ISKALLT, ISBLÅTT...

...och allt är egentligen frågan om attityd.
Att det är riktigt rejält kallt på dessa breddgrader någon gång per vinter
är väl ändå mer en regel än undantag?

Och så kan man ju faktiskt passa på och njuta lite av det där 
riktigt kalla! 

Så jag och lillungen lekte lite kemister här en dag och 
blandade ihop lite olika mix av såpbubblevatten
för att testa vilken som funkade bäst i kyla.

Jag tycker isande kall kyla är ruskigt fint! 
På sina ställen.
Hundarna går knappt ut alls och katten går inte ut alls.
Fönstren har isrosor och till charmen av gamla hus är att 
de inte är de mest täta i världen (tack och lov). 
Det är friska 14 grader på morgonen i sovrummet, men åh,
vad gott man sover.
Och så är ju sockor uppfunna - om man skulle känna att det är
lite svalt på golven. 

Men nu slirar jag på vad jag skulle skriva om.
Såpbubblor.

Grabben blåste bubblor och jag låg i snön och fotade.

Den bästa blandningen när det gäller hållbarhet i bubblorna
var inte den samma som den som frös finast.

Vi får nog jobba på det här ännu lite...

Den sega blandningen med hållbara bubblor
gjordes på 

1 del diskmedel
1 del glyserol
1 1/2 del vatten
ca 1/2 tsk pudersocker.

Däremot fick vi de vackraste isrosorna i bubblorna då det fanns mer vatten med.
Å andra sidan så höll de inte kraschen med ens den mjukaste snö.
Men snygga frys-fenomen fick vi till i alla fall.

En riktigt skoj sysselsättning där ute när det är lite
för kallt att ta hundarna på promenad.
För kallt för en massa andra utomhussysslor.

Men en kvart eller två med bubbelblåsning - helt lagom!


Och jag undrar om inte såpbubblor faktiskt är ännu finare på vintern
än annars. 

De är liksom lite mer klara.


Eller så är det bara så att det inte finns så mycket mer som tävlar
om uppmärksamheten en sådan här krispig dag.

*

Och jo...det är lönt att ta den där lilla extra rundan via apoteket 
och köpa hem lite glycerol för hållbarheten i bubblet.

Nästan så jag tycker att det är lite synd att den där tuffa kölden verkar 
vara förbi för denna gång.

Men det lär komma mer - på dessa breddgrader.



JULEN UT...

...och min födelsedag har liksom gått hand-i-hand i ett halvsekel nu.
Länge trodde jag att det var på grund av min födelsedag som man knuffade ut granen.
Först på balkongen och därifrån ner framför garaget därifrån den magiskt 
liksom bara försvann medan födelsedagstårtan gräddades i ugnen.

Så när jag var barn.
Numera är många, och kanske mest jag själv faktiskt, totalt utledsen på
alla högtider och kropp och knopp bara skriker efter vardag 
(eller mina gör det!) och så skall man mitt i allt det där
vardagslängtet gå och ha födelsedag! 

Och runda halvsekel blev det ju för min del.
Mest förvånad är jag själv...när hände det liksom?

Så, med femtio års djupa klokhet så har jag meddelat att det blir gardenparty.
Men inte i januari. Isynnerhet inte denna januari då temperaturen yrar friskt 
där kring minus tjugo, tjugofem grader. 
Kallt! 

Så jo, det blir fest. I sommar.
Vem har sagt att man inte kan fira 50 1/2 med pompa och ståt?

*

Så det blev skönt avstressande att bli halvsekel-gammal.
Fick rosor och kaffe på säng.
Och ett smycke. Passande nog som en snöstjärna.
Sov kriminellt länge och gjorde absolut inget vettigt på hela dagen.

Blev bjuden på riktigt, riktigt god mat på restaurang

Härlig, underbar ny-finsk och (mest)vegetarisk mat på
helt nytt sätt. 
Det mesta närproducerat och och helt, helt löjligt gott! 
En liten krog som fått omnämnanden i Michelin-häftet 
varje år sedan 2008 och årets gastronomiska restaurang för 
något år sedan - och åtminstone mina smaklökar tackade
och bockade djupt. 
Charmigt avskalad och avslappnad stämning.
Och ett möte med kålrötter på en helt ny arena.
Bara det! 
Så hade vi lite smådramatik med låsta mellandörrar och fel nycklar 
på rätt sida om dörren och rätt nyckel på felsida om dörren 
och inlåsta hundar och utlåsta familjemedlemmar och inkallade låssmeder och
sådant där småpikanta kryddor för dagen.

Men till slut blev det mest bara lite...dyrt.
(Påminn mig om att bli låssmed i mitt nästa liv!)

*

Så ja, julen är undanstädad förutom de sista ljusen i fönstren, som
jag kanske envisas med att ha på en tid ännu,
och så den där egensinniga tomten som liksom inte vill krypa ner bland julpynten.

Där sitter han halvvägs in i kakelugnen och myser i ljusskenet.

Nu sprakar brasan på i rummet intill.
Och en nybakad femtioårig tant sitter och myser av tystnaden i natten.
Och av värmen från spisen.

Julen ut. Och ett nytt halvsekel in.

Det var liksom min dag idag det! 

På något sätt känns det extra närvarande det där om
att idag är första dagen för resten av ditt liv.

Målstolpar i livet brukar ha den inverkan på en ibland.

Så där som att man har haft i runda tal
18 250 dagar här på jorden.

Tänk! 



FRISKA TAG...

...sade vintern och gav oss -20 grader.

Ättelägget uppskattade föga att hans mor släpade ut honom från
datamaskinens sköna sken och hårdskivans sövande surr.

Men så är det. Ut gick vi.

Inga hundar hade vi dock med - för de börjar lyfta på tassarna redan efter tre meter
så små hundar får bara komma ut på bestyr och så snaaaaabbbt in tillbaka.
Katten ja. Hon går ett varv runt bastun och gör sitt i lite 
gamla fjolårslöv - tar maximalt 28 sekunder - och så är hon inne tillbaka
i stugvärmen.

Men vi, vi hade ett liten projekt, som vi försökte oss på
därute. Det gick så där så vi gör ett nytt försök i morgon.

Hoppas kylan håller i sig.

Jag gillar ju nog när det biter till ordentligt.

Det är fint.

Med friska tag! 




DEN GAMLE HUND...

...det är något väldigt fragilt och rörande över åldrandet.
När jag ser hur min brors hund som bott hos mig sedan ett år tillbaka nu
blir skörare och tunnare sakta men säkert så inser jag hur fort
tiden faktiskt går.

För ett år sedan var han en, visserligen lite ålderstigen hundherre, men 
ändå helt med på allt vi hittade på.
Numera är varma fårskinn att föredra fram om äventyr därute.
(Gärna framför riktig brasa och inte här som framför 'fusk'...
men vi väntar på att få också denna eldstad fixad av en murare så 
att det blir möjligt att elda i alla tre eldstäder. Så låt det bli 
riktig vinter bara!)

Jag rörs av det späda, sköra i en åldrande hund.
Ändå hör jag inte till dem som på alla sätt och vis
håller fast, håller vid liv, ofta av rätt så egoistiska skäl.

Det är svårt att släppa taget. Låta gå.
Och att veta när den rätta stunden är.

Innan jul fick han ny medicin för sin benskada som han haft sedan tiden
innan han kom till min bror. Vi vet inte vad som hänt. Då någon gång
Men han har inte haft ont i benet innan, men nu plötsligt har han börjat ömma på det.
Medicinen vi fick har rått bukt på det och han är piggare igen.

Ändå är det bara en tidsfråga då en gammal hund får andra problem.
Han ser redan dåligt, har gjort det en tid nu, men klarar sig.
Det stör inte honom. 
Men han är ändå en gammal hund.

Och med dem är det så viktigt att vara lyhörd
för varje liten försämring och inte egoistiskt blunda
för dem bara för att man inte vill avstå.

Det är rätt klart att det inom en snar framtid är dags för Atte att 
ge sig till hundhimlen.
Dags för en liten hundgentleman att tassa vidare.
Med värdigheten i behåll.

Det är en fördel djur har. 
Att slippa vidare - i tid.

Och det är vårt ansvar som djurägare att uppfylla 
det privilegiet djuren har.
Att slippa lida när man ändå är inne på
den sista versen.
Undrar om inte människor ibland hade önskat samma förmån...?

*

Men än är han med. Den gamle hund.
Och vi tar en dag i taget.
Så länge en ny dag är en bra dag...
...så tassar vi på.
Helt konkret.






MIN FRANSKA SOPPA...

...det finns få saker som jag gillar så starkt med att 
det börjar knäppa av köld därute i husknutarna som det
att då, senast då, är det dags för en hemlagad
fransk löksoppa. 
Den som jag är redo att pikilite dö för.

Här kommer det. Receptet.

Ett knappt kilo lök.
En nätpåse från butiken brukar vara ett halv kilo 
- och så ett par lökar till. 
För fyra personer då.
Är man två så räcker den där påsen galant.

Vitlök
Eftersom jag älskar vitlök så brukar jag dra till med
tre eller fyra klyftor. 

Smör, ett par msk

Vetemjöl, en msk eller ca hälften av smörmängden.

Lite torrt vitt vin, ett glas eller så.
Lite med filosofin; 
ett glas till kocken, ett glas i soppan 
och resten till middagen.

1-1 1/2 l buljong
Ett par lagerblad
torkad timjan 
eller annan torkad ört. 
Pizzatopping går galant i nödfall

Salt och peppar

Skala och skiva löken och vitlöken.
Fräs lökarna i smöret så det får lite färg
och blir så där mjuk och fin.
Strö över vetemjölet 
och häll över vinet och buljongen.
Lägg i lagerblad och timjan.
Låt soppan koka i tre kvart.
Det blir så mycket bättre då! 

Smaka av med salt och peppar.

Rosta ett par goda brödskivor.
Värm ugnen till 225 grader.

Häll upp soppan i portionsformar som tål ugn, 
lägg brödet i och strö på riven ost.
Min favorit är guyéreost, men man tar vad man har.

In med soppskolorna i ugnen för gratinering till osten
fått lite färg. 5 minuter brukar räcka - beroende på ugn.

Och det här är..såååå...sååå...gott! 

*

Och i år skall jag jobba hårt på att försöka få en receptflik 
här på bloggen.
Babblar ju så mycket annat här så inte ens jag själv hittar mina
bästa recept längre.

Upp på to-do-listan åker det.
En recept-flik.
Eller så blir det en egen blogg för mat.
Få se, få se...

*

Mera kalla vinterdagar åt folket så vi får njuta mer löksoppa!