldeles vanlig tant, eller tjej, lite beroende på vilket humör jag är på,
är den som påpekar uppenbara fel.

I längden börjar det kännas tjatigt.

Och på det sättet är vi väl som alla renoverade mest är.
Tidtabellen håller inte riktigt, och det verkar som om det 
blir mindre tid till annat än tänkt.

Till all tur har budjeten inte skenat iväg. Inte än i alla fall.

*

Ja, huh! 
I morgon är det måndag igen och man får ta en lite diskussion med
gubbarna om hur sjutton de tänkt riktigt...

To be continued.

(ja, bilden har nada med inlägget att göra egentligen - 
jag bara kände att jag behövde lite ljuvt och nätt bland 
alla tankar om plåt och betong, virke och målning.
Det är nu så man är....;))