...är min nya rutin.
Jag strävar efter att hinna med rundan varje morgon.
I praktiken vet jag att inte alltid blir så. Men ofta nog.
Jag lämnar trädgården bakom mig och vandrar iväg.
På håll ser hemmet ut så här.
Måste fotas på vintern, för sommartid ser man knappt huset för alla träd.
Här har huset stått i snart hundra år och sett en hel del utveckling.
Och inveckling för den delen.
Lite beroende på hur man vill se på saken.
Men här har Bokulla stått i snart ett sekel.
I Helsinge kyrkoby. Ett stenkast från kyrkan.
När jag går vidare ett stycke syns Helsinge kyrka över åkrarna.
Det här är kyrkans "baksida", så vi kommer att runda kyrkan
den vägen.
Går längs med ån. Kervo å, en biflod till Vanda å.
Och precis här är den fortfarande en gränsflod mellan två städer.
På den här sidan är det Vanda, på andra sidan Helsingfors.
Och det kvittar för hararna och räven som i nattens mörker tassar över
isen från en stad till en annan.
Här är inget mindre än huvudstadsregionens lästa byggnad.
Helsinge kyrka, St Lars-kyrka.
Kyrkan är byggt i medlet av 1400-talet och kyrkbyn häromkring
är bland de bäst bevarade kyrkby-miljöer i södra Finland.
Och allt detta ett stenkast från "city-Helsinki".
Att få ta sin morgonpromenad här är onekligen ett privilegium av rang.
Tycker jag.
Halvvägs eller där jag oftast brukar vända och börja tassa hemåt har vi
den gamla kvarnen vid forsen.
Stilla forsar ån under sitt istäcke.
Tyst är det. Vackert och tyst.
På håll springer en ensam joggare förbi.
Annars är det bara jag och hunden.
(den ena, den äldre är hemma i soffhörnet med sin
glesnande päls som inget är för tio minusgrader)
Jag fascineras nästan som ett litet barn
av den där synen av forsande vatten som rinner ut under isen och strax försvinner
ner under isen igen.
Får sällskap av en kråka som kommer för att dricka.
Tänker att så fick jag svar på den frågan.
Var fåglar dricker iskalla vinterdagar.
Om de inte vill äta snö.
Kvarnens stockar, och deras färg, teglens olika nyanser.
Allt det är historia eller om man så vill, en historieberättelse, för den
som vill lyssna och se.
Och ta reda på.
På vägen hemåt är det som att få gå i ett postkort.
De flesta husen i kyrkobyn är från 1700 och 1800-talet.
Och de som är nybyggda håller samma stil.
Här har vi prästgårdens gamla bagarstuga.
Och vet ni...här i den här stugan gick jag i skriftskola
då det begav sig.
Och nu är jag tillbaka.
Går vidare förbi klockstapeln och tänker att
numera finns det andra torn som tornar sig betydligt
högre än så.
Må vara att det känns som att vandra i en idyll.
Vilket det är.
Bara det att storstaden, och dess trafik och brus, finns precis bakom knuten.
Vänder jag om mig 180 grader från kyrkotornet så är detta
vad jag ser:
Ett helt annat torn. Och en bullervall.
Och bakom vallen inget mindre än Finlands största vägkorsning.
Så...när ni nästa gång flyger till Finland och swoschar med taxi
längs motorvägar in till centrum och ser bullerväggar från
ert fönster.
Mycket troligt att det gömmer sig en underbar liten
historisk pärla till kyrkoby precis där bakom.
Kommer snart till den bekanta porten.
Den ni sett från andra hållet.
Den som inte längre används, men som andas om en tid som varit.
Kommer in på gården och möts av gamla stallet-ladugården.
I tiderna var korna till höger och hästarna till vänster.
Ibland vill jag bara trycka mitt öra mot den kalkade stenväggen
och bara be att den skulle berätta.
Allt!
Liksom torpet som vi har här.
Som stått här sedan 1700-talet.
Jag skulle så vilja intervjua det.
*
Och det är lite det jag kommer att syssla med
en tid framöver.
Ta reda på, intervjua, forska, gräva, snoka,
fråga, undra, skriva, anteckna, och
hoppeligen sammanställa det hela till nytta och nöje
för de efter mig.
Men på det sättet är jag privilegierad att få bo mitt i historien.
Jag fattade det inte när jag var ung.
Desto mer begriper jag det nu.