SEPTEMBER LEVERERAR...

…jag kan inte klaga. Inte det minsta lilla!
Jag är nästan lite förälskad i denna månad som bara är och är och är 
och fortsätter vara så underbart generös.
Med sol med värme, också med regn som får svamparna att 
svälla av tacksamhet till hösten.

Och denna värme. 
Näsan som på sommaren! 

Tar frukosten med mig ut och vet knappast hur jag skall vara.
Så skönt som det är just detta veckoslut! 

Fredagens kväll var vindstilla och skön som en 
sommarkväll. Bara mörkret berättade att det definitivt är höst.
Och lördagen. September levererar det finaste av väder!  
Vilket gör det knepigt så där mentalt att stänga ner stugan som jag 
planerat. Tänk OM jag ännu skulle hinna stjäla mig en
weekend här ute bland gäss och vindar. 
Bland mossa och tallar, hav och mörker.

Har så jä*la svårt att förstå att jag borde bomma igen, 
för jag kommer inte att hinna hit ut så mycket, om alls, innan
vintern är här.


Hade nu turen att ha lillungen med mig.
Bara det att få rå om honom ett helt veckoslut sedan han flyttade 
hemifrån är bara ren och skär lycka! 

Och så fick jag lite extra och oväntad bonus.

Den äldre grabben, han som ramlat till hemlandet igen, hade planerat en vandring i 
någon närliggande nationalpark med några kompisar, men eftersom de inte hade 
bokat övernattningsstuga i tid (andra hade haft samma tanke…) 
och lusten att tälta var lite ljummen så därför dök de upp här
mot kvällskvisten för att övernatta i stugan på andra sidan udden.

Och landade runt mitt matbord.
Lite som förr. Och en ringrostig matmor fick damma av 
knepen att lyckas med konststycket att koka soppa på en spik.
Åt ett gäng hungriga. 

(Som ett tips här mellan raderna:
Koka ris med i grönsakssoppan som skall mixas så blir den
sååååå mycket mer mättande och till och med
den mest uthungrade karl verkar nöjd över…"gräsmat").


En skogspromenad senare var det dags för efterrätten som skall få ett alldeles 
eget inlägg - så gott var det faktiskt!

Och så traditionellt dags för bastu och årets sista dopp i havet.
Varmt och kallt. Kallt och varmt.
Om vart annat. 



Och så tystnar kvällen.

Grabbarna drar iväg till sängs runt udden.
Sitter kvar ännu en liten stund.
Glor på marschallerna som flämtar på i vinden från havet.

Det må vara sommarkänsla i mycket, nästan så man 
glömmer att det faktiskt är höst, men 
när vinden riktigt tar i….då vet man vilken årstid som gäller.

*

Och jag funderar mycket på ande-klimatet i mitt land.
Och undrar vilken årstid som gäller där.
Så mycket motsatser, motpoler, motstridigheter.

Jag vet precis var jag själv står,
men att märka att det finns människor i 
så gott som alla beröringspunkter i livet som tänker
så totalt annorlunda. Och för första gången
någonsin under min livstid märker jag att jag behöver
lite omvärdera människor i min omgivning.

Det gör mig både ledsen, beklämd och förvirrad.
Men mer om det en annangång - om någongång.

Lutar lite åt det hållet att låta politiska åsikter 
och dylikt stanna utanför bloggen.
Kanske bäst så.
Vi får se….






ATT GE SIN SJÄL ETT RUM ATT ANDAS...

…jag har säkert tjatat mig själv och andra sönder över det där
för mig så livsviktiga att få dra mig till ett ställe där lugnet härskar och
tiden kanske går, om inte på riktigt, så i fantasin lite långsammare i alla fall.

Skyndade mig genom trafik, yrade ibland hyllor i fredagsfulla butiker, 
körde en massa kilometer bland en massa andra trafikanter för att 
slutligen vända in på den där lilla, lilla skogsvägen där
gräset sopar bilens underrede trots att min bil är modell terräng och där
skymningen redan sakta börjat ta makten över dagen och 
börjat förvandlingen av skymning till svärta.

Men precis innan där nådde jag fram.
Och hann med ett möte med hjorten innan mörkret tog över.

Någon sekund, ett ögonblick, stod vi där intill.
Och även om jag nästan höll andan i mötet så
kände jag samtidigt hur själen fick mer utrymme att vara.
Vara som själar vill vara.
Fria och fria och fria.

Djur eller människa alla vill vi det samma.
Få uppleva det vi kallar frihet.
Vara i utrymmet där alla själar kan andas fritt.






BITTERLJUVT...

…varje år samma sak.
Det där veckolutet då man, så där i princip, stänger stugan.
Eller för mig är det, vemodigt. Jag som älskar hösten ute i skärgården.
Och önskar att jag kunde vara här så mycket mer! 
Både nu på hösten, men också på våren, förstås.

Men jag vet ju hur det är.
Jag kommer inte att hinna så ofta ut till mitt paradis mer nu i höst.
Så nu blir det ett sådant där bitterljuvt  veckoslut med att stänga ner.

När man liksom vet att det kommer att komma ett istäcke över viken, mörka nätter, 
hårda stormar och kritallklara vinterdagar innan fåglarna 
- och jag - 
igen återkommer hit.
Men ännu har och bär jag en liten skön önskan om att det skulle kunna bli ett fint höstvecksoslut
på stugan. Och som grädde på moset så får jag kanske lillungen medlurad.

Kanske. Eller så kommer det kanske något annat i ställe.
Vi får väl se.




TO WHOM IT MAY CONCERN...

…eller svar på vart Tuvulls slitna soffa skall ta vägen så småningom.

Här har ni det:

*Bokulla*

Tredje gången gillt för min del.
Här gifte jag mig. 
Här är mina båda söner födda.


Nu flyttar jag hit, än en gång.
Så nu vet ni det…vart soffan tar vägen.
Och var ni hittar henne 
 som brukar krypa upp i den och skriva en 

rad

eller

två

när andan faller på.


Det här är var ni kommer att finna mig framöver.


SKÖNA SÖNDAG...

…och den där känslan att få sträcka på sig i sängen en söndagmorgon och ha
absolut ingenting inbokat - bara en hel ledig dag att fylla med något lustfyllt.
När jag småslumrade till och ifrån den där underbara söndagsmorgonssömnen 
och skakade av mig nattens drömmar så kom jag på precis vad jag ville fylla min söndag med!

Solen sken, temperaturen var perfekt. 
Det lutar starkt åt att det kunde sitta bra med en liten utfärd här.
Och så var det bara att hälla kaffe i termosen, kolla kylskåpets innehåll.
Inte sååå givmilt - sedan lillungen flyttat ut har mitt behov att fylla kylskåpet minskat med
säkert 95% . Mitt kylskåp ser numera ut som det gjorde under studietiden! 
Tomt!

Nå, utflyktsmat kan man köpa på vägen.
In med termos i ryggsäcken, regnrock (man vet ju aldrig) och så kameran.
Klar! 
Så länge har min ryggsäck hängt med, och den har ju hängt med på ett otroligt antal
resor och utfärder och år redan, så hunden vet precis vad som är på gång här.

Med bestämd min parkerar hon sig vid ryggsäcken och vägrar röra på sig.

Inte ens det minsta lilla störande moment får henne ur balans.
Vanligtvis hade hon redan jagat spindeln sju varv runt huset, men nu…nu är
det viktigare saker i vågskålen.
Utfärd! 



Vi kör dryga hundra km för att nå hit. 
Någonstans mitt i ingenstans säger gps:sen att vi är framme, men men….
målet är stort så en liten gps kan ha svårt att pricka rätt.

(Och rätt hade den - när den tyckte vi var framme så var vi förvisso vid kanten av målet,
men…en nationalpark kan vara rätt så….stor.

Vårt, eller mitt - hunden har nog inte så tung vetorätt i vart vi åker - bara vi åker, 
är Torronsuo Nationalpark i Egentliga Tavastland.
(Bara ett rejält stenkast från huvudstadsregionen).
1990 blev denna kärrmark och faktiskt Finlands djupaste myr en nationalpark. 
På sina ställen är myrens torvtäcke tiotals meter tjock, vilket tagit årtusenden
att bilda. Bara det! 
För 8500 år sedan var detta en sjö. Som sedan torkade in och blev en myr.
Att myren "växer" med den hiskeliga farten av i medeltal 1,1 mm i året säger
ju sitt om hur länge det tar att bli en myr. En djup myr.
Här intill har det funnits bosättning sedan stenåldern.
Hur såg deras söndag ut?

Så när jag går här blir jag in i själen imponerad.
Detta landskap har sett såhär ut i hela vår tideräkning.
Och innan det. Mycket innan det.

Och här går jag med min hund. Vi som är en mygglort i historiens långa, 
långa och underbara berättelse.
Öppnar ryggsäcken och häller upp en kopp kaffe och bjuder hunden på en 
knackkorv. Det är hennes utfärdsmat - det har bara blivit så.
Under våra år tillsammans.
Ryggsäcken som gömmer godis-skatter - för oss alla
som kommer med.

Idag blev det en sväng på mycket knappa planerade 12 km längs dessa stigar.
12 km kom inte fullt i och med att någonstans halvvägs så vippade
en av dessa upp då jag steg på den med den påföljd att 
den vippade tillbaka som ett gungbräde precis då jag nått halva
"plankan", tyvärr med den påföljd att hundens tass (som
gick långt före mig) hamnade i kläm mellan den följande "plankan".

Inget värre hände än att hon pep till och 
ett litet sår uppstod på trampdynan.
Men nog för att vi svängde om vid halva planerade vandringen
och klinkade mot bilen.
Blev igen påmind om hur viktigt det är att ha lite första hjälp med sig på utfärderna.

Vid bilen putsades såret och så råkade jag ha förband också så 
ingen större fara med den tassen.

Men vandringen för denna gång var över.
Men eftersom både min termos med kaffe fortfarande kändes tung och kaffetanden
började göra sig påmind stannade jag bilen vid en mysig lite väg där
en massa får gick och betade.
Drack lite kaffe och matade någon liten tröstekörv i hunden och
tänkte att man borde så mycket oftare bara ge sig iväg.
Helt spontant.
Bara med lite kaffe i ryggsäcken.

Och inte för att man behöver ens det, det finns ju hur mycket ställen att tanka mat och kaffe på 
som helst oberoende var man rör sig, men för mig har det blivit en charm i 
att försöka undvika dem…
(inte så pop med tanke på konsumtion, 
men aaah så mycket charmigare med eget termoskaffe).

Hellre ser jag på dessa betande får medan jag dricker mitt kaffe än
på en massa plåtkossor på en p-plats på en överfull bensis där kaffet är
bottenbränt och man spelar dålig musik i högtalarn.

Näe, om man bara vågar och vill vika in från de stora vägarna
så öppnar sig underbara ställen att avnjuta sitt kaffe på.
Precis när jag packade ihop och höll på att åka iväg fick jag 
syn på dessa rymlingar.
Var precis i beråd att försöka ringa nummerupplysningen för att ta reda på 
vems får som tydligen tagit lite vidare cirklar än nödvändigt då en bil kom och visade 
tummen upp att de hade koll på dessa lurviga rymlingar.

*

Och så var det dags för oss att köra hemåt.

Kan inte få nog av dessa sköna söndagar
då "inget att göra alls" blir till sköna naturupplevelser.

Mera sådant! 

*

Det som blev oupptäckt av oss pga av hundtass-skadan var 
dagbrottet där ingen mindre än A.E Nordenskiöld tillsammans med sin far hittade 
flera intressanta mineraler. 

Från det här området lär många tantalmineralprov som 
återfinns i muséer runt om i Europa härstamma.

I vintras när jag besökte Naturhistoriska muséet i Wien 
så stötte jag på små stenbitar av mineraler från Finaland och med små lappar om att
stenarna kommer från orten Torro.

Så det var härifrån de kom.

Tänk.