...efter en promenad.
Jag har alltid sagt att när man kör fast i jobbprojekt, eller i studier,
eller i planering av något, så är det bara att sno på sig dojorna,
vira halsduken runt halsen (koppla hunden om man har en)
och ge sig ut på en promenad.
Så ofta, så ofta klarnar tankarna till och även om man kanske
inte alltid kommer hem med den där fantastiskt rätta lösningen på
alla problem, så har man rätt ofta fått en del lösningar som
inte kommer att funka bortrensade.
Så är det och har varit länge för mig.
Så när jag kör fast i tankearbetet, då går jag ut.
Ut och går.
På söndagen fick jag lillungen medlurad. Det händer onekligen mer och mer sällan,
och det är ju inte så konstigt - grabben är ju vuxen och har sitt.
Eller nästan. Nästan vuxen.
Men nu verkade det som om våra behov av att få komma ut och rensa tankar och
tanka syre synkroniserade lämpligt nog med våra tidtabeller så pass fint att vi kom iväg på en
lite tumis-promenad.
Jag älskar att gå på promenad med den grabben.
Det är som om vi hade samma rytm i behovet mellan prat och tystnad.
Att jag uppskattar det!
Jag kanske är lite känslig och så, men det ÄR skillnad med vem man går
på promenad med. I synnerhet om det är frågan om promenader då man
behöver få rensa i sina tankar.
Det är oftast kanske ändå bäst att gå dessa promenader ensam.
Eller så krävs det någon som går
i samklang med en själv på ett lyhört vis.
Jag vet ingen annan som jag skulle vilja ha med
på mina "rensa-tankar-promenader" än lillungen min.
På det sättet är han unik.
Nu händer det ju inte alldeles ofta våra tidtabeller passar in.
Men när det sker så är det så skoj!
Denna gång gick vi till en av min barndoms källor.
Gruvsta gruvor.
Det säger sig själv att stadsdelen Gruvsta fått sitt namn efter gruvorna.
Från medlet av 1700-talet till slutet av 1800-talet så grävde man järnmalm ur dessa
gruvor. I tiderna var dessa de mest produktiva gruvorna i Finland.
Dock blev det aldrig riktigt någon ekonomi i det hela och det hela lades ner 1866.
Men då gruvorna var i användning så bröts malmen på det sättet att
man hettade upp bergväggen med eld under en hel dag.
Det kallas för tillmakning och går ut på att hetta upp berget med eld så
det blir så sprött att man kan bryta det med spett och andra verktyg.
Efter en eldning kunde man bryta omkring en decimeter berg.
Det säger ju sig själv att gruvdriften omöjligt kunde fås lönsamt
med en sådan metod. Inte om man tänker med nutidskravet på effektivitet.
Elda en hel dag och få ut det lilla järnmalm som
gått och gömt sig i en dm berg...
Inte för att jag har full koll på vad järnmalm kostade
på den tiden...men ja, ni vet vad jag menar?!
Att så där i teorin känns det ju inte som helt lönande som man tänker nu.
Men jag var ju inte med då.
På 1700-talet.
(tyvärr)
När jag var barn var det rätt ofta vi snurrade runt och kring dessa gruvor.
Jag har ett svagt minne av att staketen runt gruvorna kom upp då vid
tiden av min barndom. Jag har bleka minnen av att det inte fanns staket och så av att det fanns.
Antagligen kom staketen upp för att någon tog och drattade in i någon gruva...
Och det kan ju inte vara så bra. Att dratta ner nämligen.
På området finns omkring 15 gruvschakt, de längta gångarna är
flera hundra meter långa och som djupast är de runt 50 meter.
Inget man vill trilla ner i precis!
Numera är dessa gruvor fredade enligt fornminneslagen och
representerar den äldsta industriella verksamheten i Vanda.
Intressant nog är att nästan 80 km från dessa gruvor finns ett slott,
Svartå slott, som jag skrivit om en kall vinterdag 2010:
(klicka)
Och där finns alltså en härlig koppling mellan dessa två platser.
Det var nämligen samma (gruvmästare) Magnus Linder II som byggde Svartå Slott som
också upptäckte gruvorna i det nuvarande Gruvsta.
Och nästan trehundra år senare går jag här och har en liten koppling till dessa
båda platser genom mina egna minnen och genom var jag bott.
Och nästan lika mycket som jag älskar dessa rensa-skallen-promenader,
ensam eller med någon viktig,
nästan lika mycket älskar jag när jag får kopplat ihop
historiens gång med nuet.
Med händelser då med hur det är nu.
Att få förankra helt enkelt.
Då blir allt, om möjligt ännu lite bättre!
